Annons
Annons

Skjuten polis kämpade i två decennier för ersättning

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Polisen Stefan Wahlberg betalade ett högt pris för sitt yrkesval. För 20 år sedan träffades han av tre helmantlade kulor från Ioan Ursuts pistol. Ursut är nu en fri man och i år har Stefan fått den sista delen av sin ekonomiska ersättning och kan därmed sätta punkt.Polisen Stefan Wahlberg betalade ett högt pris för sitt yrkesval. För 20 år sedan träffades han av tre helmantlade kulor från Ioan Ursuts pistol. Ursut är nu en fri man och i år har Stefan fått den sista delen av sin ekonomiska ersättning och kan därmed sätta punkt.

Det första Stefan Wahlberg gör när vi satt oss i ett av tjänsterummen i polishuset i Luleå är att avliva myten om att en skottskada bedövar. Att bli skjuten gör ont. Han kan inte beskriva hur ont – det gör så ont att adjektiven tar slut.

– En gång sa jag till en journalist att det kändes som om ett kärnkraftverk exploderade inombords. Närmare kommer jag inte.

Han är 61 år, vältränad förvisso – med hjälp av situps och armhävningar – men ändå förbi den ålder då han alltid ville in först genom dörren för att vara med i händelsernas centrum. Dessutom skedde något med honom efter 1989 – då Ioan Ursut sköt honom. När han kom tillbaka efter konvalescensen litade han bara på sig själv. Genom att ha total kontroll och ständigt vara beredd motade han bort minnena av hur det kändes att nästan dö. Ett sätt att få kontroll var att alltid befinna sig i frontlinjen vid ingripanden. Om en misstänkts dörr skulle forceras var Stefan Wahlberg först in för att snabbt kunna överblicka eventuella hot. Ifall han kom sent till platsen och en kollega redan positionerat sig längst fram upplevde Stefan en plågsam kontrollförlust. Lösningen blev ofta att han erbjöd sig att gå ut och vakta baksidan, ifall någon skulle fly den vägen.

– Tidigare fanns inte det i min sinnevärld. Vilket nederlag det hade varit att erbjuda sig att stå på en lugn plats. Jag var inte rädd, men närmast manisk i jakten på överblick.

När Stefan Wahlberg ser tillbaka på sitt yrkesliv delar han upp det i före och efter.

Före: Stockholm, Rikskrim, tempo och karriär.

Efter: Dödsångest, sjukhus, unga söner som kämpar med den ofattbara insikten att pappa blivit skjuten. Nytt jobb. Lugnare tillvaro. Med tiden papper, papper och åter papper.

Väntade på pengar i två decennier
Stefan visar en pärm sprängfylld med prydliga brev från myndigheter, försäkringsbolag och advokater. I år har han fått sista delen av sin ekonomiska ersättning. I september fastställdes slutligen att han är 22-procentigt invalidiserad. Fem procent av den bestående skadan utgörs av symptom på posttraumatisk stress – det blev strax över 100 000 kronor. Ursut dömdes dessutom att betala 30 000 kronor i skadestånd, men är helt medellös enligt sin advokat.

Brottsskadenämnden gick inte in – med hänvisning till att Stefan fått tillräcklig ersättning för sina förstörda inre organ. Men dåvarande rikspolischefen Björn Ericsson ville att RPS skulle öppna plånboken.

– Det satte någon jurist stopp för. För övrigt rörde det sig mest om ett medialt utspel. När strålkastarljuset slocknade var det ingen av de höga cheferna som brydde sig längre. Men det ligger bakom mig nu, säger Stefan Wahlberg.

Att glömma helt går naturligtvis inte och var tredje dag, när Stefan Wahlberg står med naken överkropp framför spegeln för att raka sig, ser han ärren. Tankarna söker sig 20 år tillbaka i tiden. Rikskrim hade fått tips om att Ursut som dömts för mord och rån synts i trakterna runt Mariatorget i Stockholm. Stefan Wahlberg och hans kollega Björn Kastebring hade tid över och tog en sväng till torget. De fick veta att Ursut befann sig på en restaurang.

De två polismännen befann sig i någon mening på toppen yrkesmässigt. Fortfarande unga, ändå med 20 års erfarenhet och omvittnat duktiga spanare. Men de hade otur. Stefan Wahlberg blev igenkänd av en person han hade varit med om att gripa vid ett tidigare tillfälle. Mannen, som osannolikt nog var bekant med Ursut, gick in på restaurangen och berättade att polisen fanns i närheten. När Ursut kom ut gick han i snabb takt mot Hornsgatan.

– Vi trodde att han skulle hoppa in i en bil och ökade takten. Det var hans plan, att vi skulle markera ut oss, berättar Stefan.

