Den akuta rädslan efter skottlossningarna i Malmö klingar sakta av efter att en misstänkt häktats. Men närmare en tredjedel av Malmöborna är ändå rädda för att gå ut på kvällen. Fler poliser på gatorna ska hjälpa dem att våga.Den akuta rädslan efter skottlossningarna i Malmö klingar sakta av efter att en misstänkt häktats. Men närmare en tredjedel av Malmöborna är ändå rädda för att gå ut på kvällen. Fler poliser på gatorna ska hjälpa dem att våga.
Jakten på skytten som attackerade invandrare i Malmö är över. Men det intensifierade polisarbetet fortsätter och polisen dröjer kvar i de områden där gärningsmannen slog till. De senaste månaderna har dialogen med de boende blivit bättre. Personer som tidigare såg poliserna som fiender uppskattade de trygghetsskapande åtgärderna.
2009 utsattes 13,5 procent av Malmös befolkning för hot- eller våldsbrott. För hela riket var siffran 11,4 procent, för Göteborg 15 procent och för Stockholm 16,5 procent. Samtidigt uppger 30 procent av Malmös befolkning att de är rädda för att gå ut efter mörkrets inbrott mot 20 procent i Stockholm och 18 procent i Göteborg.
Av något skäl finns det ett glapp mellan den faktiska och den upplevda otryggheten i rikets tredje stad.
I Stockholm är miljonprogrammens huslängor och höghus belägna långt från city. Förorternas problem behöver inte nödvändigtvis märkas på Östermalm eller i Vasastan. I Malmö finns inga buffertzoner, det mesta är sammanflätat och det går bara att köpa sig relativ trygghet. I Västra hamnen utannonseras en våning i skrivande stund för 26 miljoner. I närheten ligger Zlatans herrgårdsliknande villa – och barackerna med ensamkommande flyktingbarn.
Det tar tio minuter att cykla från Rosengård till centrum. Här bor Malmös starke man, det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu, i ett gathus. Ett stenkast söderut ligger Sevedsplan, som inte sällan beskrivs som Sveriges farligaste kvarter.
– Jag skulle inte rekommendera att ni går in själva med kameror och allt, säger Linda.
Hon ser milt bekymrad ut. Det är en vanlig tisdagskväll och på väg att mörkna. Klockan är fem. Vi befinner oss på McDonalds parkering vid Ystadsvägen i Malmö och ska följa med under ett arbetspass.
Linda är polisassistent och för dagen ansvarig för ett aspirantprojekt som är helt inriktat mot trygghetsskapande åtgärder i området Sevedsplan.
Linda kallar det ”en stor lättnad” att äntligen få resurser att jobba aktivt med situationen i området.
– Vi har länge varit frustrerade över vad som händer här. Nu kan vi kanalisera de känslorna på ett positivt sätt, säger hon.
Vi kör efter polisbussen som stannar vid en livsmedelsbutik på Rasmusgatan.
Det är här som ungdomarna som gjort området ökänt brukar samlas. De kan grovt delas in i tre grupper: Unga som inte har något annat att göra än att hänga i gathörn, de som inte är kriminella men står och balanserar på gränsen mellan två världar och de som är tämligen tungt belastade.
För poliserna är det svårt att veta när ett ingripande är konstruktivt. För personerna i kategori ett och två är det ofta viktigt att skaffa sig ett rykte. För varje gång de blir stoppade eller visiterade växer de i vännernas och sina egna ögon.
Området är märkligt avgränsat. Ytorna är små och det medför både polisiära problem och fördelar. Å ena sidan är det lätt att få överblick, å andra sidan kan ingen polis röra sig obemärkt.
– Det räcker med ett sms så är det tomt här och nästa sms samlar 30 killar på nolltid, säger Linda.
Ett av ingripandena gäller en ung man som eventuellt är narkotikapåverkad. Han får åka med till polisstationen för provtagning. Två pojkar i tolvårsåldern tittar på med stora ögon. Det är mycket tydligt att de inte riktigt vet vilket ben de ska stå på. De har ännu inte lagt sig till med det avmätta sätt som de äldre använder mot myndighetspersoner, åtminstone när kompisarna är i närheten. De är nyfikna på poliserna och vill prata. Samtidigt skiner de av stolthet då de berättar att de känner den gripne.
– Vi känner alla här, vi är alltid ute, säger den yngsta.
Det firas en muslimsk högtid denna kväll. Små pojkar med slips knallar förbi mellan mamma och pappa. Men för de unga som Linda och hennes kollegor arbetar så intensivt med är situationen en annan. De vanliga parametrarna fungerar inte längre. Det handlar inte om ungdomar som skolkar mycket, sägs drömma om en fritidsgård och har arbetslösa föräldrar som inte pratar svenska.
– Många av dem har vi dålig koll på. Vet inte vilka de är och var de bor riktigt. Kanske har de sina föräldrar utomlands eller så har de inga föräldrar, säger Linda.
