Att vara nöjd med vad hon har uträttat under dagen. Det är Anna Janssons medicin för att skapa balans i tillvaron.
– Jag bryr mig innerligt när jag är på jobbet, men jag ältar inte händelserna efteråt, säger hon.Att vara nöjd med vad hon har uträttat under dagen. Det är Anna Janssons medicin för att skapa balans i tillvaron.
– Jag bryr mig innerligt när jag är på jobbet, men jag ältar inte händelserna efteråt, säger hon.
Det är inte så att Anna Jansson glömmer obehagliga upplevelser. Hon berättar att hon kan plocka fram alla döda människor hon har sett, direkt ur minnet. Men hon mår inte dåligt av att de finns där i hennes huvud.
– Min ambition är inte att förändra världen utan att göra ett bra jobb, säger hon.
25-åriga Anna Jansson är relativt färsk i yrket, med knappt två år som radiobilspolis i Västra Frölunda utanför Göteborg. Hon förklarar sitt utbildningsval med att hon alltid haft en stark känsla för vad som är ”rätt och fel” och att hon, framförallt, tycker om att arbeta med människor.
– Och jag har aldrig ångrat att jag utbildade mig till polis, jag gillar verkligen mitt arbete, säger hon.
Som utryckningspolis vet Anna Jansson och hennes kollegor sällan i förväg vad som ska hända. Ett oskyldigt larm från klagande grannar, kan visa sig betyda förtvivlade barn, misshandel eller till och med ett mord. Då måste polisen göra sitt jobb, oavsett vilka känslor som sköljer över dem.
– Barn och djur berör mig extra mycket, och det är klart att jag funderar en del när vi varit på något riktigt otäckt, säger Anna Jansson.
Pratar med kollegerna
Men hon tar inte med sig känslorna hem. I stället ser hon till att prata av sig med sina jobbarkompisar, innan passet är över för dagen. Det råder en öppen kommunikation i det unga turlaget och hon kan berätta för de övriga om hon känner sig ledsen eller rädd, förklarar hon.
– Och skulle tankarna ändå följa med mig hem, så ger jag mig själv tillåtelse att fundera över vad som har hänt i 20 minuter. Sen släpper jag det, menar hon.
Det är också viktigt att hela tiden reflektera över sig själv, både som polis och människa, anser Anna. Om inte annat, så för att undvika att bli cynisk. Hon tycker, tyvärr, att flera av hennes äldre kollegor har en alltför känslokall attityd gentemot ”buset”.
– Jag försöker hela tiden ställa mig frågan, varför? Att någon har blivit kriminell, beror oftast på att de aldrig haft en chans i livet, säger hon.
Vänner som inte är poliser
Anna Jansson tror att hennes generation är bättre på att hantera stress, än de som är äldre. Hon har vuxit upp med debatten om utbrändhet, vilket har skapat en större medvetenhet om riskerna, tror hon.
– Jag tänker hela tiden på att göra saker för att må bra . Jag tränar nästan dagligen, sover mycket och jag äter hälsosam mat, säger hon.
Dessutom är hon noga med att ha vänner utanför jobbet. Kompisar som sysslar med helt andra saker, och har en annan syn på tillvaron än en polis.
– Vi uppmanades redan på polishögskolan att hålla kvar våra gamla vänner. Annars finns risken att man snart delar upp mänskligheten i två kategorier, poliser och idioter, skrattar hon.
Anna är övertygad om att ett allmänt välbefinnande är stressens största fiende. Samt en förmåga att känna sig tillfreds med sin egen insats på jobbet. Att ha gjort så gott man har kunnat – är gott nog, anser hon.
– Om jag känner att jag har gjort mitt bästa, så är jag nöjd, förklarar hon.
Lotta Engelbrektson
