Sviterna av jordbävningen, koleraepidemin, den kroniska fattigdomen, de politiska spänningarna och en korrumperad poliskår. Haiti bjuder på tuffa villkor på jobbet för Helsingborgskommissarien Fredrik Bjerkeborn, som är med och leder FN:s polisinsats i Port-au-Prince.Sviterna av jordbävningen, koleraepidemin, den kroniska fattigdomen, de politiska spänningarna och en korrumperad poliskår. Haiti bjuder på tuffa villkor på jobbet för Helsingborgskommissarien Fredrik Bjerkeborn, som är med och leder FN:s polisinsats i Port-au-Prince.
– Det går inget vidare, förklarar Fredrik Bjerkeborn bekymrat när han kommer ut från ett planeringsmöte med kollegorna på Camp Delta – baracklägret där den polisiära delen av FN-styrkan Minustah håller till.
– Flera av presidentkandidaterna har just gått ut med ett upprop om att valet borde ogiltigförklaras, så nu kan det bli oroligheter.
Besöket på Bjerkeborns kontor är samma novemberdag som det är allmänna val i Haiti. Läget är spänt, med skottlossning på några håll. Valdeltagandet blir lågt, visar det sig, knappt 25 procent – och valet beskrevs som ett fiasko redan i förväg.
”Inget vidare” är med andra ord en rejäl underdrift, ganska typisk för Bjerkeborns lågmälda sätt att resonera.
”Jag är inte intresserad av en tjänst där allt bara flyter på.”
Den dysfunktionella haitiska inrikespolitiken får direkta konsekvenser för hans och de andra FN-polisernas jobb. Med valresultatet i december bryter nya oroligheter ut, med brinnande barrikader och stenkastning – och protester från såväl demonstranter som internationella organisationer.
Fjolårets jordbävning är ju bara ett av landets många problem. Den växande koleraepidemin har ökat lidandet i Haiti, och påverkar också polisarbetet på olika sätt.
– Jag är inte intresserad av en tjänst där allt bara flyter på, säger Fredrik Bjerkeborn.
– Jag blir stimulerad när det är som här. Det är då jag trivs som bäst.
Camp Delta ligger i ett ingenmansland utanför Port-au-Prince: några dussin enkla baracker i räta rader, med blomsterrabatter emellan. Det kaotiska vardagslivet i tältläger och slumområden känns långt borta.
Arbetet som biträdande chef för Minustahs poliser sköter Fredrik Bjerkeborn mest från skrivbordet.
– Att besöka flyktinglägren gör jag kanske bara var fjortonde dag. De haitier jag träffar är de högre eliterna i poliskåren, min chaufför och de som sköter hushållet. Jag skulle gärna vara ute på fältet mer – men det är ju inte vad jag är anställd för.
De främsta uppgifterna för FN-poliserna är dels att bygga upp Haitis egen poliskår, dels att hjälpa den att upprätthålla lag och ordning.
Arbetsuppgifterna tycks oändliga. Ett år efter den svåra jordbävningen som drabbade Port-au-Prince och småstäder som Jacmel och Léogâne lever drygt en miljon haitier fortfarande i tält eller enkla bostäder av plåt och presenningar. Arbetet med att röja de raserade husen har knappt kommit igång; än mindre att bygga nya bostäder. De pressade förhållandena tar sig uttryck i såväl apati som, om än marginellt, oroligheter och stenkastning mot FN-bilar. Kvinnor ute i lägren som Polistidningen talat med vittnar om att de känner sig otrygga och utsatta.
Men Fredrik Bjerkeborn värjer sig mot den bild av laglöshet som han tycker att medier och ideella organisationer målar upp och menar att Minustahs polisarbete gjort skillnad.
– Vi förnekar inte att det finns problem med exempelvis våldtäkter ? men vi hävdar bestämt att säkerheten förbättrats det senaste halvåret, säger han.
– När vi frågar folk vad de behöver nämner de vatten, toaletter och mat. Ökad säkerhet kommer långt ner. Då kan det inte vara ett så stort problem som många rapporter hävdar.
Fredrik Bjerkeborn kom till Port-au-Prince i mars. Han hade uppmanats att söka tjänsten som biträdande polischef i Minustah efter uppdrag för FN i flera fransktalande länder i Afrika, och hade redan bestämt sig för att åka innan jordbävningen var ett faktum.
Nu är han en av tre svenska poliser i Haiti, med särskilt ansvar för långsiktigt utvecklingsarbete av HNP, den haitiska, nationella poliskåren.
Det är tredje gången vi ses på ett halvår – och från att tidigare ha varit försiktigt positiv verkar Fredrik Bjerkeborn nu betydligt mer frustrerad över att arbetet går så långsamt.
– Vi tycker att vi kommit till vägs ände när det gäller att utveckla den haitiska polisen, säger han.
– HNP implementerar inte det vi kommit överens om. De skickar inte några poliser på utbildningar, och vi är rädda att 100 utryckningsfordon som de fått kan ”försvinna” innan de placeras ut.
Haitis poliskår drabbades som alla andra av jordbävningen. Poliser och deras anhöriga dog eller fick sina hem förstörda; polisstationer och polisbilar förstördes. Men organisationen var redan svag, och Fredrik Bjerkeborn listar flera källor till daglig frustration:
– Det är korruption i samtliga led av HNP, svårt få poliserna motiverade och en enorm ovilja till förändring, säger han och suckar.
– Det finns inget intresse för att ställa någon till svars. När vi frågar efter resultat blir svaret att det ”inte finns några resurser” – vad det än gäller.