Faller och drar sin pistol
Ursut stannar och lyfter en aning på armarna, som för att dra in den kalla kvällsluften i lungorna. I nästa ögonblick skjuter han från 30 meter. Stefan Wahlberg träffas av en rikoschett i underlivet och faller. Några ögonblick senare är också Björn Kastebring skjuten.

– Det gjorde fasansfullt ont, men jag fick upp vapnet och gjorde mantelrörelse. Sedan smäller det en gång till.

Ursut har närmat sig bakifrån och skjutit. Nu träffas Stefan lågt och kulan går snett genom överkroppen. Ursut står nu en knapp meter bort och Stefan, som har tappat pistolen, försöker skydda sig genom att sparka.

– Dödsångesten är total. Han siktar och skjuter rakt i magen. Avståndet är så kort att det blir krutstänk på jackan. De två första skotten kan jag förstå, vi var tjuv och polis. Men det sista förlåter jag aldrig.

I tidningarna skulle det stå mycket om Ursuts bakgrund. Han var utbildad av Securitate – den hemliga polisen i Rumänien. Men vid detta tillfälle fanns det inget skäl att tro att han skulle försöka mörda svenska poliser. Då han gripits vid tidigare tillfällen hade det gått lugnt till.

I efterhand visade det sig emellertid att han hade förberett sig på att döda. De första fem kulorna i magasinet var helmantlade för att gå igenom en skottsäker väst. De följande åtta hade mjuk spets för att orsaka maximal skada. Stefan Wahlberg och Björn Kastebring smala lycka var att de inte bar väst. Kulorna splittrades inte och såren förorenades inte av partiklar.

Björn Kastebring klarar sig förhållandevis bra och lider i dag inte av så stora men som Stefan Wahlberg – som förberedde sig på att dö där han låg på marken. För ett befäl som kom till platsen berättade han i detalj om hur han ville att hans hustru skulle meddelas om tragedin. Vid ingången till Södersjukhuset förlorade han medvetandet och var så nära att dö som det är möjligt utan att verkligen göra det. Sju liter blod pumpades in i hans kropp, mjälten opererade läkarna bort – liksom fyra meter av tarmen.

Tillbaka på arbetet
Tre månader senare började Stefan Wahlberg arbeta igen. Bland det första han gjorde var att gå till skjutbanan. Han var tvungen att kontrollera en sak. Hans starkaste minne från de tre dygn då han var medvetslös är hur familj och vänner står runt honom. Inte vid olika tillfällen som verkligen var fallet, utan alla samtidigt bredvid varandra. Dessutom har han ett överväldigande luktminne som fortfarande inte lämnat honom.

– Det går inte att beskriva lukten, men för 20 år sedan tänkte jag att det kanske var krut. Jag ville kolla om det stämde och började min rehabilitering med att skjuta lite.

Det var inte krutlukt Stefan mindes och ännu har han inte lyckats placera det besynnerliga doftminnet. Kanske är det kopplat till det faktum att han nästan dog, den posttraumatiska stress som han lider av är det i varje fall. Minnena av smärta och ångest lärde han sig att leva med, men känslan av att ha varit i närkontakt med döden kunde han inte skaka av sig. Stefan nämner lite trött att ersättningen räknas från 2001. Inte från 1994, då han började må verkligt psykiskt dåligt. Inte heller från 1989 då han faktiskt utsattes för grövsta tänkbara våld. När symptomen kom i form av klaustrofobi och magproblem fick Stefan genom sin arbetsgivares försorg kontakt med en psykolog som gav terapi.

– Jag skulle slå med en tennisracket på en madrass för att uttrycka känslor. Dessutom tvingades jag att sjunga för att få bättre självförtroende. Jag gick inte dit mer.

Istället blev det en läkare, en kvinna, som fick Stefan att öppna sig.

– Det var svårare att prata med män. När jag träffade den här doktorn grät jag i en timme inför henne.

Förbundet var det största stödet
Stefan sammanfattar de två decennier som gått sedan skotten: Han blir aldrig riktigt densamme, på gott och ont. Numera skjuter han aldrig upp något han vill göra. Han fick mycket stöd från enskilda personer och kollegor. Polisförbundet kallar han en räddning som ingenting hade fungerat utan.

– Förbundet har varit fantastiskt. Det kom pengar från polisskadefonden utan att jag ansökte. Hela tiden har jag haft ett enormt stöd.

AFA-försäkringar vill han inte tänka på:

– Till slut kände jag mig som en prostituerad. Att jag ville tjäna pengar på mina tarmar. Läkarna har sagt att brottandet med AFA har försämrat min hälsa.

