Det finns länder där man riskerar avsked om man säger saker som arbetsgivaren inte tycker om.Det finns länder där man riskerar avsked om man säger saker som arbetsgivaren inte tycker om.
Ryssland är ett sådant land, vilket kanske är något som man kan förvänta sig av i resterna av en sovjetbyråkrati.
Ett annat land är Sverige. Exempel på en sådan arbetsgivare är Polisen. Det talade fria ordet är inte helt fritt och det berömda höga taket är ibland krypgrundslågt.
Det arbetsgivaren tar till för att beskära det talade ordet är en liten paragraf i en förordning, riktat till just anställda inom polisen, där ledordet är uppträdande och att det ska inge förtroende, aktning, vara hövligt, hänsynsfullt och att man inte ska vara ovänlig och småaktig.
Paragrafen används oftast för att tillrättavisa anställda som kallar allmänheten för idiot och pucko eller benämner dem med könsord. Vad som däremot inte var känt för mig är att paragrafen även används om det som sägs i enrum, i samförstånd, mellan två arbetskamrater, mellan skål och vägg, när man tror att ingen hör. Och om det som sägs innehåller förbjudna ord.
Visserligen stod det inget om förbjudna ord i den glättade fyrfärgs-spelplanen i A2-format som alla var tvingade att gå igenom under värdegrundsutbildningen men av någon anledning verkar de flesta tro att värdegrunden enbart handlar om förbud mot användandet av vissa ord och uttryck. Ingen kommer längre ihåg de tre värdeorden och det som värdegrunden egentligen står för. Kvar finns idag bara etik- och moralextremisternas jakt på förbjudna uttryck.
Vett, sans och proportionalitet är som bortblåst och ord som nolltolerans förekommer och att man inte ens får ligga på gränsen till vad som är etiskt accepterat. Man behöver alltså inte passera gränsen, det räcker om man är i närheten av den. Resultatet har blivit moralpanik och oseriöst ordmärkningstrams.
I en annan pseudoverksamhet, mångfaldsprojektet, bedriver man åsiktsregistrering. I mångfaldsutbildningen ställs frågor av typen, ”alla som tycker att judar ska få gifta sig kan ställa sig upp” eller ”sitt ner om du tycker att transsexuella inte ska få skaffa barn”.
Polisen, som ska försvara demonstrations- och yttrandefrihet, med våld om så behövs, drar sig inte för att efterforska var den egna personalen står politiskt, sexuellt, religiöst och kulturellt. Vad händer med den som ställer sig upp när rätt svar var att sätta sig ner, och var noteras detta?
Att det blev så här är egentligen inte så svårt att förstå. Jag har ett tydligt minne av att vi inledningsvis var några som ifrågasatte värdegrunden, syftet och att arbetsgivaren själv inte verkade stå på någon värdegrund och jag har ett ännu tydligare minne av att jag blev ombedd att hålla tyst. Och Einordnen sie sich nicht haben wir andere Metoden brukar ju räcka för att man ska hålla käft.
Så nu sitter vi här, eller ställer oss upp beroende på vilket som är det rätta svaret, och säger inget alls som på något sätt kan vara kontroversiellt eller förbjudet. Och snart, kanske mycket snart, begränsas rätten till de fria tankarna. Uppkäftiga krönikor kan vi glömma i fortsättningen och jag undrar nu vad som kommer att hända med mig.
Kay Bauer, Kriminalroteln, Malmö
