Med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har vårt land inlemmats i en politisk verklighet som tyvärr har blivit en europeisk verklighet. Det finns i Sverige och i Norden en lång tradition av antiparlamentarism, högerextremism och nazism. Men den intressanta frågan är: hur stora har dessa rörelser varit historiskt?Med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har vårt land inlemmats i en politisk verklighet som tyvärr har blivit en europeisk verklighet. Det finns i Sverige och i Norden en lång tradition av antiparlamentarism, högerextremism och nazism. Men den intressanta frågan är: hur stora har dessa rörelser varit historiskt?
Ett faktum är att nationalsocialistiska rörelser aldrig har erövrat ett enda mandat i Sveriges Riksdag och aldrig kommit över en enda procent av svenska folkets röster i ett riksdagsval. Den svenska nazismen förblev alltid en promillerörelse.
Tyskland är, med sitt mörka förflutna 1933-45, unikt i Västeuropa. Här finns inget högerpopulistiskt parti av betydelse. Till skillnad från Holland med det islamfientliga PCC, Danmark där regeringen lutar sig mot det främlingsfientliga Dansk Folkeparti, Belgiens Vlaams Belang och Frankrike med sitt Front National. Dessa och liknande partier samlar normalt 10-15 procent av rösterna.
Om Sveriges förhållningssätt till Nazityskland före och under andra världskriget finns kritiska åsikter. Och det är nödvändigt. Allt var inte Our finest hour under denna period med samlingsregeringens restriktiva flyktingpolitik för judar före 1942, järnmalmsexporten till Hitler och vår tidvisa undfallenhet mot tyskarna. Men vad innebar egentligen begreppet ”Sverige” under andra världskriget? Statsministern Per-Albin Hansson? Samlingsregeringen? UD? Svenska företag som ville tjäna pengar på tyska Wehrmacht?
Om vi ser till svenska folkets sympatier i termer av att frivilligt gå ut i krig för andra nationer och idéer framträder en intressant bild: Över 9 000 svenskar ställde 1940-45 upp som frivilliga för de Västallierade mot Hitler. Antingen som sjömän i allierade krigskonvojer mot de tyska ubåtarna eller i stridande allierade förband mot tyskarna. Redan våren 1940 stred mer än 300 svenskar som frivilliga i den norska armén mot de tyska inkräktarna. Mer än tio svenskar stred i brittiska Royal Air Force som jakt- och bombpiloter men inte en enda svensk i Luftwaffe. Endast 200 svenskar anmälde sig 1941-45 frivilligt till tysk krigstjänst på Östfronten. Hitler själv tyckte att det var en mycket torftig insats.
Att det var nästan femtio gånger så många svenskar som riskerade sina liv för demokratierna än för diktaturerna: vad säger det om Sverige och svenskarna vid denna tid? Den norska motståndsrörelsen fick efter en viss svensk försiktighet ett massivt stöd av många modiga svenskar (däribland flera poliser) och av det officiella Sverige och blev därmed, den kanske mest priviligierade motståndsrörelsen i Europa, enligt Anders Johanssons nyutkomna bok De glömda agenterna.
Redan 1933-34 avslöjade Polistidningen nazisternas brutala mord på den tyska polisens fackföreningsfunktionärer i Berlin. Den 15 maj 1934 skrev Polistidningen om de nya tyska makthavarna: ”När Våldet avlöser Rätten betyder ett människoliv intet. För varje sunt tänkande människa närmar sig den högt uppskattade tyska kulturstaten nu med stora steg nivån för primitiva barbarer”. Tugga gärna på dessa fakta i debatten om hur ”nazistiska” svenskarna var. Kanske inte alltid samlingsregeringen men det svenska folket har en hel del att vara stolt över under krigsåren.
Lennart Westberg
Polisinspektör vid Närpolisens ungdomsenhet i Sundsvall och författare (med Lars Gyllenhaal) till boken ”Svenskar i krig 1914-1945” som nyligen även utgavs i USA.