Om arbetsgivaren:

– Ingen på myndigheten visste vad jag hade rätt till, trots att där dräller av jurister. Fackliga pengar finansierade vad arbetsgivaren borde ha gjort. När jag gick till experten på HR-avdelningen och lämnade alla mina journaler för att få hjälp verkade det så bra. Men ingen hörde av sig, inget hände. Det visade sig att min kontaktperson slutat och journalerna är försvunna sedan dess. Så ska det inte gå till, arbetsgivaren ska ju stå på barrikaderna för de anställda.

Lång väntan på pengar
för skadade poliser

Hot och våld mot poliser ökar, men ersättningen kan dröja i decennier. Polisförbundet arbetar med flera ärenden som gäller poliser som skadade sig för länge sedan.

Enligt Polisförbundets medlemsundersökning som publicerades i början av 2009 hade 41 procent av poliserna utsatts för hot eller våld under de senaste tolv månaderna. Händelserna inträffade under tjänsteutövning och 14 procent av poliserna hade drabbats vid fler än två tillfällen. Sex procent hade utsatts för mer än fem fall av våld. 0,4 procent hade utsatts för våld med skjutvapen. Nära hälften av poliserna tyckte att hot- och våldsituationen blivit värre under de senaste tre åren.

Ombudsmannen Hans Olsson på Polisförbundet har hjälpt många arbetsskadade poliser att driva krav på ersättning. Enligt honom är Stefan Wahlbergs fall långt från unikt. Många poliser måste vänta i år och decennier för att få ersättning.

– Det är belysande att se att det verkligen kan ta 20 år. Men det finns personer som råkade illa ut för 40 år sedan och får sin ersättning först i nutid, säger Hans Olsson.

Han nämner att arbetsgivarens möjlighet att sätta sig in i den enskildes situation till viss del beror på vilken typ av skada det gäller. Själva dramatiken kring vissa händelser, eller mediauppmärksamheten och allmänhetens kännedom gör det mindre trovärdigt då arbetsgivaren hävdar sin egen okunskap.

– Vem tror att det är okänt hos arbetsgivaren att en polis blivit skjuten? Generella brister då en medarbetare skadas i tjänsten är att man inte håller kontinuerlig kontakt och inte informerar om vad som gäller vid en arbetsskada. Det händer att man i efterhand hävdar att man inte visste. Det håller inte.

Men det har blivit bättre
Samtidigt understryker Hans Olsson att mycket har hänt sedan 1989. På RPS HR-avdelning tycker han att det arbetar personer med den bakgrund som Stefan Wahlberg efterlyser. Han beskriver en situation med bra kontakter och samarbete.

– Men polisen i stort är tafflig. Där finns en hel del okunnighet och ovilja.

Björn Lundberg, ledamot i förbundsstyrelsen, är ordförande i den rättsnämnd som skapades inom Polisförbundet 2006. Nämnden består av fem personer: tre förbundsstyrelseledamöter, kanslichefen och en ombudsman som är specialist på juridiska frågor. En vanlig uppfattning är att rättshjälp är detsamma som advokat åt en person som misstänks för brott. Men det kan lika gärna röra sig om rådgivning åt en skadad polis som kämpar för att få ersättning från till exempel Försäkringskassan. Funktionen är smått unik för Polisförbundet.

– Det händer ofta att drabbade ifrågasätts och ger upp. För att orka hålla i så länge som Stefan måste du vara stark, och inte sällan få hjälp, säger Björn Lundberg.

Alltid någon som kommer i kläm
Claes Erik Classon, avdelningsdirektör på RPS HR-avdelning, är övertygad om att arbetsskadade polisers situation är på väg att förbättras. Till exempel finns det ett nyframtaget material som guidar genom processen då en arbetsskadad polis söker ersättning. Det går att nå via intrapolis.

– Materialet kallas Lisa. Vi håller på med att utbilda myndigheterna i det.

Men Claes Erik Classon tror att det alltid kommer att finnas enskilda poliser som kommer i kläm. Då rör det sig om ovanliga fall som det inte finns någon erfarenhet av sedan tidigare.

– Ofta blir det upp till respektive myndighet att lösa problemen. Det är ingen hemlighet att våra HR-avdelningar är mycket olika avseende effektivitet.

Fakta Ioan Ursut

– Född 1959 i Rumänien

– Misstänktes för flera mord i Helsingborg under 1980-talet.

– Dömdes för rån 1986, rymde från Norrköpingsanstalten.

– Efter skottdramat på Mariatorget placerades han på Kumlabunkern, rymde 1991

– Utlämnad till Italien där han avtjänade delar av ett fängelsestraff för mord på en maffialedare. Fick amnesti och är nu en fri man.

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Annons
Annons

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser