Han träffade Stasi när en arbetare omkom i en explosion i en kemifabrik. Likaså när däcken på en såmaskin skurits sönder i ett socialistiskt lantbruk. Som kriminalchef i det forna DDR arbetade Norbert Postler sida vid sida med östtyska säkerhetspolisen Stasi. När Berlinmuren föll och Stasi med den blev det hans uppgift att stänga ned deras högkvarter.Han träffade Stasi när en arbetare omkom i en explosion i en kemifabrik. Likaså när däcken på en såmaskin skurits sönder i ett socialistiskt lantbruk. Som kriminalchef i det forna DDR arbetade Norbert Postler sida vid sida med östtyska säkerhetspolisen Stasi. När Berlinmuren föll och Stasi med den blev det hans uppgift att stänga ned deras högkvarter.
Vi befinner oss i det lilla samhället Köthen, 150 kilometer sydväst om Berlin. De medeltida husen ligger tätt längs trånga kullerstensgränder. Det känns som om tiden stått stilla. Norbert Postler visar runt och berättar. Det väldiga gamla polishuset tronar majestätiskt mitt i samhället. Norbert började arbeta som polis 1970. 1984 axlade han rollen som krimchef.
En bit bort, i utkanten av samhället ligger Stasis forna högkvarter. Det är numera ålderdomshem.
– Invånarna tyckte det var ett passande öde för Stasibyggnaden, förklarar Norbert och ler.
Till skillnad från i Berlin där Stasis verksamhet var förbunden med hemlighetsmakeri och högkvarteret skyddades från invånarnas insyn av höga husfasader, låg Stasis högkvarter i Köthen helt öppet. Stasi fanns dessutom representerade med eget rum på alla viktiga institutioner i samhället: på folkhögskolan och alla större fabriker. Alla visste vem som arbetade för Stasi.
– Jag ringde faktiskt ett par av dem häromdagen för att höra om de ville följa med på intervjun idag. Men de ville inte träffa en journalist, berättar Norbert och skrattar.
I sitt arbete som krimchef ansvarade han för kontakten med Stasi. Vid de tillfällen gånger Stasi ryckte ut på samma fall som Norbert tittade han på skadorna, Stasi på vem som var fienden bakom dådet. Vissa gånger fick han direktiv om att ärendet inte längre tillhörde hans bord. De hände till exempel den gång en arbetare omkommit i en explosion.
– Det visade sig att fabrikens utrustning var i så uselt skick att det var långt under allt tänkbar säkerhetstandard. Det var därför Stasi tog över. Det var ju pinsamt att något inte fungerar i arbetarparadisets land.
Statistiken kring kriminaliteten putsades för att se bättre ut på pappret. Till exempel räknades stöld av värden upp till 50 tyska mark inte som brott.
– Enligt den kommunistiska läran existerade kriminalitet ju bara i kapitalismen. Om allt tillhör alla som i det lyckliga arbetar- och bondesamhället DDR, behöver man ju inte stjäla.
Stasi spionerade även på Norbert. I varje bostad i DDR fanns en så kallad husbok, en bok där man var skyldig att noggrant anteckna varje besök, vem personen var och vilket klockslag de kom och lämnade ens lägenhet eller hus. Boken var grön, en A5-sida stor och fanns i varje bostadshus.
– En kväll kom en granne över till mig och berättade att två herrar hade dykt upp, ställt frågor om mig och velat titta i husboken. ”Men oroa dig inte, jag, avslöjade inte att du lyssnar på västtysk radio i källaren”, sa min granne.
Kort efter att muren fallit fick Norbert i uppdrag att stänga ned Stasis högkvarter i Köthen. Inte en lätt uppgift eftersom han kände de anställda väl.
– Jag samlade in pistoler och ammunition och sökte igenom byggnaden. Det fanns inte ett papper någonstans. Bara drivor av tomma pärmar och papperskorgar till bredden fyllda av häftklammer.
Förutom de officiellt anställda fanns många hemliga medarbetare. Vid återföreningen fick poliser som ville fortsätta arbeta inom kåren skriva under ett papper där de fick försäkra att de aldrig samarbetat med Stasi. Skulle motsatsen bevisas skulle de förlora sina jobb. Tre av Norberts underordnade skrev inte på. Bland annat hans maskinskriverska.
– ”Det är ju inte lönt”, sa hon. På så sätt fick jag veta att hon jobbat för dem.
Några Stasimedarbetare begick självmord när de insåg att de politiska vindarna vänt. Men det flesta sadlade om inom andra yrken. Högste Stasichefen i Köthen tog jobb som vanlig arbetare i en saltgruva i närheten.
En märklig tid följde. Plötsligt hade Norbert och hans kollegor inga chefer mer att ringa till. I det vakuumtillstånd som rådde mellan gammalt och nytt hade cheferna inga riktlinjer för vilka lagar som gällde och kunde därför inte ge order. Ännu underligare var det att inte längre ha en lagbok att följa. DDR:s lagbok var ogiltigförklarad, men de hade inte fått någon ny.
Men plötsligt en dag, strax före den tyska återföreningen i oktober 1990, ringde det på dörren på Norberts jobb. Utanför stod tre främlingar. Det visade sig att de var från krimavdelningen i den västtyska staden Lüneburg, Köthens vänort.
– De hade hela bilen fullastad med inte bara lagböcker, utan också alltifrån kaffemaskiner till kopieringsapparater.
Omställningen tog tid. I DDR var lönerna låga för alla. Fram till för ett år sedan hade de forna östtyska poliserna 70 procent av lönen som sina kollegor i det gamla väst.
– Jag som krimchef tjänade inte mer än en murare under östtiden. Arbetarsamhället gick ju ut på att alla skulle ha lika lön.
Successivt skolades poliserna om. Från några månaders utbildning för de med lägst rang, till som i Norberts fall, ett och ett halvt års studier med tenta. Enligt Norbert hade poliserna i Östtyskland mer auktoritet. När en av hans kvinnliga anställda inte kunde komma till jobbet på grund av sjukt barn, tog han reda på att hennes man var varubud på ett charkuteri.
– Jag satte mig i min tjänstebil, körde till dit och förklarade att min anställdas arbete var viktigare än hennes mans. Han fick stanna hemma med barnet istället. Det agerandet hade ju inte fungerat idag.
I Norberts generation önskar sig många tillbaka till det forna DDR. Arbetslösheten på den östtyska landsbygden är stor.
– Jag ser två anledningar till varför så många drömmer sig tillbaka. Dels var de ju yngre då. Man svärmar alltid för sina ungdomsår. Dels var det ju mer liv och rörelse i ett litet samhälle som detta: alltifrån föreningar till skomakare och bagerier. Folk vill ha tillbaka tryggheten av att staten stod för arbete, dagisplatser och vård. Samtidigt vill de behålla västländernas teknologi och varor. DDR:s grå varubrist glömmer de gärna bort.
Stasi var partiets förlängda arm
I DDR rådde kommunistiska partiet SED:s filosofi. Systemet hölls i schack genom tre grundprinciper – utgå från att alla är misstänka. Alla kan alltid anges, alla kan alltid ange. Du vet aldrig vem fienden är. Poliskåren var, som alla andra yrkesgrupper, hållna i partiets strama tyglar.
Det berättar Uwe Hillmer, som forskar i partiets och Stasis historia på Freie Universität i Berlin. Den andra principen är att säkerhet alltid går före juridisk rättvisa. Partiets vilja hade företräde framför rättssystemet. Om någon verkade utgöra ett hot för den sanna kommunistiska andan, skulle personen röjas ur vägen. Skyldig eller oskyldig. Den östtyska säkerhetspolisen Stasi fungerade som partiets förlängda arm.
Den tredje principen, förklarar Hillmer, är att ingen information är oviktig. Har en person mjäll, handsvett, hur många sockerbitar använder han eller hon i sitt kaffe? Stasi samlade all upptänklig information om enskilda personer. Om denna person vid ett senare tillfälle behövdes pressas till statlig lojalitet kunde partiet ge sken av att vara ständigt allvetande.
– Stasi vet till och med att jag har mjölk i mitt kaffe och vilken ölsort jag tycker om. Det kändes som om Stasi visste allt om en. Det är inte konstigt att folk var rädda. Just detta gav partiets vilja en sådan genomslagskraft, säger Uwe Hillmer.
Poliskåren var ingen egen myndighet utan en del av militären.
Det spekuleras i att svenska TV-journalisten Cats Falks från nyhetssändningen Rapport ska ha mördats på uppdrag av partiet efter att ha kommit en historia på spåren där vapen och högteknologi ska ha smugglats från Sverige till DDR. Det ska ha räckt som skäl för Östtysklands högsta ledning att vilja röja henne ur vägen. Hon och hennes väninna försvann i november 1984. Deras kroppar hittades först i maj året därpå i Hammarbykanalen i Stockholm.
I dag, 20 år efter Tysklands återförening, går DDR-nostalgins vågor höga. Trabant-bilar, filmer med John Blund lyfts fram och lättsamma turistvänliga DDR-museer om det enkla bekymmersfria livet dras igång. Många unga av idag tycker att Östtyskland var en god idé, bara dåligt genomförd.
Förtrycket av ett folk, fängelsestraffen, morden på oliktänkande och att befolkningen hölls inspärrade i landet börjar redan falla i glömska.
– Varje yrkeskår var medbrottsling till detta system fast utan rätten att få vara med om att bestämma, säger Uwe Hillmer.
Jörg Drieselmann är chef på Stasis före detta högkvarter på Normannenstrasse i Berlin. Numera är högkvarteret omgjort till museum och informationscentrum om Stasi och dess verksamhet. – En stor del av DDR-regimens framgångar berodde på sin skicklighet i att sprida propaganda och att mörka kritik. Just därför är det viktigt att alltid behålla ett individuellt kritiskt tänkande när man tar till sig information. Detta gäller i alla politiska sammanhang, säger Jörg Drieselmann.
FAKTA: Stasi
Stasi hade 100 000 anställda och 174 000 inofficiella medarbetare.
4000 arbetade utanför DDR:s gränser för att undanröja dem som ansågs utgöra ett hot mot Östtyskland.
En tredjedel av hemliga dokument på misstänkta personer hann förstöras vid Berlinmurens fall. De dokument som finns kvar skulle om de ställdes upp på rad uppta en längd på 180 kilometer.
Än idag väntar 16 000 säckar med sönderrivna dokument på att bli hopklistrade och läsbara.
Bettina Bettenhausen
