Håkan Jarnevall är polisen som ville skriva en bok. Dels för att se om han kunde, dels för att han ville berätta en historia. Resultatet blev Dilemma, en thriller om poliser som begår grova brott och som har fått en smått kuslig aktualitet.Håkan Jarnevall är polisen som ville skriva en bok. Dels för att se om han kunde, dels för att han ville berätta en historia. Resultatet blev Dilemma, en thriller om poliser som begår grova brott och som har fått en smått kuslig aktualitet.
– Det finns politiska toner i boken men ramberättelsen är ingen medveten kritik av hur det ser ut. Att vi idag har en likartad situation med förslag om besparingar är en ren slump. Det fanns ingen tanke bakom det när jag skrev den utan det är en timing som är smått ofattbar, stolpe in helt enkelt, säger Håkan Jarnevall.
Håkan är spanare och utredare på polisen i Västra Frölunda i Göteborg. Vi träffas vid Nya Varvet för en promenad och ett samtal längs Göta Älv en gråmulen tisdag. Här, vid älvskanten med Sjöbergen i ryggen och älven och hamnarna på Hisingen i förgrunden, är han ofta med labradoren Nixon, som är lika outtröttlig som hans aptit är obegränsad.
Dilemma handlar om några polisers reaktioner på ännu ett sparbeting och förslag till omorganisation under slutspurten av en valrörelse. När konsekvenserna av tidigare besparingar blir ödesdiger för en kollega, och allt fler råkar illa ut i det dagliga arbetet, agerar de utanför samhällets ramar för att sätta fokus på en orimlig arbetssituation. Det leder fram till ett polisiärt och politiskt dilemma där allt ställs på sin spets.
Udda historia i känd miljö
Att skriva bok var en idé som långsamt växte fram och allteftersom fick allt fastare konturer. Håkan visste att en kollega i Värmland hade skrivit en bok om sitt liv som polis och fått den utgiven, han letade men hittade den aldrig. I samtal med kollegor under de sista åren som piketpolis spånade han om en bok som skulle handla om något ur deras perspektiv, de som arbetar i yrket. Med tjugotvå år som polis, först i radiobil i Örebro och Södertälje, piketpolis i Göteborg, en period på kriminaljouren och nu som spanare och utredare finns det en hel del erfarenheter att ta av.
– Det skulle vara en udda historia, något som inte var skrivet tidigare och i en miljö jag som känner till. Det blev en bok om några piketpoliser som begår grova brott och om de som jagar dem. Själva historien växte sakta fram, jag gjorde några skisser och hade början till ett manus. Då hade jag tänkt så mycket på det att jag ville komma igång. Det blev som ett projekt att få klart, säger Håkan.
Det hade lika gärna hade kunnat bli en bok om ett rockbands uppgång och fall. En miljö som han också är väl förtrogen med som trummis i olika coverband sedan tidig ungdom. Nu spelar han med Blue Unit sedan drygt två år tillbaka.
– Ett band är som ett förhållande man ska försöka hålla ihop trots intriger och motsättningar, som till exempel i vilken ordning låtarna ska spelas i andra set. Det har jag varit med om många gånger så det saknas inte underlag. Och det är inte en partner utan tre, fyra eller fem som ska vara nöjda, säger Håkan.
– När jag väl hade bestämt mig hade jag ingen aning om vad det innebar att skriva och var samtidigt inte i närheten av att börja eftersom jag inte visste hur man gick tillväga. Jag tittade på hur böcker är uppbyggda rent tekniskt och googlade in på sidan ”Så skriver du en bok”, och hittade en miniutbildning på nätet. Där fanns också namnet på en person som jag ringde och fick en del tips av, beträffande dispositioner, stationer i skrivandet och annat praktiskt.
Nytta av poliserfarenhet
Och visst har han haft nytta av sitt arbete som spanare och utredare, dels genom systematiken, dels hur ett ärende handläggs. Men det är inte alls så flashigt som på TV, påpekar han, utan ganska segt och tålamodsprövande. Arbetet på regeringskansliet, och hur det är uppbyggt och fungerar, krävde en del research. Persongalleriet och deras relationer gjordes klart innan själva skrivandet började.
Från tanke till handling tog det tre år, att skriva boken tog ytterligare åtta månader. En lång startsträcka kan tyckas. Men med ett kvalificerat heltidsarbete som spanare och utredare, fru och två döttrar på 10 och 13 år, hund och hus och rockbandet, är det kanske mer förvånande att det blev en bok överhuvudtaget.
– Det är inte så att det frigörs tre timmar varje dag att sitta och skriva, och det är inte enkelt att skriva en bok, de vet jag nu. Det var mycket svårare än jag hade trott vilket också gör att man blir ödmjuk för dem som är duktiga. Det gäller även musiken, det är ingen slump att de professionella banden är så bra. Det handlar om ett långt, gediget och träget arbete, säger Håkan.
