”Det var en kille som fick en flaska i huvudet vid Hornstull i går kväll”, säger tonåringen vid frukostflingorna. Som någorlunda ansvarsfull mor känner jag hur argumenten direkt bubblar upp om det olämpliga i att befinna sig vid en dygnet-runt-öppen jourbutik vid tio en lördagskväll, om slumpfaktorn som kan göra att även den mest fridsamma killen kan vara den som råkar stå i vägen när fulla och påtända personer muckar gräl. Men jag biter av moralkakorna och frågar i stället om det inte var läskigt, om de blev rädda.
”Nej, det var en civilare som tog honom. Vi hann knappt reagera så kom han springande. De hade span på det där gänget som slogs.”
”Och hur visste du att det var en civilpolis?” frågar jag, lite chockad över hur hemtamt han rör sig med begreppet.
”Amen de hänger ju där hela tiden, man ser dem jämt”, säger tonåringen med en lätt axelryckning.
”Men hur vet du det, det hade ju kunnat vara vem som helst som ingrep när en kille blev skadad”, envisas jag.
Då tittar min son på mig och ser just så där undervisande världsvan ut som bara en femtonåring kan göra och säger: ”En civilare känner man igen på långt håll. De är ganska långa och tränande utan att vara biffiga, de är välrakade men med lite luffiga kläder. Alltid klädda i baggy jeans och gympadojor som man kan springa i, sen har de en vanlig jacka, lite halvsliten. Och så mössa för att dölja sladden i örat.”
Ok, jag tvingas medge att det låter som ett signalement på nån som vill smälta in. Jeans och gympaskor är det mest neutrala man kan ha på sig, oavsett ålder och kön.
Och jag minns genast min egen erfarenhet av civilspanare som härrör sig från London på 1980-talet. Jag gjorde då mitt bästa för att skaffa mig så mycket livserfarenhet som möjligt och sa därför ja när min granne Helen undrade om jag kunde agera modell för bilder på klänningar som hon sytt. Vi gav oss iväg till Hyde Park med kamera och lilablommig klänning med tillhörande hatt för att ta kort. Vi hade ingen aning om hur modefoto gick till och det var fruktansvärt kallt att stå stilla i kort klänning, så vi blev allt fnissigare.
Plötsligt kom två tjejer fram och började skrika spydiga saker till oss, och en bit bort satt ett gäng kompisar och hejade på. Jag blev ganska rädd. Vi hade lånad kamerautrustning med oss, vi var långt från folkvimlet i utkanten av Hyde Park, och Helens temperament var ökänt. Jag försökte få henne med på att sticka därifrån, men hon var redan i full gång med att skrika åt tjejerna att de bara vara avundsjuka. Det var givetvis totalt fel taktik och strax var vi omringade av gänget och jag kände paniken växa. Då kommer de. Jeanskillarna. Från ingenstans kutar två civilspanare fram och det var nåt med auktoriteten i språnget som gjorde att jag omedelbart fattade att det här var ”the good guys”. Och så var det förstås jeanskostymen. Välstrukna jeansbyxor, något rymliga – det här var ju före baggy-eran – och ordentligt knäppta jeansjackor. Båda i exakt samma outfit. På fötterna – just det – gympadojor. De griper några av de bråkigaste och plötsligt sitter vi i en piketbuss med de blängande tjejerna mitt emot oss. Själv hade jag fortfarande på mig den löjligt korta blommiga klänningen med tillhörande hatt och hade just då dött för vad som helst i jeanstyg.
Ibland vill man inget hellre än att vara civil.
Ulrika Hjalmarson Neideman
