Gränsen mellan den som har och den som inte har kan vara tydlig eller diffus. I Sveriges mest segregerade stad jobbar poliserna med ena foten i misären och den andra i medelklassens villaområden.Gränsen mellan den som har och den som inte har kan vara tydlig eller diffus. I Sveriges mest segregerade stad jobbar poliserna med ena foten i misären och den andra i medelklassens villaområden.
Det brukar kallas Sveriges mest segregerade stad. I Stockholm och Göteborg är det dessutom längre rent geografiskt mellan rika och fattiga än det är i Malmö. Zlatan från Rosengård har flyttat till Italien – och till sin berömda 30-miljoners villa vid Ribersborg, Malmös riviera. Men hans omskrivna barndomskvarter, som blivit synonymt med stenkastning och anlagda bränder, är inte nödvändigtvis någonting som alla vill flytta ifrån, även om de kan.
– Det skrivs alltid om Rosengård. Men faktum är att för tillfället är det ganska lugnt om man bortser från bränderna, säger Jesper Ingvert.
Han är gruppledare och har jobbat som polis i Rosengård sedan 2004. I området, som han kan utan och innan, bor det i teorin 22 000 människor. Hur många som verkligen lever här vet ingen, men det är betydligt fler än vad de officiella siffrorna fastslår. Ett vanligt problem är att storfamiljer i små lägenheter helt enkelt inte får plats. Läxorna förblir ogjorda, halvstora barn springer ut på gårdarna för att leka och hemmet blir till slut bara en plats där man sover.
Rosengård på gott och ont
Men skillnaderna är stora mellan huskropparna som bär trivsamma lantliga namn. På Von Rosens väg ligger det beryktade kvarteret Herrgården. På andra sidan Amiralsgatan börjar Von Lingens väg som kantas av bostadsrätter.
– Där är det betydligt fridfullare, säger Tomas Sawicki, polisassistent.
Vi står på parkeringen utanför polishuset vid Rosengårds centrum och väntar på Jesper Ingvert. Numera kan poliserna parkera sina privata bilar på en inhägnad plats, en nödvändighet eftersom någon annars lossar på hjulmuttrarna.
Enligt Tomas Sawicki är Rosengård ett mycket speciellt och motsägelsefullt område att arbeta i. Det finns en omvittnad kriminalitet, enorma sociala problem och en betydande aversion inte bara mot poliser utan också mot byggarbetare, brandmän, sjukvårdspersonal och journalister. Mot alla som bär uniform eller kan förknippas med statsmakten. När stulna bilar återfinns är poliserna extremt försiktiga. Det har hänt att fordonen riggats med nålar i sätena eller försetts med andra fällor.
Det var de besvärliga omständigheterna som gjorde att Tomas Sawicki sökte sig hit. Han tycker att kollegorna är motiverade och duktiga. Till och med busarna har något extra.
– All spaning måste skötas snyggt. I de här kvarteren är många proffs på att känna igen en polis, säger Tomas Sawicki när han sätter sig på förarplatsen..
/mr/
Slitsamt att se barnen bli kriminella
Samtidigt bor det, som ofta nämns pliktskyldigt eller i förbifarten, många skötsamma människor i Rosengård.
Då vi passerar Herrgården inflikar Jesper Ingvert:
– Det uppstår lätt onda cirklar. När vi stör de unga kriminella retar vi upp oskyldiga också. Många äldre har information, men vågar inte gå till polisen.
Han efterlyser en långsiktig planering, både för att de boende och poliserna ska må bättre. Arbetet är jobbigt men stimulerande. Jesper Ingvert understryker att de som bor i ett område med många problem behöver en polis som är tillgänglig. Själv har han varit borta från Rosengård i ett år. Det blev för mycket under en period, speciellt slitsamt var det att se barn växa upp till yrkeskriminella.
– När jag började var det 86-orna som busade. Nu är de stora pojkar och med i gäng och jag skäller på deras småsyskon istället. Som polis här blir det lätt att man jobbar i treårscykler. Det är vad du orkar, säger Jesper Ingvert.
Några minuter därefter har han återigen träffat ett av barnen som vuxit upp. Han och Tomas Sawicki stoppar en misstänkt bil och i baksätet sitter en ung man med fickorna fulla av mobiler och andras körkort. Efter några telefonsamtal står det klart att han kommer direkt från en stöldturné.
– En gammal kändis som jag varit efter sedan han var en liten grabb, säger Jesper Ingvert.
En väg men två världar
Området Kroksbäcks motsvarighet till Amiralsgatan är Lorensborgsgatan. Norr om vägen ligger miljonprogrammets höghus i ett område med sociala problem och mycket brottslighet. En stor del av invånarna är första eller andra generationens invandrare. På andra sidan gatan ligger villorna i Hyllie, som förvisso inte hör till Malmös allra dyraste boende, men ändå kostar en rejäl slant. Innan finanskrisen ställde invanda begrepp på ända såldes husen för tre miljoner och uppåt. Invånarna är nästan undantagslöst helsvenska och tillhör det som brukar kallas vit medelklass.
Biträdande närpolischefen, kommissarie Kennie Kullander, arbetar med en fot i vardera världen. Han konstaterar att höghusområdet på många sätt är förutbestämt att göda kriminalitet.
– Kroksbäck är väldigt märkligt rent arkitektoniskt. När man talar om att byggstilen kan påverka brottsligheten måste detta vara ett skräckexempel. Hade man pumpat dit vatten skulle det ha bildats en vallgrav runt kvarteret.
På plats är det tydligt vad han menar. Nivåskillnader, matargator, prång och underjordiska garage präglar miljön och de omkringliggande gatorna bildar, med lite fantasi, en torrlagd vallgrav.
Fram till i somras betalade Malmös Kommunala Bostadsbolag 80 000 kronor i självrisk efter anlagda bränder. Poliser som själva har invandrarbakgrund närmar sig ibland framgångsrikt de stenkastande och eldande ungdomar som misstror uniformerade personer. Men enligt Kennie Kullander är det inte självklart att det fungerar så.
– Naturligtvis är språkkunskaperna ovärderliga. Men ibland betraktar man sin landsman som blivit polis som en svikare.
Ett hus är ombyggt för att kunna hysa storfamiljer – men också i de mindre lägenheterna lever familjer med många barn, ibland liksom i Rosengård utan att vara skrivna där. Slitaget är stort. Hissarna är inte anpassade för boendeantalet och får aldrig vila, soprummen och förrådsutrymmena är överfulla.
Gängkriget tär på resurser
Kennie Kullander kallar området en intressant blandning av det mesta. Men han och hans kollegor är inte här så mycket som tidigare. I Malmö pågår ett krig mellan två grupperingar som slåss om kokainmarknaden i södra Sverige. Gängens uppgörelse tär på de polisiära resurserna. Det vanliga arbetet i problemområdena måste stå tillbaka för händelsestyrda ärenden.
– Det märks att det blivit lite fler anmälningar nu när det förebyggande arbetet ligger för fäfot, säger Kennie Kullander.
Framförallt är det droghandeln som accelererar. Efter polisens storsatsning mot ungdomsrån har många av de personer som ägnade sig åt detta övergått till annan kriminell verksamhet. I Malmö begås flest kontokortsbedrägerier i landet och många unga gärningsmän bor här i Kroksbäck.
– Det olustiga är att bakom ungdomarna finns det vuxna som styr det hela. Ungarna bidrar med sina identiteter och blir i slutändan skyldiga enorma belopp. De bli ekonomiska invalider innan de fyllt 20, säger Kennie Kullander.
Men det finns ljuspunkter. Ett aspirantprojket ska förläggas till Kroksbäck. Både uniformerade och civila poliser kommer att synas i området i ett försök att ta igen förlorad mark. Kennie Kullander tror att det inom en nära framtid är nödvändigt för polisen att arbeta mer förebyggande.
De unga är nyckeln
– Att bara ägna sig åt utryckningar fungerar inte. Vi måste nå tolvåringarna. Förutom de mänskliga aspekterna handlar det om att spara oerhörda belopp i slutänden, säger Kennie Kullander.
Han berättar om hur två eller tre generationer kriminella kan bo under samma tak. Storebror deltar i gängkriget, lillebror har debuterat som rånare och pappa är en regelbunden poliskund.
Ett stenkast därifrån bland villorna finns det knappast någon synlig brottslighet. Ingen narkotika, inga unga rånare och inga pappor som begår brott tillsammans med sina söner. På Kroksbäcksskolan möts elever från båda sidorna av vägen, men många av barnen från Hyllie har föräldrar som placerar dem i lugnare skolor. Krokbäcksskolan bedriver därför en krympande verksamhet – som dock förbättrats mycket under senare tid efter en lokal kraftsamling. Kennie Kullander anar att utbyggnaden av Malmö också kommer att leda till att segregationen ökar. I öster uppförs byggherren Percy Nilssons arena. Nya dyra bostäder ska byggas och på Annetorpsvägen kommer de 10 000 bilar som passerar förbi varje dygn snart att bli 20 000.
– Jag känner oro för hur det ska bli. Det byggs för de besuttna och trafiken kommer att skära av Kroksbäck fullständigt, säger Kennie Kullander.
Ingen flyttar över vägen
Vi tar gångbron över Lorensborgsgatan till villorna i Hyllie. Dyrare boende på ena sidan, billigare på den andra. Denna typ av förutsättningar brukar framhållas som själva myllan för framgångsrika bostadskarriärer. Den som det går bra för ekonomiskt byter upp sig och lämnar plats för någon strax efter i den ekonomiska näringskedjan. Det som oroar är att denna mekanism inte gäller här. Ingen flyttar över vägen.
– I Kroksbäck finns det en del egenföretagare. Taxi, pizzerior och sånt. Om det går bra för någon flyttar man säkert till något större, men sällan mer än 100 meter och aldrig över vägen, säger Kennie Kulander.
