Ingemar Isaksson tar emot i sitt tjänsterum i polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Sedan ett drygt år är han chef för Riksmordkommissionen, eller Riksmord som poliserna själva säger.
Genom sin position är han en nyckelperson i arbetet med att nå det nyuppsatta målet att 85 procent av morden i Sverige ska lösas. I dag är siffran 78 procent, men under mitten av 1990-talet klarades nio av tio mordfall upp.
– Dit når vi nog inte igen. Men 85 procent tror jag att vi klarar om fyra eller fem år. Egentligen borde vi ha en nollvision, alla mord ska lösas. Det rör sig ju om den ultimata kränkningen, säger Ingemar Isaksson.
Han konstaterar att allmänheten antagligen tror att polisen är iskallt effektiv när de grövsta våldsbrotten utreds. Samtidigt är han smärtsamt medveten om att verkligheten inte alltid är som den borde vara.
– Dessvärre är det mycket slumpen som spelar in. Pernillafallet var inte sällsynt illa skött, men det var det fallet som granskades.
Poliserna på Riksmord arbetade med utredningen av mordet på Pernilla Hellgren i Falun år 2000, men kommenderades efter ett tag till en annan brottsplats. Kvar blev en lista där bland annat den skyldiges namn fanns med. Den lokala polisen jobbade inte vidare med uppgifterna utan satsade sina resurser på att följa upp tips. Detta ledde till att Pernilla Hellgrens mördare, Anders Eklund, inte spårades och lagfördes. Han fick därmed möjlighet att, åtta år senare, döda igen – offret blev tioåriga Engla Höglund i Stjärnsund, Dalarna.
Denna tragedi resulterade i att professor Leif GW Persson och vice överåklagare Mikael Björk författade en kritisk rapport med förslag på förbättringar som nu har förverkligats. Mest uppmärksamhet har den nyskapade nationella bedömandegruppen med tolv medlemmar fått. Efter brittisk modell ska en eller flera av de högt kvalificerade utredarna rycka ut om det ännu efter 30 dagar saknas en misstänkt i en mordutredning.
– Tanken är att någon ska komma utifrån och titta in i utredningen, någon som inte fastnat i gamla spår. Ett par av poliserna jobbar hos oss, men i övrigt är bedömandegruppen en fristående enhet, säger Ingemar Isaksson.
Även Riksmord har sett över sin verksamhet. Allting ska fullföljas, alla listor över uppgifter beaktas. Då Riksmord lämnar en utredning innan den är slutförd ska överlämningen till den lokala polisen ske på ett noggrannare sätt än tidigare.
Ingemar Isaksson hoppas också att mordutredarna ute i landet ska utbildas mer i kriminalteknik, för att vara förberedda på att samarbeta med tekniker.
– Jag har en känsla av att domstolarna lägger ribban högre numera. Då det tidigare räckte med vittnen krävs det ofta dna-bevis i dag.
Satsningen på Riksmord kan beskrivas som cykliskt varierande. För inte alltför länge sedan var det ett tiotal poliser som arbetade i kommissionen. De var så lyckosamma att det i en rapport antyddes att det kanske var dags att fördubbla styrkan. I stället halverades den för att sedan fördubblas igen. Numera jobbar fem kvinnor och sex män på Riksmord.
En vanlig ordning är att Ingemar Isaksson leder en utredning med hälften av personalen. Samtidigt driver Dag Andersson en annan utredning med resterande personalstyrka. Under en tid var Dag Andersson chef för Riksmord, nu är han ställföreträdande chef för gruppen.
I skrivande stund pendlar Isaksson mellan sitt tjänsterum i Stockholm och polishuset i Örebro där jakten på en eller flera serievåldtäktsmän pågår. Samtidigt organiserar Andersson arbetet med att finna den eller de som mördat en 32-årig yrkeskriminell i Sundsvall. Med honom finns tre medarbetare varav två är nytillskott. Ewa-Maria Aghede, från gärningsmannaprofilgruppen, som också är en av de tolv poliserna i nationella bedömandegruppen, och Göran Wall från grova brott. Jan Karlsson är i någon mån deras motsats, han har varit med längst av alla. Sedan 1983 har han åkt land och rike runt för att lösa mord, försvinnanden och serievåldtäkter.
– Janne minns alla detaljer. Alla enskilda händelser. Fenomenalt, säger Dag Andersson.
Han tillägger att de elva kollegorna blir som en familj. De träffar varandra oftare än de träffar sina äkta makar och barn. Medelåldern är runt 50 år. Småbarnsföräldrar som söker anställning har, försiktigt uttryckt, en hel del logistiska problem att tackla. Poliserna i Riksmord tillbringar i snitt 150-200 nätter varje år på olika hotell i små- och medelstora städer.
Som lekman, och inte minst som journalist, är det lätt hänt att fråga (en extra gång) om ”verklighetens Martin Beck” eller använda formuleringar som ”den legendariske mordutredaren Dag Andersson”. Medlemmarna i Riksmordkommissionen ser då lite trötta ut. Det är hårt jobb, samarbete och struktur som gäller. Ingen av de närvarande har någonsin vaknat mitt i natten efter att i drömmen ha löst ett mord och ingen av dem känner sig som Martin Beck. Det är ytterst sällan en enstaka snilleblixt eller fantastisk slutledning för en mordutredning framåt.
Men oavsett metoder och Riksmords väldokumenterade framgångar kvarstår faktum. Polisen löser betydligt förre mord 2010 än 1995. Varför?
– Det blir en gissningslek eftersom det märkligt nog saknas forskning, säger Ewa-Maria Aghede.
Hon nämner samverkande faktorer, som inte direkt berör Riksmord men polisorganisationen i stort, och sammanfattar med orden:
– Resursfråga, sönderslagna enheter och långt mellan utredare och tekniker.
Dag Andersson inflikar att morden också ändrat karaktär. Inte sällan är det grövsta våldet ett resultat av uppgörelser i kriminella kretsar. Ett offer försvinner och återfinns kanske aldrig eller hittas som död långt senare.
Nästa dag konstaterar Dag Andersson, när han arbetar vid sitt välorganiserade skrivbord och visar hur den pedantiska registreringen av förhör och uppgifter går till, att detta vardagsarbete skrivs det inga deckare om.
– Säkert för att det skulle bli så himla tråkigt.
Längre bort i korridoren sitter Jan Karlsson framför ett bord där det står 31 pärmar. Han registrerar uppgifter, markerar sökbara ord och förbereder ett underlag som Dag Andersson ska granska. De skickar uppgifterna mellan sig, ett ständigt bollande för att minimera risken för misstag. Fortlöpande väljer Dag Andersson ut sådant som kriminalunderrättelsetjänsten kan ha nytta av och informerar samtidigt Stefan Edin, biträdande chef för länskriminalen i Sundsvall.
– Offret var extremt aktivt i kriminella kretsar och det fanns många som hade skäl att hämnas på honom, säger Stefan Edin.
Polistidningen skrev om den nu döde 32-årige mannen i nummer 4, 2009. Då kallades han allmänt GHB-kungen, utmärkte sig som slagskämpe och hade vid flera tillfällen hotat poliser och deras anhöriga.
Stefan Edin berättar eftertänksamt att Sundsvall råkat ut för en extrem våldsvåg. Det senaste året har sex mord inträffat, en osannolikt hög siffra på en förhållandevis liten ort.
– Det är väl som om Stockholm hade haft 60 mord. För en mindre myndighet går det inte att klara den här typen av brott.
Han fortsätter:
– Mitt tips till andra polismyndigheter är att kontakta Riksmord så tidigt som möjligt. Jag tror att de själva föredrar att få komma in innan en utredning riskerar att krascha.
Dag Andersson nickar medhåll. Riksmords tunga kompetens ligger bland annat i förmågan att organisera all den personal som snart befolkar en utredning – och att sortera den stora mängd uppgifter som flyter upp till ytan. 20 poliser producerar i snitt sammanlagt två pärmar förhör, tipsutskrifter och iakttagelser per vecka. Ungefär där går gränsen för vad en intellektuellt välsorterad person kan hålla i huvudet.
– Får man inte ordning på faktauppgifterna blir det snabbt tämligen kaotiskt, säger Dag Andersson.
Från och med nu anas att den, oföränderligt vänlige, ställföreträdande chefen för Riksmord hellre vill praktisera sitt jobb än berätta om det. Riksmordkommissionen är het, ständigt het och det finns ett stort intresse både i Sverige och utomlands. Teve och tidningar försöker få kontakt och vill göra reportage eller få veta detaljer om jakten på 32-åringens mördare. Själv försöker Dag Andersson lösa ett mord medan han planerar för besök av Efterlyst och lokaltidningen – och samtidigt pratar med Polistidningen.
Vi åker ut och tittar på mordplatsen. Ewa-Maria Aghede och Göran Wall vill bilda sig en uppfattning. Det rör sig om en granklädd ås, omgiven av blånande skogar. Höstblåsten är kall. En snabblunch klaras av. Tempot höjs. Tillbaka i Sundsvall och polishuset skakar vi hand och Dag Andersson försvinner ner i garaget. Hans lakoniska svar på frågan om hemligheten bakom framgång dröjer kvar:
– Det är så enkelt att vi tränar oupphörligen på att göra rätt. Vi gör ju inget annat än utreder mord.
Riksmordkommissionen
- Lyder under Rikskriminalpolisen. En nationell resurs som polismyndigheterna inte måste betala för.
- Reser runt i landet och utreder mord, serievåldtäkter och försvinnanden.
- Sätter samman en grupp med en spaningsledare från den lokala polisen och en biträdande spaningsledare från Riksmord.
- Om brottet förblir olöst sparar Riksmord uppgifterna på så sätt att det är lätt att väcka utredningen till liv om nya uppgifter tillkommer.
- Riksmord har bland annat deltagit i: Jakten på Anna Lindhs mördare, Hagamansutredningen och utredningen efter barnamorden i Arboga.
- Nationella bedömandegruppen aktiveras efter 30 dagar om en mordutredning inte vaskat fram en misstänkt. Några av de tolv poliserna kommer från Riksmord.
- De senaste 30 åren har antalet mord, dråp och misshandlar med dödlig utgång legat tämligen konstant med runt 100 fall per år.
Källor: Brå, Rikskriminalpolisen
