I smittans skugga

’- Första tanken var ”fan, han stack mig”, säger Mikael Krona, utryckningspolis i Blekinge.
Under ett ingripande i slutet av oktober stack han sig på en spruta. Han har levt med skräcken för blodsmitta sedan dess. Händelsen har påverkat både arbete och privatliv.– Första tanken var ”fan, han stack mig”, säger Mikael Krona, utryckningspolis i Blekinge.
Under ett ingripande i slutet av oktober stack han sig på en spruta. Han har levt med skräcken för blodsmitta sedan dess. Händelsen har påverkat både arbete och privatliv.

Mikael Krona ändrade kurs i livet när han var trettio. Han hoppade av en karriär med bra lön och framgång inom näringslivet, och satte sig i skolbänken igen. Det enda som betydde något på jobbet var pengar och papper, vilket han tröttnat på. Han ville i stället bidra med något konkret till samhället.
– Som polis kan man förändra och påverka. Dessutom är det spännande att alla dagar är olika.
Men vissa dagar är mer spännande än man vill att de ska vara.

Den 19:e oktober, just när Mikael och hans kollega på utryckningen i Karlskrona ska gå av sitt nattpass, får de ett larm om ett pågående inbrott i ett källarförråd i ett sexvåningshus.
– Vi är där på några minuter. När vi kommer runt hörnet på huset ser vi att det är brytmärken på källardörren. Plötsligt slås dörren upp och en man springer ut.
Mikael skriker: ”Polis, stanna!” och ”Visa händerna, ställ dig mot väggen!”.
– Vi ser direkt att han är väldigt påtänd, han är helt spattig.

Mannen har svårt att stå stilla och skriker att han inte har gjort något. De båda poliserna går fram för att skyddsvisitera honom, eftersom han är misstänkt för narkotikabrott och inbrott.
– När vi visiterar mannen tappar min kollega taget om sin sida. Mannen kränger kraftigt och rör sig mot mig medan jag känner igenom honom. Jag frågar flera gånger om han har något som vi kan sticka oss på. Han svarar nekande hela tiden.
Men mannen har en oskyddad kanyl i vänster bröstficka. Mikael har skärskyddshandskar på sig, men spetsen på kanylen går igenom mannens jacka och handskarna och sticker honom i vänster tumme. Det blir ett långt och fult sår och kraften är så stor att nålen kröks.
– Jag tar av handsken och trycker ut blod. Sen vill jag bara därifrån till akuten.
Samtidigt kommer ytterligare en polis till platsen. Han tar tillsammans med Mikaels kollega med den gripne mannen till stationen. Innan Mikael åker till sjukhuset kollar han källarförrådet. Fem dörrar är uppbrutna och saker utspridda över hela golvet.

Mikael var stressad av situationen. Han tyckte att han alltid var försiktig och medveten om riskerna när han visiterar folk. När han började som polis arbetade han i Stockholm, mycket på Sergels torg, där visitering av narkomaner var något av ett rutinuppdrag.
På sjukhuset tvättades och desinficerades såret.
– Jag kände mig svårt skadad och det enda som hände var att jag fick ett plåster.
Huvudet var fyllt av frågor om smittor och hur han skulle gå till väga. På sjukhuset fick han rådet att vända sig till företagshälsovården och när han ringde inre befälet fick han samma råd. Men det var fortfarande tidig morgon, företagshälsovården hade inte öppnat. Därför åkte han in till stationen för att vänta.
– Jag kände mig ensammast i världen just då. Jag tänkte att jag måste få en profylaktisk spruta om det finns risk för hiv-smitta och att det antagligen var bråttom.

Chocken hade satt in. Händelsen spelades upp om och om igen i huvudet. Han gick till arresten och frågade den gripne mannen om han visste om han hade någon blodsmitta. Mannen bad om ursäkt för det som hänt och berättade att han hade haft hepatit C. Han sa också att sprutan inte var den han injicerar med, utan bara hans blandspruta.
– Det kändes som om han var den enda som faktiskt tog det som hänt på allvar. Även månader senare har han kommit fram på sta?n och frågat hur jag mår.

