Strax söder om Tranås, klockan 02.45, lyser det blåljus i backspegeln. ”Det gick visst lite fort där!” Detta är början till en situation som kan sluta på flera sätt.Strax söder om Tranås, klockan 02.45, lyser det blåljus i backspegeln. ”Det gick visst lite fort där!” Detta är början till en situation som kan sluta på flera sätt.
I bilen sitter en likblek påtagligt nervös man i 30-årsåldern med en rödgråten kvinna vid sin sida. Mannen förklarar att svärfar just har dött och han är på väg för att lämna sin fru hos sin chockade familj. De har kört i flera timmar, men har nu bara några kilometer kvar. Hemma ligger barnen och sover, så han måste hinna hem igen innan de vaknar.
Här finns flera möjliga utgångar:
Ett av dem är att föraren bötfälls och blir av med körkortet direkt på plats, eftersom han kört mer än 30 kilometer för fort. Dessutom verkar han chockad och inte lämplig för bilkörning. Ett formellt, korrekt och konsekvent sätt att hantera situationen. Polisen bedömer det som vårdslöshet och följer reglerna.
Ett annat scenario är att poliserna känner med den desperate mannen. Förstår hans prekära läge, tar med i bedömningen att han inte utsatt andra trafikanter för fara eftersom det är en helt tom väg på landsbygden. De kollar körkortet och tillrättavisar honom. Han får blåsa och sedan släpper de iväg honom. I det här fallet visar polisen empati med en medmänniska i kris och väljer att se mellan fingrarna med fortkörningen.
Vilket sätt är det rätta för en sån här situation? Ja, många skulle nog rösta på scenario nummer två. Det finns alltid undantag, man får inte vara omänsklig och det är viktigt att allmänheten har förtroende för polisens arbete. Det är bättre att hjälpa i stället för att stjälpa.
Men en bedömningssituation lämnar också mer utrymme för godtycke. Hade samma medkänsla fötts om det varit en man i en skruttig bil som talat knagglig svenska? Två unga män med rakade skallar? Två förortskillar i BMW?
Vilken blir följden av att polisens förmåga att identifiera sig med den gripne avgör vilket straff som ges för en förseelse? Den rigide myndighetsattityden ”regler är till för att följas, inga undantag ges” kan ju upplevas som både inhuman och ibland lite skrattretande och öststatsmässig. Men den lämnar mindre plats för känslan av att vit och rik behandlas annorlunda än mörk och fattig. Å andra sidan finns det en risk att alla då uppfattar polisen som sina motståndare och då har man ju inte vunnit så mycket. Visst är det rimligt att polisen och andra myndigheter tar hänsyn till de speciella omständigheter som råder i en viss situation. Men gränsen mellan yrkesskicklighet och godtycke är inte given. Frågan är hur man får alla människor att uppfatta polisen som lyssnande och empatisk och som med samma omsorg söker skydda oss oavsett var vi bor, hur vi ser ut, oberoende av klass, kön och hudfärg. I dag finns det stora grupper som ser polisen som sin fiende. Och som är helt säkra på att de aldrig skulle slippa straff för en grov fortkörning, oavsett anledning.
Vad som hände den där gången utanför Tranås? Poliserna lade en stödjande hand på pappas axel. ”Jag skulle ha gjort samma sak själv, kör på du” Själv var jag tacksam över att pappa hann tillbaka hem innan jag vaknade.
Ulrika Hjalmarson Neideman