Det första jag lägger märke till när hon kommer gående mot mig är hennes långa röda hår. När vi hälsat pekar hon bort mot en samling gula radhus och säger att det är där hon bor.

Under den korta promenaden från parkeringsplatsen till huset berättar hon att det inte är många i området som känner till hennes bakgrund. Sandra är nämligen uppvuxen inom sekten Hare Krishna.

Polistidningen kommer på besök till den lilla orten i Mellansverige precis när Sandra, hennes make, deras barn och hund är på väg att ge sig av på husvagnssemester. Drygt 30-åriga Sandra, som egentligen heter något annat, slår sig ner i en altanstol inför vår pratstund. Hon har foppatofflor på fötterna, runt halsen hänger ett blått glashalsband och en guldkedja med ett litet hjärta. Hon säger till ett av de små barnen att gå in till pappa innan intervjun börjar.

– Hon är för liten för att få reda på det här, förklarar Sandra.

Barnen misshandlades och negligerades

Sandra föddes in i Hare Krishna. Under barndomen bodde hon i ett Hare Krishnakollektiv. Hon och hennes lillasyster hade bara knapphändig kontakt med sina föräldrar under uppväxten. Systrarna visste sällan var mamma och pappa höll hus.

– Jag förstår inte hur mina föräldrar kunde lämna oss vind för våg. Men de var så övertygade att det var rätt enligt tron, säger Sandra.

Sandra menar att de vuxna inte brydde sig om ifall barnen fick mat eller hade varma kläder på vintern. Som en följd av det dras Sandra än idag med ständiga urinvägsinfektioner. Barnen fick göra sin toalettbehov utomhus och när det senare installerades toalett fanns det aldrig papper, de fick torka sig med handen och lite vatten.

– Jag minns en natt när jag var omkring fem år och jag fick läraren Rita att följa med mig ut på toaletten för jag var så mörkrädd. Rita var precis utskriven från mentalsjukhuset Beckomberga och var väldigt labil. Jag gick långsamt, vilket retade Rita så mycket att hon gav mig en rejäl spark så jag flög in i ytterdörren.

Det var inte enda gången Sandra eller de andra barnen blev slagna säger hon. Både hon och hennes klasskamrater blev ofta sparkade och misshandlade av lärare. Hon berättar om hur de blev lyfta i öronen så att huden sprack och det började blöda.

Myndigheterna blundar

Idag tycker Sandra att polis och andra myndigheter i mångt och mycket är lättlurade och rädda för att konfrontera sekter. Det krävs mycket jobb för att sätta sig in i hur en sekt är uppbyggd och fungerar. Då är det lättare att blunda tror hon. Vill man bara se de glättiga söndagsfesterna och festivalerna som utmärkte Hare Krishna, då kan man göra det. Man blundar för allt det dåliga menar Sandra.

Ulf Oscarsson är polis och jobbar som brottsförebyggare. Under åren 1995-2000 var han närpolischef i Järna. Under den tiden såg han ofta Hare Krishnas medlemmar ute i samhället och det kom tips från skola och allmänhet att barnen i Hare Krishna for illa. Det gjordes några försök till samarbete mellan de sociala myndigheterna och polisen men det ledde aldrig någon vart, säger Ulf Oscarsson.

– Med utgångspunkt för allt vi hörde om Hare Krishna tycker jag att socialen borde ryckt ut men vi märkte inte att något hände. Jag tror att socialtjänsten skyllde på sekretessen och deras integritet, säger han.

Sandra tror att sekterna blir ännu mer slutna om inte myndigheterna gör något. Man måste tvinga sig in i sektens liv.

Men hur ska polis och sociala myndigheter lära sig att känna igen signaler att barn far illa i en sekt?
– När barn isoleras och inte får komma ut och bli en del av samhället är det en signal. Det borde även ringa varningsklockor när barnens föräldrar säger att de vill skydda barnet mot det farliga samhället, säger Sandra.

