Upplopp, sönderskurna däck och skott med automatvapen mot polishuset. Händelserna i Ronna och Södertälje för snart fem år sedan blev en väckarklocka. För polisen handlade det om att ta tillbaka områden som lämnats åt sitt öde. Ett sätt var att snabbt öppna ett antal lokala poliskontor.Upplopp, sönderskurna däck och skott med automatvapen mot polishuset. Händelserna i Ronna och Södertälje för snart fem år sedan blev en väckarklocka. För polisen handlade det om att ta tillbaka områden som lämnats åt sitt öde. Ett sätt var att snabbt öppna ett antal lokala poliskontor.
Fyra år efter att poliskontoret öppnade i Södertäljeförorten Ronna, kan poliserna där konstatera att de som var mest kriminellt aktiva då fortfarande är det.
– Vi kom för sent in i deras liv. Men det som är positivt är att det inte finns några tydliga efterträdare – vi känner att vi har varit med och stoppat nyrekryteringen, säger Erik Åkerlund, chef för poliskontoret i Ronna.
Ronna var det första av numera 27 poliskontor i Stockholms län. Kontoren ligger i så kallade utsatta områden och på varje kontor arbetar ungefär fyra poliser. Synlighet och samverkan med skola, fritidsgårdar och andra aktörer i kommunerna är viktiga delar i arbetet. Fokus ligger på ungdomar, trafik och droger – ofta tätt kopplade till varandra.
I Stockholmspolisens årsredovisning 2009 står det att resultatet av poliskontoren har varit mycket positivt. De som bor i områden med poliskontor har upplevt att polisen är mer närvarande. Kontakterna med unga har ökat och polisens samverkan med skola och socialtjänst har blivit bättre. Hittills har inte någon större, utomstående utvärdering gjorts, men till hösten ska Brottsförebyggande rådet (Brå) undersöka satsningen.
Under poliskontorens första år studerades de av Abby Peterson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet. Hon har även studerat en liknande satsning i Storbritannien och menar att ett problem med den här typen av polisarbete är svårigheten att utvärdera det.
– Det är väldigt svårt att mäta effektivitet i polisarbete. Om poliserna gör ett jättebra jobb så händer ju ingenting!
Abby Peterson efterlyser mer nytänk vid utvärderingar och föreslår att man, istället för stora och dyra enkätundersökningar, ska välja ut nyckelpersoner som bor i området. Dem kan man ställa frågor till vid olika tillfällen, med kanske ett års mellanrum, för att få en bild av om exempelvis tryggheten och förtroendet för polisen har ökat.
Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, är kritisk till att det inte har gjorts någon utvärdering.
– Man hade kunnat mäta till exempel förtroendet för polisen innan de öppnade och sedan göra kontinuerliga mätningar. Nu satsar man först stort och gör en utvärdering flera år senare. Det är inte rätt sätt att hantera våra skattepengar, säger Jerzy Sarnecki.
Trots sin kritik så tror Jerzy Sarnecki att poliskontoren är ett bra sätt att bedriva polisarbete, som är rätt i de aktuella områdena.
– Ja, personligen och från hjärtat så tror jag det. Men det räcker inte att tro och idag är det ingen som verkligen vet.
Erik Åkerlund, poliskontorschef i Ronna
Ingen annan polis i Södertälje har jobbat lika länge i Ronna som Erik Åkerlund. Han kan sitt område och pratar om de som bor där med värme i rösten. Men han möter också ungdomar som säger att de hatar poliser.
– Det finns en gata här i Ronna där det bor ganska många kriminellt belastade. Där märker vi att småkillarna är nyfikna på polisen när vi kommer dit, men de får inte komma fram för de äldre. Istället lär de sig att säga ”vi hatar poliser”, berättar Erik Åkerlund som är chef för poliskontoret i Ronna.
Men den attityden hör till undantagen numera, säger Erik Åkerlund. Och han, om någon, borde veta. Ronna har varit hans arbetsplats i snart fem år. Han var med och jobbade under upploppet hösten 2005 och beskriver situationen då som bisarr.
– De skrek att vi var rasister och det gick en massa rykten om vad vi skulle ha gjort. Det sa mig en hel del om förtroendet för polisen. Vi hade en situation då vi inte kunde skicka bara en patrull om det hände något i Ronna, vi var tvungna att skicka en extra för att vakta bilen.
När det blev klart att polisen skulle göra en satsning på Ronna sökte Erik och tre kollegor tjänsterna och fick dem. Syftet var att bygga upp förtroendet för polisen igen, i området som en stor del av samhället verkade ha lämnat. Varken posten, konsum eller socialkontoret fanns kvar när polisen kom tillbaka, tio år efter att närpolisstationen hade stängt.
– Vi jobbade stenhårt med att skriva rapporter på allt – rattfyllor och narkotikabrott och det blev en massa böter. Men framförallt lärde vi känna området och visade att vi brydde oss om de boendes problem. Som till exempel trafikbrotten – det är många som känner sig väldigt otrygga när det kör trimmade mopeder och crossmotorcyklar rätt igenom parker och på gångvägar. Vi visade att det inte var okej.
Erik Åkerlund pratar inte så gärna om problem, han ser hellre framgångsfaktorer. En sådan är samarbetet med skolan. Genom det har de en möjlighet att komma in tidigt när någon ung person är på väg att halka snett Andra är synlighet och närvaro, samverkan med socialtjänsten, föreningar och att engagera sig i förhållandevis små saker.
