När unga människor dödar andra unga människor vaknar vuxenvärlden. Anar vi möjligen att det vi ser är ett resultat av vår egen rädsla och oförmåga att hantera vårt "vuxenskap"? Är det kanske detta som uttrycks i debatten?När unga människor dödar andra unga människor vaknar vuxenvärlden. Anar vi möjligen att det vi ser är ett resultat av vår egen rädsla och oförmåga att hantera vårt "vuxenskap"? Är det kanske detta som uttrycks i debatten?
Att demonstrera mot våldet är bra. Men att kämpa för livet är ännu bättre. Den väckarklocka ett våldsdåd innebär, borde få alla vuxna att vakna upp och fundera på vad just vi kan göra för att förebygga ytterliggare utbrott av våld.
Temadagar är bra. Men att varje dag möta barnen och tillsammans tala om medmänsklighet, tolerans och tålamod är bättre. Att på ett tidigt stadium, ta upp begrepp som eget ansvar och medkänsla, skapar den grund som alla barn behöver för att kunna gå vidare.
Eget ansvar kan alla barn ta när kraven som ställs är rimliga och möjliga att leva upp till. Alla barn ska få lyckas och känna att de duger som de är. När samma krav ställs på alla barn, kommer några att ständigt misslyckas och hamna i underläge och i värsta fall tvingas ta till våld för att på något sätt protestera.
Vi talar mycket om skolans ansvar då det gäller den sociala fostran av barnen. Ofta möts jag av vuxna som säger, att det är i hemmen som detta ska skötas. Otvivelaktigt är det så, men när barnen är i skolan, är det skolans sak.
Helt klart krävs det fler vuxna i skolan, med betoning på vuxna, inte på fler! I skolan finns redan i dag alltför många vuxna som inte kan eller törs vara den auktoritet som krävs i mötet med barnen.
Det finns dock vuxna som sätter ner foten och försöker arbeta på ett annorlunda sätt. Tyvärr förekommer det att de blir utfrysta eller illa omtyckta av kollegor och föräldrar.
Min erfarenhet är, att alla barn vill möta vuxna, som i konkreta handlingar visar att de tycker om barn. En sådan handling kan just vara att reagera när barn mår dåligt, uppträder avvikande eller på annat sätt söker vuxenkontakt.
Talet om flera vuxna i skolan och ropen efter större resurser i form av mera tid och pengar, är inte lösningen på problemen i skolan. Svaren finns troligtvis mera att hämta inne i våra egna huvuden. Vi måste försöka förändra våra tankebanor och se möjligheter i stället för svårigheter.
Vi behöver de bästa vuxna i skolan. För mig är de bästa vuxna de som med stark självkänsla vågar vara just vuxna och som inser att kunskap också handlar om människosyn, empati och tolerans.
Att ställa sådana krav på barnen, att alla får lyckas och känna att de duger, vittnar om en sådan människosyn.
Att sätta ner foten och säga ifrån när negativa krafter tar över i skolmiljön, vittnar också om empati och tolerans. I båda fallen krävs massor av insikt och mod från oss vuxna. Inse att ondska inte är något annat än frånvaro av ljus.
Claes Mankler
Föreläsare och inspiratör, fd polis (brottsförebyggare med inriktning på ungdomar) Falun
