Det händer att jag hugger direkt när någon säger något. Först när jag ser den andres min förstår jag att jag förhastat mig. Om inte också han har kort stubin, för då trappas motsättningarna upp direkt.Det händer att jag hugger direkt när någon säger något. Först när jag ser den andres min förstår jag att jag förhastat mig. Om inte också han har kort stubin, för då trappas motsättningarna upp direkt.
Tänk vad mycket konflikter jag kunnat undvika bara jag hejdat mig bråkdelen av en sekund och lugnt frågat vad personen menade, om jag uppfattat rätt. Det var kanske inte alls illa menat, jag missförstod.
En amerikansk konsult och författare vid namn Jim Tamm skriver om en röd och en grön zon i sin bok Förtroendefullt samarbete – att bygga långsiktiga relationer (Studentlitteratur).
Med lugnet i behåll och kontroll över situationen hade jag stannat kvar i den gröna zonen. Där tar man ansvar för omständigheterna i sitt liv och strävar efter att ha goda relationer. Söker lösningar i stället för att skuldbelägga.
I den röda zonen skyller vi allt på andra. Vi känner oss hotade och felaktigt behandlade, vi går i försvar direkt. Och vi vill alltid ha rätt. Det där sista känner i alla fall jag igen.
En arbetsplats erbjuder många tillfällen till oenighet och missförstånd. Vi kan ha olika åsikter om hur problem ska lösas och vi tycker mer eller mindre bra om våra kollegor. Men vi är beroende av att samarbetet fungerar.
I stressade situationer kan en högst oskyldig kommentar få någon att reagera, men han sväljer och säger ingenting. Misstänksamheten börjar dock växa. Snart tycker han att mycket som sägs låter konstigt och är klart irriterad. De andra blir mer och mer osäkra och undrar vad som är på gång.
Risken är stor att människor ryker ihop till sist, fast ingen riktigt vet vad det handlar om. Mycket hade förstås varit vunnet om de rett ut saken direkt, utan hårda ord.
Därför är det viktigt att vara tydlig med vad man vill och hävda sina egna intressen. Jag vet att många tycker det är svårt. Det går runt rätt många martyrer och muttrar om att ingen förstår. Men det kan man ju faktiskt inte förvänta sig, folk är inte tankeläsare.
Jag har varit en sådan där som alltid plockade undan kaffekopparna efter ett möte och blev sur för att ingen sa tack. Nu försöker jag strunta i det, eller så tar jag dem för att det är lätt gjort och jag gillar ordning och reda. Men jag förväntar mig ingen uppmärksamhet, jag gör det för min egen skull.
Känslorna ställer onekligen till det för oss. När vi känner oss ignorerade, åsidosatta eller påhoppade, går vi i försvar direkt. Det är naturligt att reagera på hot och försöka skydda sig och försvara sig. Försvarsmekanismerna har vi byggt upp under lång tid.
Men om vi börjar hålla koll på hur vi reagerar och blir medvetna om vilka tankar som triggas i gång, så går det också att ändra beteende. Gå från rött till grönt och börja ta ansvar för hur vi beter oss.
För att bli framgångsrika, både på jobbet och i privatlivet, måste vi kunna samarbeta och lösa konflikter. Visst är vi formade av vårt förflutna, men det behöver inte avgöra vår framtid. Det är ganska trösterikt ändå.
Jane Bergstedt är frilansjournalist som främst skriver om chefs- och ledarskapsfrågor , bland annat i tidningen Chef och Veckans Affärer. Hon arbetar också med individuell skrivcoachning.
Jane Bergstedt