– Under skrivperioden var det som att leva med personerna i boken och komma på vad som ska hända med gubbarna. Så kan han göra, så kan han inte göra och ibland insåg jag, nej det går inte. Då var det bara att stryka och göra om. Det hände att jag strök hela kapitel och skrev om dem så att det blev som jag ville ha det.
Merparten av skrivandet skedde när Håkan lämnat piketpolisen och arbetade på kriminaljouren. Treskiftet frigjorde hela lediga dagar emellanåt och när huset var tomt blev det tid att skriva i lugn och ro. När arbetet och arbetstiderna förändrades blev kvällar och nätter skrivtid.
– Jag tog mig tid när familjen hade lagt sig att sova, då var det jag, snus, en kopp kaffe och datorn. Så det har nog inte gått ut över dem, det hoppas jag inte. Ingen har reagerat med jätteprotester och det är inte så att barnen tycker de fick sin pappa tillbaka när boken väl var klar. Tvärt om tycker de det är kul att det blev en bok, säger Håkan.
– Men det är jobbigt att skriva, det är en enorm skillnad på ett förhör på två sidor och en bok på tvåhundraåttiosju. Att sitta en till en och en halv timme vid datorn är nog vad man klarar av.
Lät familj och vänner läsa manus
När manuset var klart fick några nära vänner och hans fru Kristina läsa och ge kommentarer om vad som var bra och dåligt. Kristina ville till exempel ha med mer relationer och delar av manuset arbetades om utifrån deras synpunkter. Och när alla korrigeringar var avklarade skickade Håkan det till några förlag. Flera av lektörerna tyckte det var intressant men var ändå inte intresserade. Ett förlag skrev att de hade haft långa diskussioner men att de i allra sista vändan ändå valde att tacka nej.
Istället blev det Vulkan Förlag som gav ut boken. Men först fick Håkan ordna en bild till omslaget, det blev en bild på en huvudlös polis med full utrustning.
– Det var en häftig känsla när boken var klar, äntligen tänkte jag. Känslan att hålla den i handen, något som till hundraprocent var gjort av mig var stor, säger Håkan. Det är lite som trummisen som plötsligt reser sig upp, hänger på sig en gitarr och ställer sig längst fram på scenen.
Kollegorna på stationen i Västra Frölunda tycker att det är kul. Det har inte varit så mycket samtal om själva boken, de flesta tycker den är bra, däremot har de undrat hur han hunnit med, och orkat.
Efter att en lokaltidning skrivit om boken började allt fler höra av sig och gratulera. En person i anslutning till en pågående utredning kommenterade artikeln när Håkan ringde upp för att få kompletterande uppgifter och undrade var han kunde köpa boken! Även de som köpt boken har hört av sig med kommentarer och synpunkter. Under en period låg Dilemma på tio i topplistan över förlagets mest sålda böcker, högsta placeringen var sexa. Hur många exemplar som sålts vet han inte, och det blir heller ingen förtjänst på Dilemma.
– Förlaget har satt priset så att det enbart täcker kostnaderna. Det här är en kul grej från början till slut och idag står den i min bokhylla, en bok som jag själv har skrivit. Det är det nog inte så många som har, plus att den är tillgänglig för andra. Jag ville bara se om det här projektet gick att genomföra. Det gjorde det, och det var kul men jobbigt.
Entusiasmen för skrivandet och att ha fått låta fantasin flöda har gett mersmak. Nu har han en metod och erfarenheter av hur man går tillväga.
Och nästa bok kommer inte att handla om ett rockband. Håkan håller redan på att skissa på en uppföljare till Dilemma.
Fakta
Namn: Håkan Jarnevall, polisinspektör.
Familj: Kristina och två döttrar, 10 och13 år.
Bor: i hus i västra Göteborg.
Senast lästa bok: Madame Terror.
Senast sedda film: Mamma Mia, med familjen.
Intressen: familjen, labradoren Nixon, musik och att spela i Blue Unit.
Dold talang: att skriva – men den är inte så dold längre.
Håkans tips för dig som vill skriva en bok:
Viljan att berätta en historia är grunden.
Ha historien klar, med en början och ett slut.
Se hur böcker rent tekniskt är uppbyggda.
Googla på ”att skriva en bok” för att få tips.
Gör ett persongalleri, ungefär som man bygger Sim-City, innan du börjar skriva.
Ha en disposition och stationer i boken där si och så ska ha hänt, vilket leder fram till nästa station. I utrymmet mellan dessa har fantasin fritt att flöda.
Skicka manus till flera förlag.
Om det inte antas finns flera nätbaserade förlag som kan vara intresserade.
Claes Hindenfelt