Hon understryker att situationen för poliserna i Malmö påverkades av Rosengårdskravallerna. Fokus hamnade på allt som poliser inte får göra. Ingen påpekade lika flitigt att det finns en hel del som poliser inte bara får göra utan också är skyldiga att göra.
– Ungdomarna här har lärt sig som ett mantra, jag anmäler dig, rör mig inte du får inte. Det har blivit självklart att ifrågasätta polisens ingripanden.
Jenny säger att hon, innan hon blev polis, arbetade som speciallärare med stökiga barn. Med ett snett leende konstaterar hon att det förberedde henne väl inför hennes nya karriär.
En ung tjej passerar förbi på trottoaren och rundar elegant klungan med stojiga killar utanför affären.
– Jag är verkligen inte en orolig person men jag skulle inte vilja bo här, säger Jenny eftertänksamt och följer flickan med blicken. Sedan berättar hon att den unga man som fick följa med till polisstationen för provtagning är släppt. Snabbtestet var negativt.
– Och vet du vad han sa? Nu blir Linda glad!
– Mjuk tass, vass klo, det är så vi jobbar, säger Linda.
Poliser på tå i unik jakt
Att en brottsutredning klassas som ”en särskild händelse” är ovanligt. Men jakten på Malmöskytten gjorde det nödvändigt.
Ofta rör det sig om hastigt påkomna situationer som till exempel kravaller eller svåra olyckor.
Men i Malmö togs det unika beslutet att jakten på serieskytten skulle behandlas som en särskild händelse med två inriktningar: Dels en utredande del under länskriminalen, dels en brottsförebyggande del med den biträdande närpolischefen Håkan Rengbrandt som insatsledare.
– Samtidigt som länskrim ledde utredningen satsade vi på ökad närvaro där vi misstänkte att skytten kunde slå till, säger han.
Också åtskilliga poliser var oroliga. Klädda i gula västar förmedlade de trygghet till allmänheten, men syntes samtidigt mer än andra. Den okända skytten hade inte skjutit mot poliser, men ingen visste om han skulle ändra beteende. En annan frågeställning var om den förhöjda polisnärvaron skulle trigga gärningsmannen. Eller skulle han kanske gå under jorden?
– Då fanns ju möjligheten att hitta honom utredningsvägen och binda honom med teknisk bevisning. Nummer ett var att skydda Malmöborna, säger Håkan Rengbrandt.
Kommenderingschefen Åsa Palmqvist konstaterar att det är lättare att föra befäl över poliser i ett kritiskt läge än då allt lunkar på.
– Kollegorna är verkligen på tå och det underlättar ledarskapet. Det blir mycket här och nu, säger hon.
Den stora mängden poliser på gatorna och alla genomförda kontroller har resulterat i åtskilliga ”bifångster”. Vapen har hittats, drogförsäljning avbrutits och till och med rånare fångats. Det finns tecken som tyder på att den förhöjda polisnärvaron i Malmö har haft stor inverkan på den generella brottsligheten. En utvärdering som snart är klar kommer att ge svar på om det verkligen förhåller sig så.
Åsa Palmqvist tycker att situationen i Malmö delvis har beskrivits på ett oriktigt sätt. Hon påpekar att färre våldsbrott i offentliga miljöer har anmälts under året och att bilstölderna minskat med 23 procent jämfört med 2009.
– Det är bra att brott uppmärksammas men samtidigt skrämmer en alltför massiv rapportering människor, säger hon.
ENKÄT:
Hur har det varit att jobba i Malmö de senaste månaderna?
Johan Wigerup, 27, polisassistent
– Mycket att stå i, många larm angående skottlossning. Ibland har det varit svårt att hålla fokus. Samtidigt är det en enormt positiv stämning bland kollegorna.
Jonatan Örstrand, 30, polisassistent
– Det har funnits mycket entusiasm. Det har varit kul att träffa så många kollegor.
Johan Dahlén, 26, polisaspirant
– Jag har ju inte jobbat så länge och har därför inte så mycket att jämföra med. Det har varit många falsklarm, men det har fungerat bra ändå.
Fredrik Svensson, 37, polisinspektör
– Skjutningarna har ju pågått längre än kommenderingen. Man måste hantera ett ärende i taget, som en fotbollsspelare som tar en match i taget.
Daniel Regnér, 32, polisassistent
– Vi är ganska trötta, det har varit en speciell känsla att ge järnet så här. Under några veckor kände vi verkligen att vi låg nära skytten. Det har varit en bra kommendering rent taktiskt.
Karin Holmberg, 30, polisassistent
– Jag har inte jobbat personligen med skjutningarna. Men jag har märkt att det har varit en mycket positiv stämning och en fin kontakt med allmänheten.
Maria Nordin, 34, polisinspektör
– Att allmänheten har uppskattat att vi satsat så stora resurser känns bra. Vi har gjort vårt yttersta för att vara tillgängliga.