– Om vi hjälper till när det varit skadegörelse i porten till exempel, så bygger vi förtroende. Samma sak när det handlar om att jobba med ungdomar som buskör på moppar – det kan ofta ge annan information som kan bli avgörande i större ärenden.
Roffe Mackay Hjelte, fritidsledare
Fritidsgården i Ronna har stängt. De som brukade gå dit har nu ingenstans att ta vägen, om de inte tar sig till fritidsgården i Geneta som ligger ett par kilometer bort. Där möter vi fritidsledaren Roffe Mackay Hjelte, som tidigare ”alltid” har jobbat i Ronna.
Ronna kan stoltsera med Sveriges största fritidsgård. När den är öppen, vill säga. Sedan några veckor tillbaka är den stängd av säkerhetsskäl, berättar fritidsledaren Roffe Mackay Hjelte.
– Vi hade ett disko en helg och det kom 200 personer. Bland dem var det några ungdomar som inte får vara där, så vi slängde ut dem och det var egentligen inga problem. Men vi såg att en del av dem hade skottsäkra västar på sig.
Dagen efter diskuterade Roffe och hans kollegor det som hade hänt.
– Vi började fundera över om det här verkligen är en trygg arbetsmiljö. Om det är tryggt för ungdomarna som kommer hit. Vi har övervakningskameror, men de är inte på under verksamhet.
Fritidsledarna vände sig till den som är säkerhetsansvarig i kommunen, som beslutade att stänga fritidsgården. I första hand till i september. Under tiden ska man arbeta med att höja säkerheten. Men det är inte bara fungerande kameror som behövs. 1997 fanns det nio fritidsledare i Ronna. Tretton år senare är de två fast anställda.
– Vi har många ungdomar som kommer till fritidsgården i Ronna, det brukar vara mellan 80 och 90 varje kväll. Och vi är två eller möjligtvis tre som jobbar, det är alldeles för lite. Det går inte att bedriva någon verksamhet på det sättet, vi måste vara fler.
Roffe är besviken över situationen. Han har sitt hjärta i Ronna, där han bor, jobbar och har vuxit upp.
– De flesta som bor här sköter sig, 95 procent som kommer till fritidsgården är skötsamma. Nu när vi satte ner foten och stängde gården är det de som blir lidande. De fem procenten som ställer till problem bryr sig inte.
Men mitt i alltihop är han optimist. Som fritidsledare har han jobbat nära poliserna på poliskontoret och sett hur attityderna har förändrats.
– Både bland ungdomar och vuxna har det skapat en större trygghet. Man har större förtroende för polisen sedan kontoret öppnade. Det blir en annan kontakt när man känner till poliserna som jobbar här, och de känner oss. Men det är synd att de inte stannar så länge, de som var med från början har slutat allihop.
(fotnot – Erik Åkerlund har arbetat på poliskontoret sedan det öppnade, men börjar snart en tjänst som närpolischef i Södra Järva.)
Carin Götblad, länspolismästare
Poliskontoren ligger länspolismästare Carin Götblad varmt om hjärtat. Det var hon som beslutade om satsningen och hon ser fortfarande till att ”hålla järnkoll” på dem.
När Carin Götblad var ny länspolismästare för drygt sex år sedan nåddes hon av mycket klagomål från de mest utsatta områdena i länet. De som bodde där tyckte att polisen bara dök upp när något hade hänt och att de var fördomsfulla. Poliserna å sin sida kunde inte åka till områdena utan att riskera sönderskurna bildäck eller anklagelser om att vara rasister.
– Folk ville ha en närvarande polis! Det blev tydligt att missnöjet var störst i de områden där det inte fanns några polisstationer.
Så föddes tanken på poliskontoren. Och beslutet att öppna dem fattades strax innan upploppet i Ronna, som blev en bekräftelse på att något måste göras.
– Alla var rädda och det var mer eller mindre ett laglöst land. De ville verkligen ha dit polisen. Om jag inte hade beslutat att öppna poliskontoren hade jag varit en idiot som chef, säger Carin Götblad med emfas.
Satsningen på små billiga lokaler, nära människors vardag, gick på tvärs mot det som då var trendigt i Polissverige – centralisering och stora polishus. Det var viktigt att hyrorna var låga, för då skulle det också gå att snabbt stänga eller flytta ett kontor om situationen i ett område skulle förändras, förklarar Carin Götblad. Att verksamheten var billig var också ett argument när det gällde att få polisdistrikten att släppa ifrån sig poliser till kontoren.
– Vi har verkligen fått mycket cred för en liten penning. Det handlade om 80 poliser av 5000 totalt i länet när vi började – det är så få så den övriga verksamheten står inte och faller med dem. Nu är poliskontoren fredade – personalen får inte tas bort till annan verksamhet, det är nödvändigt.
Att mäta hur effektivt det är med poliskontor är svårt, det håller Carin Götblad med om. Men hon är helt övertygad om att arbetet har gett resultat.
– En utvärdering måste inte vara vetenskaplig. Vi gör egna utvärderingar hela tiden, bland annat genom den erfarenhet och den kunskap som poliserna i områdena har. Då kan vi till exempel konstatera att fler vågar anmäla brott, att fler känner till poliserna och att våldet och brottsligheten har minskat i ett område.
Att poliserna och de som bor i områdena lär känna varandra och har förtroende för varandra är en av de viktigaste vägarna till framgång, menar Carin Götblad.
– Det är viktigt att kontoret finns och har öppet, även om det bara är några timmar i veckan. De som bor där känner att de kan gå dit och att de har sina poliser som de litar på. Det handlar också om uthållighet och ett långsiktigt arbete.