Bjerkeborns stab har granskat den haitiska poliskåren och funnit att 135 poliser, av hittills 3 500, borde sägas upp. Genom att intervjua grannar, kolla banktillgångar och söka i register har de funnit att dessa poliser har betydligt större tillgångar än vad de borde ha.
– Personer som tjänar motsvarande 2 500 kronor i månaden kan ha två nya bilar. Då misstänker vi att de är lierade med narkotikahandeln. Det är ju en viktig prioritering att göra sig av med sådana poliser! Vi ser ingen vilja att ta itu med detta, säger han.
– Men det är ju just för att allt inte fungerar perfekt som vi är här.
Trots allt har Bjerkeborn valt att förlänga sitt kontrakt, och ska stanna i Haiti till september. Han funderar en stund, innan han eftertänksamt förklarar varför:
– Jag tror att jag är rätt bra på att hantera frustration. Det finns mycket att göra, och ett år är för kort tid för att sätta sig in i allt. Det är först nu som jag börjar begripa hur det fungerar här, säger han.
– Det finns också en ekonomisk aspekt i detta, om jag ska vara ärlig – en chefstjänst är bra betald.
Känner dina FN-kollegor samma frustration?
– Många av dem kommer själva från länder med korruption. Men många upplever nog att Minustah och givarländerna skulle kunna sätta ett hårdare tryck på den haitiska regeringen, säger han.
– Fast det finns alltid en risk för konfrontation, och att HNP plötsligt säger att de inte behöver våra råd.
Fredrik Bjerkeborn skulle i framtiden vilja utbilda svenska poliser som ska skickas utomlands – för han hoppas att Sverige fortsätter bidra till liknande missioner.
– En av fördelarna med den här typen av jobb är att man får en annan syn på livet, att man värderar problem hemma på ett annat sätt. Det är nyttigt att komma ut, många svenskar skulle behöva få den inblicken.
Livet som utlandsstationerad innebär att Fredrik Bjerkeborn bara kan träffa sin familj ett par gånger om året – och att bo i ett utvecklingsland har sina sidor.
– Man får stå ut med myggor, den tropiska värmen, att det inte finns kallvatten i duschen eller mjölk i affären, och att det kan ta en och en halv timme att komma hem från jobbet… De här sakerna måste man lära sig hantera, säger han och ler snett.
– Arbetet är rätt krävande så jag sover mycket. Klockan fem varje morgon går jag upp och springer, det är ett sätt att lätta på frustrationen. Jag jobbar till halv åtta, åtta, och sitter på verandan och lyssnar på musik en stund på kvällen. Antingen tycker man inte om det här livet – eller så älskar man det.
FREDRIK BJERKEBORN
Ålder: 53 år
Jobb: biträdande chef för polisdelen av Minustah, FN:s mission i Haiti, till september 2011.
Bor: just nu i Port-au-Prince; hyrd bostad delad med tre kollegor; annars i Klippan
Familj: hustru som är förskollärare, två vuxna barn
Utlandsuppdrag:
FN-tjänst i Kongo 2002-2003; åren därpå uppdrag för Rikspolisstyrelsen och Sida i Rwanda. 2005-2008 på FN-uppdrag i Kongo och från oktober 2008 till december 2009 biträdande chef för FN:s polisinsats i Tchad. I Haiti från våren 2010.
Karriär i Sverige: bland annat tunnelbanepolisen i Stockholm i tio år; senare stabschef på polisen i nordvästra Skåne och chef för närpolissektionen.
Tuffaste tiden på jobbet i Haiti: när de svenska kollegorna blev överrumplade vid ett studiebesök på centralfängelset i Port-au-Prince i oktober. Några interner tog dem som gisslan, och en av dem blev beskjuten med pumphagelgevär.
Fritidsintressen: film, musik, böcker och konst.
FREDRIK BJERKEBORN OM …
… varför han blev polis:
”Det var en barndomsdröm att bli polis, men efter militärtjänsten valde jag mellan lärarhögskolan i Växjö och polisskolan i Ulriksdal. I det läget var det väl en slump, men polisbanan föreföll säkrare.”
… ifall han skulle ha valt polisyrket i dag:
”Jag har aldrig ångrat det valet, men hade jag vetat vad jag vet i dag hade jag nog inte stannat så länge på varje plats.”
… vad han gör om tio år:
”Då hoppas jag att jag är pensionerad, bor i Sverige och har en behaglig tillvaro med barnbarn.”
… utlandstjänstgöring:
”Jag tror att enda sättet att uppmuntra poliser att söka sig utomlands är att det räknas som en viktig merit. Det är viktigt att vi kan välja de bästa poliserna till sådana här uppdrag. Om Sverige ska kunna konkurrera om platserna i polismissioner måste vi stödja dem som är ute bättre.”
… att tala franska på jobbet:
”I FN-sammanhang klarar man sig visserligen långt med engelska. Men så snart det gäller att kommunicera med haitier är det franska som gäller. Jag tog upp franskan när jag var i Kongo. Då var det mer än 30 år sedan jag hade läst det på gymnasiet.”
… Haitis kroniska problem med korruption:
”Det destabiliserar samhället, som när poliser ser mellan fingrarna när flygplan landar med marijuana från Jamaica.”
MINUSTAH
FN:s stabiliseringsmission i Haiti, beslutad av FN:s säkerhetsråd 2004. Leds sedan i våras av Edmond Mulet från Guatemala. Består för närvarande av knappt 12 000 uniformerade utsända, varav drygt 3 100 poliser från ett 50-tal länder.
Mer information: http://www.un.org/en/peacekeeping/missions/minustah/facts.shtml
Gunilla Kinn