Några rubriker: ”Polismannen bröt armen på kvinnan.” ”Polis avskedad efter att ha dunkat mannens huvud i golvet.” ”Man dör i polisarresten”. ”Det fanns inte tid för fortbildning.” ”Trygghet är mer än fler poliser.” ”En särskild myndighet ska utreda anmälningar mot poliser.”
En intressant debatt kan komma igång om å ena sidan krav på regelbunden fortbildning och å andra om ovilja, nonchalans eller okunskap om redan klara lagar, regler och föreskrifter.
Under utbildningstiden är frågan om utbildning i självskydd och konflikthantering en självklarhet. Samtliga ska delta, få kunskaper och uppfylla vissa krav i självskydd, verbal konflikthantering, batong och OC.
När man väl blivit klar ser det ut som om det inte längre spelar någon roll. Utbildningen har varit så bra och vi så duktiga att de praktiska kunskaperna kommer att sitta i kroppen tills man går i pensionÖ
Bristen på fortbildning i praktiska ämnen är ingen nyhet och många saknar den helt och hållet sedan många år tillbaka. Men hur ligger det egentligen till med lagar och föreskrifter? Vilken utbildning/fortbildning har man rätt att få? Vad bör man kunna? Vilka kunskaper ska man bibehålla?
I arbetsmiljölagen står det klart och tydligt att arbetsgivaren ska förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet. Man kompletterar detta i kommentarer där man skriver att det även ska ske på ett realistiskt sätt. Det finns också kommentarer om att detta ska planeras in i den årliga budgeten.
Det intressanta är att även våra egna föreskrifter reglerar frågan om fortbildning i vissa praktiska ämnen. FAP 776-1, FAP 200-7, FAP 104-4 reglerar i tur och ordning självskydd med konflikthantering, expanderbar batong samt OC. Klart och tydligt nämner man syftet med fortbildningen. Den ska syfta till att vidmakthålla förmågan: att lösa konflikter utan att använda våld, att vid användning av våld göra ingripanden som är säkra, effektiva och så hänsynsfulla som möjligt, att uppnå effektivt arbetarskydd och att utöva livräddning.
Det tillkommer information om hur många timmar fortbildningen ska omfatta, hur ofta samt vem som ska genomföra fortbildningen. Dessutom är det så pass viktigt med kompetensen under dessa timmar att man föreskriver att instruktören ska ha tid för planering av fortbildningen, samt tid för egen träning. Man fullföljer informationen om syftet med fortbildningen med att nämna att anordna sådan repetitionsutbildning som behövs för att vidmakthålla en viss kunskapsnivå. Även om detta inte innebär att man måste genomgå batongprovet eller utsättas för OC ytterligare en gång.
Ursäkta ironin i mitt nästa påstående. Men läser man dessa föreskrifter så skulle man nästan kunna inbilla sig att man anser fortbildning i dessa praktiska ämnen som nödvändig och viktig.
Om man går vidare till vilka som ska få utbildningen är det bland annat de som griper, omhändertar, avvisar, avlägsnar, hämtar till förhör, deltar vid isättning urtagning ur bil, arrestant bevakning, transporterar till och från arresten, bevakar under häktningar, varit på tjänstgöring i utlandet samt utredare som ska förstärka på IGV under sommaren.
Vem kollar att detta blir gjort? Finns det någon överhuvudtaget som gör det? Och vad händer om något inträffar? Om man själv blir skadad vid ett ingripande skriver man en anmälan om arbetsskada. Chefen fyller sedan i lämplig ruta angående vilka åtgärder som ska vidtas, så att liknande inte inträffar igen.
Men vem blir ansvarig om du skadar någon vid ett ingripande? Det är den enskilde polismannen som bär ansvaret för vilka former av våldsanvändning som utövats. Frågan kvarstår dock om polismannen inte fått någon fortbildning i vissa ämnen?
I flera år har man pratat om att skriva om FAP till att blir mer tvingande. I FAP står det ska. Så vad är det man ska skriva om? Ska man skriva SKA med stora eller fetare bokstäver? Ingen fortbildning = ingen bibehållen kunskapsnivå. Det är väl ingen raketforskning, men lite fortbildning skulle inte skada.
Nu förmedlar RPS i FAP endast allmänna råd så egentligen, vem fan bryr sig?
Slavo Gozdzik, skyddsombud, instruktör i självskyd