Förrädiskt med en fläckfri fasad

Under Polistidningens samtal med Sandra kommer ett av hennes barn ut på altanen. Hon har börjat tröttna på att mamma inte kommer in. Det är svårt att förstå att Sandra själv bodde i en sekt vid samma ålder. Hon verkar vara som vem som helst och på utsidan kan man inte se att hon tagit någon skada. Och det är just det som poliskommissarie Ulf Oscarsson säger gör sekter så förrädiska. Allt verkar så normalt på ytan. Man kan inte alltid föreställa sig vad som egentligen pågår.

Ulf Oscarsson tycker att överlag måste myndigheter i Sverige bli mycket bättre på att samverka med varandra i frågan om sekter. Han säger att om länsstyrelsen, polis, skola och sociala myndigheter gick samman och talade med en röst skulle det bli en enorm skillnad.

– Vi borde utbilda poliser om sekter och sektbarn. För alla agerar ju försiktigt när man har att göra med någonting som man inte behärskar. Då blir man lätt omkullpratad. Och vår metod inom polisen bygger alltid på kunskap. Och har vi inte kunskap kan vi inte agera, säger Ulf Oscarsson.

Hjälp för sektoffer behövs

Och Sandra håller med. Hon säger att det finns nästan ingen i Sverige som är insatt i hur det är att leva i en sekt. Kommer en tonåring och säger att ”jag har vuxit upp i en sekt, hjälp mig”, så finns ingen hjälp. Hon säger att samhället har oftast en behandlingsplan för så mycket annat, till exempel om en kvinna blivit misshandlad, om man är psykiskt sjuk eller om man missbrukar. Men för sektbarn finns inget.

– För oss som lämnar en sekt är det som att komma till ett helt främmande land, med en annan kultur när vi kommer ut i samhället. I bagaget bär vi med oss skuld, dåligt samvete och tankar om synd. Vi har hela livet blivit matade med att om vi lämnar sekten kommer något hemskt att hända. Vi måste få hjälp.

Men samtidigt vittnar polis och andra myndigheter om hur svårt det är att få avhoppade sektmedlemmar att stå fast vid sin berättelse om misshandel och övergrepp. Vad säger du om det?
– Ja, men det beror ju på att det inte presenteras något skyddsnät. Det blir väldigt ensamt för den avhoppade. Och all skuld som läggs på en kan bli väldigt tung att bära.

Anklagad för att vara besatt av demoner

En annan ung kvinna som vet hur det är att leva i en sekt är Marina. Hon gick med i den numera riksbekanta församlingen Knutby Filadelfia när hon var 28 år. Hon sökte intensivt efter Gud.

Men tiden i Knutby blev mestadels svår för Marina. Hon upplevdes redan från början som trotsig. Framför allt av Åsa Waldau, numera känd som Kristi Brud. Marina fick ofta höra att hon var besatt av demoner och det var orsaken till att hon var så bångstyrig och ifrågasättande.

Men varför lämnade du inte Knutby direkt?
– Allt prat om att jag var besatt av demoner satte sig i huvudet på mig. Åsa Waldau sa också att det skulle bli min död om jag lämnade Knutby. Då blev jag jätterädd, för jag ville ju bli av med mina demoner. Så jag stannade, säger hon.

I januari 2000 gifte sig Marina med en man ur församlingen och de fick två barn. Enligt Marina finns i Knutby församling en grundtanke gällande barnuppfostran som går ut på att barnen, allt ifrån spädbarn och uppåt, måste titta uppfostraren i ögonen när det blir tillrättavisat. Om blickarna inte möts och till exempel spädbarnet gråter och tittar någon annanstans, då är barnet inte tillräckligt underordnat och därmed olydigt. Då ska man hålla fast barnet i armarna och trycka ner det i soffan. Även om barnet gråter av utmattning och rädsla ska behandlingen fortsätta berättar Marina.

Gjorde inte alla dina modersinstinkter uppror när du tillät ledarna och din man att göra så här mot dina barn?
– Man går med på det av rädsla för ledarna. De är satta att leda församlingen. Vi fick lära oss mycket om underordnad. Men visst skrek instinkten inom mig – FEL, FEL. Men jag vågade inte trotsa. Och jag vågade inte lyssna till min inre röst.

