De är efterlängtade och de är många. I mitten av juni klev omkring 850 polisaspiranter in på landets polisstationer för att få börja använda sig av de kunskaper de fått under två år i skolbänken. Polistidningen har mött fem aspiranter i Värmland för att höra hur de ser på utbildningen, jobbet och framtiden som poliser.De är efterlängtade och de är många. I mitten av juni klev omkring 850 polisaspiranter in på landets polisstationer för att få börja använda sig av de kunskaper de fått under två år i skolbänken. Polistidningen har mött fem aspiranter i Värmland för att höra hur de ser på utbildningen, jobbet och framtiden som poliser.
Det blev sex aspiranter som fick komma till Kristinehamn och Filipstad i polisområde Öst i Värmland. När Polistidningen kommer på besök en onsdag i augusti har Erik Sjöbom, som är en av två aspiranter i Filipstad, gjort sina kollegor Tia Jylhä och Magnus Högberg sällskap i Kristinehamn. Alla tre har fått börja tiden som aspirant på krim. Senare på kvällen möter jag även Jonas Gullberg och Olof Bjurström, som gör kvällspasset i yttre tjänst.
Hur har de första intrycken av jobbet som polis varit?
Tia: Första dagen kändes kaotisk, jag var nästan rädd och undrade vad jag hade gett mig in på. Jag fick ge mig ut på isen direkt. Fördelen med det var att redan tredje dagen började jag känna mig lite van. Jag pratade mycket om det med min handledare och de andra aspiranterna.
Erik: Första dagen satt jag och läste utredningar, det var ganska lugnt. Jag tyckte att jag byggde upp en nervositet, till exempel inför att hålla ett målsägarsamtal. Bara en sådan sak som hur man ska presentera sig kändes svår!
Jonas: Första passet var jag jättenervös. Hade knappt en aning om hur jag skulle göra med utrustningen. Men jag kände mig ganska hemma här i Kristinehamn, eftersom jag har tillbringat en del tid här under distansutbildningen. Det gjorde att jag har känt folk här redan från början, och det har skapat en trygghet.
Vad har varit svårast hittills?
Olof: Avrapporteringen! Det är så blankettstyrt, så mycket man ska fylla i och det är svårt att veta vilken blankett det ska vara till vad. Första gången är alltid första gången. Visst har vi fått öva en del på skolan, men man kan inte allt för det. Det kan kännas lite larvigt, men man måste våga fråga varje gång.
Jonas: Att få grepp på alla papper som ska skrivas om allt. Jag visste att vi skulle dokumentera det vi gör, men inte hur det fungerade. Men det kommer väl successivt.
Tia: Det svåraste jag har gjort hittills var ett allvarligt målsägandeförhör på Arvikafestivalen, med en tjej som hade blivit utsatt för en våldtäkt. Att stå där sida vid sida, hon var chockad, och försöka hålla ett bra förhör var inte lätt. Det är en sak att läsa in en bok hur det ska vara och en annan sak i verkligheten.
Magnus: Jag skulle hålla ett förhör med en misstänkt och jag visste verkligen att killen ljög. Han satt och småflinade varje gång han sa något som inte var sant. Men nu har jag jobbat extra, bredvid en polis som är jättebra på att hålla förhör, och det har jag lärt mig mycket på.
Och vad har varit roligast så här långt?
Olof: Det har varit de gripanden jag har varit med om hittills. Man vill ju att något ska hända. Och nu i början är det spännande med rutinartade saker, som att skriva ordningsbot. Ett av gripandena jag var med på var ganska dramatiskt, med biljakt efter misstänkt stöld och misshandel. Då fick jag använda allt som hänger i bältet – OC, batong, drog vapnet – det var full fart. Då var det skönt att känna att kunskaperna vi fått i bastaktik från skolan satt som de skulle. Jag visste vad jag skulle göra, trots den stressade situationen.
Magnus: Det har varit roligast att få vara med ute, till exempel på en husrannsakan med allt vad det kan innebära. När man märker att det man gör faktiskt kan göra skillnad. Som när jag kunde ringa upp en liten tjej och berätta att vi hade hittat hennes plånbok – det var kul.
Erik: När man märker att man får vara en medmänniska. Jag tror att många av oss som har sökt oss till det här yrket strävar efter att få vara det.
Tycker ni att ni har fått med er tillräckliga kunskaper och förberedelser från utbildningen?
Jonas: Ja, på det mesta men inte när det gäller datorvana. Det skulle vi behövt mer av från skolan. Just för oss som gick distansutbildningen har det varit svårt att tränga oss in och få plats vid datorerna i myndigheten. Till exempel utredningssystemet (DUR2) – det skulle vi ha behövt mer av.
Tia: Jag hade högre förväntningar på utbildningen, känns som att vi skulle ha behövt mer förberedelse för ingripanden och mer tid för dataövningar. Jag tror att vi har fått känna av att vi är den kull med flest elever, det har varit brist på resurser. Men på andra delar har vi fått bra förberedelser – som skytte och bilkörning.
Magnus: Jag hade också velat ha mer från skolan. Särskilt det praktiska – att komma ut mer och öva, till exempel skyttet. Och förhörsteknik – vi hade knappt fått lyssna på ett vanligt förhör under utbildningen.
Erik: Det saknas övningar som situationsanpassade, tycker jag. Det är en sak att träna självskydd i gympakläder i en träningslokal, och en helt annan att göra det i uniform i en arrestlokal där det är trångt och hårt på golvet.
Olof: Det dyker upp nya saker varje dag, men så är det ju – det här halvåret är ju till för det. Men det gäller att inte ha prestige och våga fråga, annars lär man sig inte. Sedan är det mycket som är rutiner, som man inte kan lära sig på skolan. Bara en sådan sak som att få på sig all utrustning – radio, batong, mobil och allt annat – det känns svårt i början.
Hur ser ni på framtiden i jobbet?
Magnus: Jag vill vara kvar här och jobba i yttre tjänst ett tag, senare kanske det skulle vara kul att få komma till Karlstad. Där finns det större möjligheter att rikta in sig på det man är intresserad av. Kanske narkotika eller familjevåld. Men jag vill prova på många olika saker först.
Tia: Jag ser ganska många år i yttre tjänst, innan jag eventuellt gör något annat. Men att jobba med ungdomar, narkotika eller grövre brott skulle också vara intressant.
Erik: Jag vill också jobba mycket i yttre tjänst först. Sedan är det ganska öppet. Tidigare tänkte jag att jag skulle vilja bli hundförare, men det verkar ensamt.
Olof: Jag hoppas att jag fortfarande sitter i radiobil, i alla fall om sådär fem år. På längre sikt kan jag tänka mig att eventuellt skulle vara kul med en yttre befälstjänst. Men det är svårt att säga, man vet inte vad allt är än.
