”De är beväpnade och kan sitt jobb. Men de utsätter sig för precis lika stor fara som dem de beskyddar. Det är först när kistorna bärs in i kyrkan som de får ett namn och en identitet för den stora allmänheten.””De är beväpnade och kan sitt jobb. Men de utsätter sig för precis lika stor fara som dem de beskyddar. Det är först när kistorna bärs in i kyrkan som de får ett namn och en identitet för den stora allmänheten.”
I november träffade jag småföretagaren Pietro Russo för en intervju i trakterna av Neapel. Han hade vägrat betala beskyddspengar till den lokala organiserade brottsligheten, camorran. Pietro Russo är en vardagshjälte i kampen mot bossarna.
Han tillverkade madrasser i en liten fabrik i staden och affärerna gick bra. Men eftersom vanliga hot inte bet på honom, brände bossarna ner hans anläggning.
Pietro Russo blev förtvivlad, men gav sig inte. Han ropade till alla som ville höra att han inte tänkte ge sig. Han uppmanade andra att följa hans exempel.
Därmed försatte han sig själv och sin familj i livsfara. Är det något bossarna inte tål, är det hjältar. Men så länge de inte får efterföljare är de enkla byten. Lätta att döda. Man tar dem en dag när de minst anar det.
”Maffian har inte bråttom”, sade den första och mest kända av Cosa Nostras informatörer, den före detta bossen Tommaso Buscetta och berättade om ett mord som begicks 12 år efter att fallet var hett.
Människor som Pietro Russo lämnades länge ensamma. I dag erbjuder staten dem livvakter, ”una scorta” som det kallas på italienska. Både militärpolisen, karabinjärerna, och den statliga poliskåren utbildar årligen hundratals personer till att vaka över personer som av ett eller annat skäl är hotade av någon av Italiens fyra brottsliga organisationer: Cosa Nostra på Sicilien, ?Ndranghetan i Kalabrien, Sacra Corona Unita i Apulien och Camorran i Campanien.
Pietro Russos skyddsänglar tillbringar hela dagen med honom och vakar utanför hans hus på nätterna. Anticamorra-författaren Roberto Saviano har fyra poliser och två skottsäkra bilar till sitt förfogande. Poliserna lever hans liv. De flyttar ständigt från en bostad till en annan, de går ut genom ytterdörren först och in i bilen sist.
De är beväpnade och kan sitt jobb. Men de utsätter sig för precis lika stor fara som dem de beskyddar.
Många av dem skjuts ihjäl, sprängs i luften, dör i trafikolyckor när de försöker komma undan ett attentat. Det är först när kistorna bärs in i kyrkan som de får ett namn och en identitet för den stora allmänheten. Den 23 maj 1992 sprängdes Italiens mest kända maffiaåklagare Giovanni Falcone ihjäl på motorvägen mot Palermo. Hans hustru och tre av hans livvakter omkom tillsammans med honom. Männen hette Antonio Montinari, 30, Vito Schifani, 27 och Rocco Di Cillo, 30. Två av dem var gifta och hade små barn, familjer som glöms lika snabbt som rubrikerna försvinner från tidningssidorna.
De får kanske en idrottsarena uppkallad efter sig, en gata eller en park. Men det är oftast den enda tacken för ett livsfarligt arbete som i själva verket är ett kall. De har omänskliga arbetstider och arbetsförhållanden och får mycket låg extra ersättning för riskerna de tar.
Nu hörs allt högre och argare röster från polisfacken. ”Le scorte” vill att deras specialisering ska erkännas med högre lön. Men framförallt kräver de en chans att slåss mot bossarna med lika medel, bättre teknisk utrustning och nya bilar. Vad gör en livvakt och personen han har ansvar att skydda på en motorväg medan de väntar på bärgningsbilen?
En bättre måltavla kan maffian inte få.
KRISTINA KAPPELIN