Sonens sjukdom var Guds straff

Men någonstans i djupet av Marina grodde det ett uppror. Kulmen nåddes en kväll då hennes man tog strupgrepp på henne och tryckte ner henne i sängen. Hon tog sina barn och satte sig på tåget till Göteborg. Där tog hon kontakt med både polisens brottsofferenhet och en kvinnojour. Trots hjälpen hon fick av dem valde hon att åka tillbaka till Knutby. Hennes son drabbades nämligen av 40-graders feber och det tog Marina som ett tecken på att hon syndat mot Gud och att han nu straffade henne.

Men nu var stenen satt i rullning för Marina och det dröjde bara ett år tills hon lämnade Knutby för gott. Hon lämnade församlingen när det gick upp för henne att det var en sekt hon hamnat i. Hon insåg att hon blivit utsatt för psykisk misshandel av ledarna. Polisen och sjukhuset i Uppsala anmälde även Marinas make för barnmisshandel. Efter en utdragen vårdnadstvist fick hon tidigt i år enskild vårdnad om barnen.

Kenneth Ågren jobbar som kriminalkommissarie i Uppsala. Under tiden för mordutredningen i Knutby 2004 var han den som ledde spanings- och utredningsarbetet kring mordet och mordförsöket. Han har träffat Marina och hennes barn flera gånger. Och i hennes fall har polisen varit framgångsrik anser han. Barnförhörsledarna i Uppsala fick Marinas son att berätta om pappans misshandeln av honom och det ledde till åtal. Men pappan friades från misstankarna.

Genom åren har det framförts en hel del misstankar mot sekten i Knutby säger Kenneth Ågren. Tipsen har handlat om eventuella sexuella övergrepp mot barn och även misshandel mellan par. Han tror att den skrala utdelningen i form av åtal delvis beror på en generell okunskap om sekter bland polis och sociala myndigheter.

– Det jag kan om sekter har jag lärt mig genom Knutby och det jag läst mig till, säger poliskommissarie Kenneth Ågren.

Han tror tyvärr att en del sektavhoppare har rätt när de hävdar att myndigheter tycker det är olustigt och besvärligt att gräva i sektproblematiken. Då är det lättare att blunda och inte låtsas om att problemen finns.

Fortsatta misstankar om att barn far illa

För ett par år sedan påbörjades dock en brottsutredning i Knutby som gällde barnaga och barnmisshandel. Det hela började med att det kom in en hel del tips till polisen från främst lärare. Tipsen handlade om att barnen från Knutby betedde sig konstigt i skolduscharna. Både flickor och pojkar hade ett mycket sexuellt beteende i duschen.

– Vi åkte ut till församlingen en kväll. Vi samlade ihop tolv personer som skulle höras. Men vi fick inte fram något. Och ingen av tipsarna ville längre stå för vad de sagt. Det var oerhört frustrerande, säger Kenneth Ågren, som fortfarande tror att det finns barn som far illa i Knutby.

Kenneth Ågren tror att det måste till ett helt nytt system i Sverige angående sekter. För det första borde polisstuderande få undervisning om sekter och deras livsstil. Och en viktig aspekt, säger Kenneth Ågren, är att avhoppade sektmedlemmar inte ingår i personskyddspaketet. I Stockholm, Göteborg och Malmö finns särskilda enheter där man kan erbjuda skydd för bland annat målsäganden och vittnen.

– Jag tror att det beror på ovana från polisen att avhoppade sektmedlemmar inte ingår i det paketet, för det borde de verkligen göra. Man har inte tänkt i de banorna tidigare, säger Kenneth Ågren.

Fick skadestånd av Hare Krishna

Tillbaka hos Sandra på altanen berättar hon om att hon nu kan lämna det gamla livet bakom sig och blicka framåt. Hon har fått skadestånd från Hare Krishna i USA där hon bodde en tid. En stor grupp avhoppade medlemmar stämde sekten och fick rätt. Där erkänner Hare Krishna misshandel, kränkning och utnyttjande av person. Sandra har äntligen lyckats lämna sektlivet.

– Det har gett mig en viktig upprättelse, säger hon och ler.