Annons

Annons

Avvisningar
– när arbetet blir politik

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Poliser som verkställer utlänningsärenden jobbar under extrem press. Desperata människor, kritiska medier, demonstranter och jetlag är en del av vardagen. Polistidningen följde med vid en utvisning.Poliser som verkställer utlänningsärenden jobbar under extrem press. Desperata människor, kritiska medier, demonstranter och jetlag är en del av vardagen. Polistidningen följde med vid en utvisning.

Utvisning, avvisning och gräns är ord med politisk laddning. På de poliser som arbetar med att verkställa de folkvaldas, Migrationsverkets och domstolarnas beslut ställs stenhårda krav. De måste klara av att på ett humant sätt närma sig förtvivlade människor som inte får stanna i Sverige. De måste också väga sina ord på guldvåg eftersom deras arbete ofta granskas och är extremt politiserat.

Det är ingen självklarhet att berätta för bordsgrannen på en fest att man verkställer avvisningsbeslut.

– Jag brukar kort och gott säga att jag jobbar på länskriminalen, annars blir det lätt diskussion, säger Carl Magnus Rosengren på utlänningssektionen, länskriminalen i Malmö.

Utvisas efter våldsbrott

Vi sitter i polishuset på Porslinsgatan i Malmö och väntar. Om en timme ska en man i 30-årsåldern, som avtjänat ett flerårigt fängelsestraff för grova våldsbrott, utvisas till Irak. Carl Magnus Rosengren har träffat honom vid åtskilliga tillfällen. Syftet är att känna honom på pulsen. Försöka avgöra om det rör sig om en person som accepterat att han inte får stanna eller om det finns skäl att förbereda sig för en stökig resa.

– Vi har haft flera diskussioner och min bedömning är att det bör kunna gå bra.

Carl Magnus Rosengren är 34 år och utbildad teolog. Han siktade på en lärarbana, men är polis sedan 2005.

– Jag har alltid tyckt att ordning och rättvisa är fundamentalt, det bidrog till yrkesvalet.

Redan under sin aspiranttid arbetade han på utlänningssektionen. En föränderlig lagstiftning och en ännu mer föränderlig omvärld präglar arbetet. För ett par decennier sedan gjorde polisen stickprovskontroller på båtar som kom från utrikes hamnar och fattade också beslut rörande avvisningar. Numera är det Dublinkonventionen som gäller – det första landet som en utomeuropeisk person kommer till ska handlägga fallet. Den svenska polisen är inte längre inblandad i beslutsprocessen. Det är Migrationsverket eller domstolarna som avgör vilka som får stanna i Sverige.

Krävande resor i jobbet

Resorna i samband med avvisningar är ofta fysiskt jobbiga på grund av jetlag och minimalt med vila. Den psykiska anspänningen är också stor. Att ledsaga någon, som absolut inte vill följa med, till ett oroligt land på andra sidan jordklotet kan sluta hur som helst.

– Det är onekligen en viss anspänning. Tänk dig själv att sitta i tio timmar bredvid någon som gör både fysiskt och verbalt motstånd.

Carl Magnus Rosengren säger sig lita på Migrationsverkets beslut. Han måste det för att kunna utföra sitt arbete och än så länge tycker han inte att han blivit vittne till tveksamheter.

Samtidigt arbetar han med människoöden.

– De personliga tragedierna går det inte att blunda för. Det är ofta på något sätt fel personer som drabbas.

Som alltid är det jobbigast då barn hamnar i kläm. Ibland rycks hela familjer upp ur sin tillvaro i Sverige – ofta efter att ha hunnit rota sig under lång tid. Övarklagandeprocessen kan ta flera år i anspråk och bli mera utdragen än till exempel en rättslig prövning i brottmål. Klarare lagstiftning och snabbare hantering står därför högt på Carl Magnus Rosengrens önskelista.

– Ibland undrar jag om höjden av rättsäkerhet verkligen är att kunna överklaga i oändlighet. Kanske är det viktigare att de berörda får besked aningen snabbare.

Vill återvända till Sverige

När klienten anländer eskorterad av personal från kriminalvården vill han först inte berätta om sig själv. Han har suttit två år i fängelse för att sedan låsas in i häktet i väntan på verkställandet. Om några timmar är det dags för honom att lämna svensk mark – kanske för gott. Han utstrålar sammanbiten dysterhet. Men på Kastrup, när han tar en sista cigarett före flygningen, vill han kommentera sin situation.

– Jag har bott mycket i Danmark och har all min släkt här och i Sverige. I Bagdad har jag ingenting. Min dröm är att få komma tillbaka till Sverige i framtiden.

Han skakar hand och går mot incheckningen. Carl Magnus Rosengren och två kriminalvårdare sluter upp runt honom. De småpratar och skämtar, på håll ser de ut som affärskollegor klädda för en långflygning.

En dryg vecka därefter konstaterar Carl Magnus att Frankfurt – Amman – Bagdad tur och retur, 30 timmar enkel resa, fortfarande känns i kroppen. Men verkställigheten gick planenligt. Klienten vill återvända till Sverige efter den femåriga utvisningen. Han hade därför allt att vinna på att samarbeta.

– Nästa gång kommer han säkert att få stanna. Hade han inte begått grova våldsbrott hade han antagligen inte blivit utvisad, säger Carl Magnus Rosengren.

Han konstaterar att det kan vara problematiskt att allmänhet och media sällan vet vad som föregår Migrationsverkets beslut. Det är inte ovanligt att demonstranter, som inte känner till att det rör sig om en utvisning på grund av brott, försenar en verkställighet. Eller att enskilda fall granskas av journalister som på grund av sekretessen inte har tillgång till all information.

Tipsas om falsk identitet

Men för individerna – för männen, kvinnorna och barnen som inte får stanna kvar – rör det sig alltid om en omtumlande upplevelse, ofta om en tragedi.

För en del av dem försämras situationen dessutom genom dåliga råd om att det är lättare att få uppehållstillstånd för den som slänger sitt pass. Abdel Kader fick veta att det bästa han kunde göra var att ljuga om sin identitet. Polistidningen träffar honom och hans svenska hustru när han har några timmar kvar i Sverige efter ett beslut om utvisning.

– Han fick tipset att inte uppge sitt riktiga namn. Se vad det ledde till, säger hans hustru Eva Persson Kader.

Abdel Kader hävdar att han är en statslös palestinier. Migrationsverket menar däremot att han är från Jordanien och därför ska utvisas till Amman.

Fallet Abdel Kader är vanligt. Poliserna som är inblandade i ärendet har ingenting med bedömningen att göra. Men att hålla sig ajour med omvärldsförhållandena för att kunna utföra resorna, som följer på ett beslut om utvisning, är en självklarhet. Carl Magnus Rosengren är noga med att följa internationell och svensk politik. Han talar bra tyska och flytande engelska och planerar att lära sig arabiska. I framtiden vill han gärna arbeta utomlands, tiden på utlänningssektionen är en bra förberedelse.

I ett kortare perspektiv är hans yrkesdrömmar dock blygsammare.

– En aningen mer i lön hade inte varit fel. Dessutom skulle jag gärna engagera mig fackligt, jag tror att jag skulle kunna göra nytta.

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser