Annons

Annons

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Nationella insatsstyrkan (NI) skapades för 18 år sedan i svallvågorna efter Palmemordet. Sedan dess har hotbilderna varierat liksom NI:s inriktning. I dag är styrkan Sveriges yttersta resurs för att möta terror, gisslantagare, kidnappare och grov organiserad brottslighet.Nationella insatsstyrkan (NI) skapades för 18 år sedan i svallvågorna efter Palmemordet. Sedan dess har hotbilderna varierat liksom NI:s inriktning. I dag är styrkan Sveriges yttersta resurs för att möta terror, gisslantagare, kidnappare och grov organiserad brottslighet.

Mycket har hänt sedan Nationella insatsstyrkan (NI) bildades. Sverige utmärkte sig vid denna tidpunkt genom att inte ha en elitpolisstyrka av det slag som sedan länge existerade i de flesta europeiska länder. Kritikerna hävdade att det inte fanns något behov av en sådan styrka och att piketerna under alla omständigheter kunde ta sig an extraordinära hotbilder och händelser. Dessutom ansåg en del debattörer att det är demokratiskt farligt att skapa en elitstyrka inom polisen. Men händelser i omvärlden och Sverige gav förespråkarna politisk ammunition och 1991 bildades Beredskapsstyrkan mot terrorism – nuvarande NI.

Nästan två decennier har passerat. Klockan är 08.00 och Polistidningens reporter och fotograf väntar på Stavsnäs brygga utanför Stockholm. Vädret är grått, det duggregnar ihållande och vi oroar oss för hur datorer och kameror ska klara båtfärden. Vid den uppgjorda tidpunkten närmar sig en svart ribbåt med två poliser ur Nationella insatsstyrkans dykgrupp. Båten, en stabil gummikonstruktion som kostar några miljoner, kommer upp i 60 knop mellan kobbar och klippor i skärgården. Efter 15 minuter sjunker farten och båtens gummireling dunsar lätt mot kajen på Korsö.

Vattnet därute, nedanför de sluttande hällarna med vindpinad växtlighet, är träningsarena för NI:s dykare. Nu samlas de i en byggnad en bit från havet. Alla som har gjort lumpen känner igen sig i det dragiga skjulet – klottret, färgerna och lukterna. Flera av dykarna konstaterar att de trivs här. Mycket förenklat går det att beskriva dem som personer som uppskattar ett visst mått av fysiska vedermödor – de tycker om att träna och älskar att dyka. De är idrottsmän som aldrig kommer att vara med i OS eller synas i ett landslag. Varje år genomför de runt 35 dykuppdrag. Merparten av dessa berör bevissäkring och situationer då en död kropp ska lokaliseras och tas upp.

Denna onsdag har det gått tre dygn sedan gruppen kom till ön för att träna. Någon har varit ute och sprungit en halvmil. Dykningen tar hårt på kroppen och det är skönt att jaga stelheten ur leder och muskler. Alla vill vara anonyma utom gruppchefen vars smeknamn – Dejan – går att använda i tidningen

– Man kan säga att vi har två huvuduppgifter som vi tränar mycket inför. Gröntjänsten som är inriktad mot land handlar om spaning under lång tid i skärgårdsmiljö. Den andra uppgiften är att borda fartyg. Ett scenario är till exempel att finlandsfärjan kapas och att vi sätts in.

Dagens övning går ut på att en ö ska säkras och rekognoseras och en spaningsplats upprättas. Poliserna dyker i från båt och orienterar sig till målet under vatten. Medan vi väntar och dricker kopp efter kopp med termoskaffe nämner dykledaren att just detta moment är nervöst.

Aldrig helt ofarligt att dyka

Sex kollegor befinner sig någonstans där nere på fyra meters djup. Inget bör hända och inget brukar hända men allt kan hända.

– Panik är en fara, en annan är dykarsjuka. Det är inte djupt men ändå farligt att stiga för snabbt, säger han.

Först ser det ut som om stora svarta fåglar har landat i viken och nu glider mot land i maklig takt. Dykarna befinner sig i det som förmodligen hade varit den mest kritiska fasen i ett skarpt läge – att osedda ta sig i land. De kryper upp ur vattnet för att inte falla. När de reser sig upp bryts förtrollningen. Nu är alla i land och ön säkrad.

Samtidigt, några mil därifrån, avslutar NI:s mångårige chef Bertil Olofsson ett möte. Två personer som varit efterlysta för grova rån har gripits av hans mannar. Några veckor tidigare har styrkan agerat också i Umeå och stoppat ett planerat rån, skjutit en beväpnad man (som överlevde) och förlorat hunden Kita. Nu ligger hon begravd i närheten av NI:s lokaler på Polishögskolans område.

– Hunden gjorde precis som hon var tränad och angrep en rånare som hade handgranater, säger Bertil Olofsson, när Polistidningen intervjuar honom ett par timmar senare.

Det märks att han är tagen av förlusten, det är ytterst ovanligt att en polishund dör i tjänsten. Ändå har Olofsson varit med länge. 1979 blev han en av landets första piketpoliser och 1991 utsågs han till ställföreträdande chef för den nybildade Nationella insatsstyrkan. Tanken var att styrkan skulle sättas in i samband med terrordåd. Att Sverige som ett av de sista länderna i Europa skulle få en polisstyrka redo att ingripa vid extrema situationer som flygplanskapningar.

– Det har vi sluppit. Förutsättningarna har ändrats mycket och vi måste hela tiden uppdatera oss.

NI har istället använts i stor utsträckning mot grovt kriminella, som i Umeå. Men elitstyrkans verksamhet är omfattande och även medlemmar i den fredliga miljöorganisationen Greenpeace har stött på poliser från NI.

– Greenpeace är faktiskt våra kompisar. Personligen har jag stor respekt för deras konsekventa ickevåldslinje. Dessutom är de mycket professionella och använder en del tekniker som påminner om våra.

Ibland slutar till och med mötena mellan Greenpeace och NI med kunskapsutbyte. 2002 bjöd NI in kollegor från andra europeiska länder som är med i nätverket INVG. Greenpeaceföreträdare var också inbjudna som hemliga gäster och föredragshållare.

– Det blev först spänt. Fransmännen hade ju Warrior i färskt minne (Franska underrättelsetjänsten sänkte skeppet Greenpeace Warrior 1985, reds anm).

– Men sedan bytte de visitkort med varandra och började snacka. Det kändes ganska stort.

Ett annat exempel är då miljöorganisationens medlemmar klättrade upp i en hög skorsten i Umeå. NI:s klätterexperter i grupp Alpha följde efter.

– Sedan satt de där under molnen och jämförde utrustning. När mina killar kom ner berättade de att Greenpeace har bättre grejor.

Eftertraktade kvinnor saknas

Att det alltid handlar om killar är ett problem, anser Bertil Olofsson. Han önskar att NI också hade kvinnlig personal. Bristen blir allt tydligare i takt med att arbetssättet går mot att vara mera civilt. Det kan ju verka misstänkt om det plötsligt förekommer förbluffande många kortklippta och ovanligt vältränade män i 30-årsåldern på en begränsad yta.

– I England finns kvinnor i liknande tjänst och vi har en plan för att följa efter. För närvarande är ett par kvinnor på Polishögskolan utvalda och tränas stenhårt för att klara testerna, berättar Bertil Olofsson.

Han tillägger att mycket färre kvinnor än män är intresserade av att ingå i NI. Kanske, föreslår han, är det så att traditionella könsroller spelar in. Det är inte ovanligt att en polis i insatsstyrkan åker iväg på morgonen i tron att han ska vara hemma hos fru och barn om ett dygn eller två.

– Och så tar det tre veckor. Vi är ju på toppen av berget och kan inte kalla in någon annan, säger Bertil Olofsson och tillägger torrt:

– Vår möjlighet att samarbeta med motståndarna angående arbetstid är också begränsad.

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser