Annons

Annons

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Ulla-Britt Bolin har gjort en lång resa. Efter att ha varit polis i nästan hela sitt yrkesverksamma liv har hon hittat en ny riktning – konsten. Men vägen dit kantades av mobbning, trakasserier och posttraumatisk stress.Ulla-Britt Bolin har gjort en lång resa. Efter att ha varit polis i nästan hela sitt yrkesverksamma liv har hon hittat en ny riktning – konsten. Men vägen dit kantades av mobbning, trakasserier och posttraumatisk stress.

Hon verkar stark när jag möter henne i ett galleri i Gamla stan i Stockholm. Håret är rött och handslaget fast. Tavlorna som hon ställer ut hänger tätt och motiv och färger växlar. Men när jag tittar närmare ser jag att det är många element som kommer igen i olika varianter. Det är flaskor, stegar, ansikten och glödlampor. Mycket symbolik, fantasieggande och först inte helt lätt att förstå. Men när Ulla-Britt Bolin berättar blir det tydligt.

– Här är stegen till exempel, den är som livet – det går upp och det går ner. Man kan ta stegen för att komma vidare, från den situation man inte vill vara i, säger hon och pekar på tavlan.

Att ta sig vidare i livet är något som Ulla-Britt verkligen har lyckats med, tänker jag. Men det har inte varit någon lätt match. Det förstår jag redan när jag läser utlåtandet från Vållandenämnden inför mitt besök i galleriet. Och när Ulla-Britt berättar om sina tidigare steg i livet, som polis på olika arbetsplatser i Skåne, blir det ännu tydligare.

Ensam och kränkt

För att göra en lång historia kort: Ulla-Britt blev utsatt för kränkande särbehandling under många år som polis. Ofta var hon enda kvinna, eller en av ytterst få, på arbetsplatsen och det bidrog till att arbetssituationen blev svår. Hon har inte heller väjt för svårare eller utsatta jobb som internutredare och vikarierande närpolischef.

– Många gånger har jag varit tidigt ute som kvinna och det har väl bidragit till att det har blivit som det blivit. Och jag vet att jag har varit kontroversiell, som chef har man god inblick i vad folk gör. Jag hade nog klarat mig bättre om jag varit tyst och pejlat in vem som var informell ledare, säger Ulla-Britt.

Kreativitet inget positivt inom polisen

Tanken att Ulla-Britt Bolin skulle ha klarat att hålla tyst känns främmande för den som möter henne. Hon utstrålar vilja och kreativitet, men det sågs inte som positivt på hennes arbetsplatser.

– Man ska inte sticka ut och inte vara för kreativ. Men man får lova att jobba hur mycket som helst.

Den 12 september 2001 lämnade Ulla-Britt Bolin in sin arbetsskadeanmälan. Dagen innan hade två kapade flygplan flugit rakt in i World Trade Center i New York. Samtidigt som världen förändrades i skuggan av terrorn tog Ulla-Britts liv en ny vändning. Hon började måla. Hennes första tavla heter just 11 september och hänger på en särskild plats i galleriet intill tända ljus. Den är annorlunda än de flesta andra av hennes bilder, men kanske den starkaste av dem.

– Den säljer jag inte, säger Ulla Britt och ser plötsligt sorgset sammanbiten ut. Jag hämtar mig aldrig från det jag har varit med om, även om det kan verka bra på ytan.

Fick kämpa ensam

Under ytan finns mycket kvar av det hon var med om under åren som polis. Det som nästan är mest slående när hon berättar är att hon oftast fått kämpa ensam. Arbetskamraterna och facket var tysta och cheferna gjorde inte heller något, trots att de kände till vad som pågick. Det fanns till och med fackliga representanter som, istället för att stötta, öppet deklarerade att de inte tyckte om kvinnliga poliser. Den hjälp hon fick var från en personalkonsulent och från läkare och en psykiater.

Jag frågar Ulla-Britt om hon ångrar att hon stannade så länge vid polisen.

– Nej, det jag målar idag har jag fått med mig genom allt jag varit med om. Jag träffade ju också många trevliga poliser och fick se intressanta levnadsöden. Annars hade jag inte varit den jag är nu. Och jag har fått en syn på livet som jag inte hade velat vara utan.

Ersättning gör nya livet möjligt

2004 blev Ulla-Britts sjukdom godkänd som arbetssjukdom. I och med att Försäkringskassan fattade beslut om att hon får livränta slutade hennes anställning som polis. Sedan dess målar hon på heltid. Vållandenämndens utlåtande kom i slutet av förra året – arbetsgivaren hade, genom sin passivitet, försvårat och förlängt hennes besvär.

Utan livräntan och ersättningen för utebliven inkomst hade inte Ulla-Britts liv sett ut som det gör idag. Nu har hon en ateljé mitt emot köket hemma i huset i Landskrona. Där målar hon, ofta på nätterna.

– Jag lägger mig ner och blundar och ser något, kanske formen av ett ansikte eller ett hus. Det kan vara något jag läst i tidningen eller något helt annat. Jag målar bäst mellan dröm och verklighet.

I höst har konsten fört henne in på ytterligare en väg – till Damaskus i Syrien. Där ska Ulla-Britts tavlor visas på ett museum i samband med att Damaskus är arabvärldens kulturhuvudstad. Det har gett henne en del uppmärksamhet, som enda nordiska konstnär, utvald av en dansk fredsorganisation.

– Men framförallt har det gett mig inspiration, säger Ulla-Britt.

Ulla-Britt Bolin, 62 år

Bor: Landskrona

Yrke: Polis och konstnär

Polis sedan: 1970

Familj: Gift med Gunnar, barnen Helena och Ulrika samt Bente med familjer.

Aktuell: Ställer ut sin konst i Damaskus i oktober, håller föreläsning på konstakademin där i samband med att staden är arabvärldens kulturhuvudstad.

Läser: Mycket, kan tipsa om ”The Secret” av Rhonda Byrne – en fantastisk bok!

Gör mig glad: Familjen och barnbarnen.

Gör mig ledsen: Att inte kunna uppfylla de förväntningar som ställs på mig.

Titta på Ulla-Britts tavlor här: www.ullabrittbolin.se

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser