Sedan 1990-talet råder en konflikt i Kongo-Kinshasa som har förorsakat fem miljoner människors död. I tio år har en fredsbevarande FN-styrka funnits i landet, men den får kritik från många håll för att inte göra tillräckligt mycket för att stoppa våldet. Polistidningen har träffat tre svenska poliser som deltar i FN-uppdraget att utveckla den lokala polisen.Sedan 1990-talet råder en konflikt i Kongo-Kinshasa som har förorsakat fem miljoner människors död. I tio år har en fredsbevarande FN-styrka funnits i landet, men den får kritik från många håll för att inte göra tillräckligt mycket för att stoppa våldet. Polistidningen har träffat tre svenska poliser som deltar i FN-uppdraget att utveckla den lokala polisen.
Vi sitter och skumpar i en vit FN-bil i Goma i den krigshärjade norra Kivu-provinsen i Kongo-Kinshasa tillsammans med tre svenska poliser: Lars Stervander, Karin Langer och Christina Lundström. Klockan är 10 på morgonen och de är ute på rutinuppdrag. Lars och Karins uppgift är att besöka de cirka 10 polisstationer med tillhörande arrestlokaler som finns i staden för att se till att de arresterade inte sitter i häkte längre än 48 timmar. Christinas uppdrag är att se över trafikpolisens rapportering av trafikbrott och att samla in underrättelser om brott som begåtts under dygnet. De har varit här sedan maj och ska stanna till början av april i år. – FN har ett uppdrag att utveckla landet. Det är meningen att vi ska bidra med vår kompetens att utveckla kongolesiska polisen i rätt riktning, förklarar Lars. Första anhalten är en polisstation som ligger i utkanterna av Goma. För att ta sig dit måste man åka igenom ett månlandskap. Spåren efter ett vulkanutbrott 2002 är fortfarande tydliga. Den glödheta lavan som sprutade upp ur marken har stelnat och påminner om sylvassa, svartgrå koraller som täcker marken och vägarna. Även om man skulle vilja köra snabbt, så går det inte. Stenarna skulle skära igenom däcken som rakblad. Så det gäller för Lars att hålla tungan rätt i mun där han sitter bakom ratten och försiktigt navigerar bilen. Vägen kantas av små skjul som tillverkats av brädbitar och bråte. Barn kryssar mellan bilar och motorcyklar. Det råder en viss spänning i staden på grund av de oroligheter som råder. Polisstationen skiljer sig inte så mycket från de andra rucklen i närheten, förutom att den verkar lite robustare och att den har en dörr med ett stort hänglås. Det är arrestlokalen. Karin och Lars stiger fram och pratar med den kongolesiske polisen. Efter de vanliga franska hälsningsfraserna frågar Karin om det finns någon i arrestlokalen. Med ett rasslande ljud tar han bort kedjan och det stora hänglåset och öppnar dörren. En man i tjugoårsåldern går fram emot dörröppningen på order av polismannen. Han kisar med ögonen i det starka solljuset som tränger in i den mörka cellen. Karin antecknar på ett papper: namn, ålder, arrestdatum och brottsmisstanke. Mannen är misstänkt för att ha våldtagit en 17-årig flicka. Celldörren stängs med en duns. Stinkande arrest Efter ytterligare en kvarts skumpande åker vi in på en gårdsplan där det står ett par bilar parkerade. På en veranda ligger det en smutsig madrass. En bit därifrån står en grill. Några barn i trasiga kläder springer och leker i lorten. Vår bil stannar till framför en stentrappa som leder ner till en källare. Ett tiotal bildäck ligger utslängda i trappan som leder till en rostig järndörr. Några poliser har fattat posto utanför. När vi går fram till trappan, börjar de släpa bort däcken. Den rostiga dörren öppnas och en stank som inte går att beskriva sköljer över oss. – Entrez! Entrez! (Gå in! Gå in !), uppmanar poliserna oss. Inne i det kompakta mörkret sitter två yngre män. Ett litet gallerförsett fönster släpper in lite ljus som gör att om man anstränger sig kan man se in i cellen. Det finns inga möbler. Golvet är ett stampat jordgolv. Toaletten är en hörna i den lilla cellen där avföring, urin och gamla matrester flyter. En stor svart råtta står på lur där inne bland avföringen. En av de två fångarna berättar att de är hungriga och törstiga men att polisen ännu inte försett dem med vare sig mat eller dryck. – Det går inte på något sätt att jämföra med de förhållanden vi är vana vid, kommenterar Lars. Han förklarar också att det ofta är anhöriga som tar med sig mat till dem som sitter inne. Enligt kongolesisk lag måste en misstänkt ställas inför rätta inom 48 timmar. Karin sammanfattar det väldigt krasst: – Vi måste se till att de inte kastar bort nyckeln. Evakuerade FN-styrkor Med Karins kommentar i färskt minne tar vi oss tillbaka till FN-högkvarteret. Vi åker förbi några marknader och kommer fram till en rondell. Bilarna kryper fram. Det ser nästan ut som om de sitter fastkrokade i varandra. – Det var här vi utsattes för stenkastning när vi blev evakuerade, berättar Christina och pekar mot rondellen. Incidenten inträffade den 29 oktober förra året när flyktingar i tusental flydde undan CNDP:s framryckande styrkor. Den allmänna paniken spred sig när det gick ett rykte att rebellerna var på väg in i staden. Regeringstrupper passade på att plundra, förstöra och mörda. FN-styrkorna stod maktlösa inför den annalkande faran och ett beslut om att FN-personal skulle evakueras fattades. Karin och Christina blev evakuerade. Först till sitt kontor vid flygplatsen där de fick övernatta. Men när plundringarna ökade i intensitet gick en konvoj genom staden till ett annat FN-läger som låg bara 500 meter från gränsen till Rwanda. Där fick de vistas i två dagar tills läget blev bättre. Stenkastning och evakuering är tydliga bevis på att deras arbete är förenat med stora risker. Christina medger att det blev lite ”stressigt” när stenarna haglade över dem. Som en direkt följd av oroligheterna har poliserna fått direktiv att de inte får besöka vissa områden. De måste undvika att vara ute efter mörkrets inbrott. – Vår rörlighet är begränsad, konstaterar Karin. Det känns som att de tvingas leva ett ganska isolerat liv som FN-poliser. Rapportskrivning även i Kongo Det blir dags för lunch och efter pausen tar pappersarbetet vid. De skriver rapporter som sedan skickas till högkvarteret i Kinshasa. Lars har åtagit sig att föra brottsstatistik i Goma. Det är första gången i landets historia. Han berättar att Goma som är ungefär lika stort som Göteborg både till befolkning och yta verkar drabbas av mindre brottslighet än sin svenska motsvarighet. Enligt statistiken från förra året var stöld den största kategorin med sina 913 anmälningar. – Jag är förvissad om att Göteborg har fler stölder än så, konstaterar han. Våldtäkter hamnar högt upp på listan med 336 anmälda brott. Tyvärr har sexuellt våld mot kvinnor kommit att bli ett kännetecken för landet. Förra året gjordes 336 anmälningar i Goma. (Inofficiella siffror gör gällande att sedan slutet av 1990-talet har runt 250 000 kvinnor utsatts för sexuellt våld). Christina sätter sig vid datorn och skriver en rapport om dagens arbete. En bit därifrån sitter Karin och skriver en rapport om den stinkande cellen med de två ynglingarna. Det hon skrivit skickas sedan till högkvarteret i Kinshasa. Så ser deras arbete ut sex dagar i veckan. På söndagarna jobbar de också, men då behöver de inte besöka polisstationerna. På frågan om de tycker att deras närvaro har någon inverkan svarar Lars: – Skulle vi inte vara här då har de ansvariga ingen press på sig att följa regler och lagar som gäller här i landet. Då skulle det råda ett stort godtycke. Läs merUrban Hamid