Hos företagshälsan visste de inte vilka rutiner som gällde, men han fick vaccin mot hepatit A och B. Mikael ringde runt inom myndigheten för att höra om det fanns några riktlinjer eller rutiner vid risk för smitta. Men han fick inga svar. På frågan om han även ringde till huvudskyddsombudet svarar han nekande.
– Jag tänkte inte ens på det och ingen sa till mig att göra det.

Han åkte hem och sov, men åkte tillbaka in till jobbet på kvällen för att avrapportera. När han kom hem vid midnatt var det svårt att sova, i stället diskuterade han läget med sin fru.
– Vi vill ju ha fler barn och jag vet inte om det är möjligt om jag blivit smittad av något.
Nästa dag hade hans chef ordnat debriefing för honom. Mikael tyckte att debriefingen var bra, men önskar att den hade kommit redan dagen innan.
– Där och då är man inte tuffe Viktor. Det kan verka som om man överreagerar.

Eftersom Mikael inte fick tag på någon information om hur Blekinge gör vid risk för blodsmitta, varken riktlinjer eller handlingsplan, vände han sig till sin gamla myndighet. Stockholm har tydliga rutiner för vilka papper som ska fyllas i och prover som ska tas.
– Jag ringde en före detta kollega. Hon mejlade ner ett dokument med förstahandsåtgärder och vilka lagar som reglerar tvångstester och annat.

Han fick myndigheten att begära tvångstest av mannen. Men eftersom han var bostadslös tog det två veckor att hitta honom. Den extra tiden hade Mikael sluppit vänta, om man gjort testet direkt när mannen greps. Mannen visade sig vara positiv för hepatit C.
– Varje dag fanns känslan att viruset kanske växer till sig inom mig. Det är lätt att kollegor och chefer glömmer oron, eftersom det inte är något som syns utanpå. Men det är varje dag under sex månader som man får leva med det, innan man med säkerhet vet om man är frisk.

Efter en tid fick Mikael tid hos infektionskliniken i Karlskrona, där han träffar en kompetent läkare. Han önskar att han hade fått träffa en specialist mycket tidigare, vilket hade minskat oron.

När Mikael får frågan om hur händelsen har påverkat honom i jobbet, svarar han att det fått honom att bli mer medveten om risker. Att han är ännu mer noga och exempelvis sätter handfängsel tidigare än förut. Dessutom tycker han att alla borde kommunicera mer med sina kollegor och planera ingripanden och genomföranden bättre.
Händelsen påverkar honom även privat. Det är svårt att veta hur nära han kan vara sin familj rent fysiskt. Kan han smaka på barnens mat eller dela ett glas öl med en kompis? Det han dock känner har varit positivt är det stöd han fått av kollegor, vänner och familj. Han har också pratat med andra poliser som varit med om samma sak.

I julas gjorde Mikael en ny sorts smittotest som kan tas innan de sex månaderna har gått. De testerna var negativa. Men de ger inget slutgiltigt svar.
– Häromdagen fick jag göra det näst sista testet. Jag blev påmind om allting på nytt. Nu ska jag vänta igen och sedan återstår ytterligare ett test om två månader.
– Fick även besked av åklagaren att åtal inte kommer att väckas mot mannen för framkallande av fara, eftersom det saknas en allvarlig faraÖ

Ylva Norberg

Information om blodsjukdomar finns på smittskyddsinstitutets hemsida: www.smittskyddsinstitutet.se.

Ålder: 35 år

Familj: Fru och två barn.

Bor: Ronneby

Jobb: Utryckningspolis

Intressen: Träning, golf, socialt umgänge, resa.

Senaste film: I am legend.

Senaste bok: en kursbok i rättspsykologi.

Polishögskolan: 2005-2007

Karriär: Arbetade tidigare inom näringslivet, bytte bana och har arbetat som utryckningspolis i Stockholm och Blekinge.

Vad är det bästa med att jobba i Blekinge?
– Det är väldigt varierande utryckningsarbete vilket gör att du blir bred som polis. Samtidigt måste du ha ett taktiskt förhållningssätt eftersom förstärkning kan vara tio mil bort.

Vad är drömjobbet inom polisen?
– Jag skulle gärna vilja ha en arbetsledande ställning. Målet inom några år är att bli yttre befäl, sedan vill jag nog arbeta med förändringsprojekt inom myndigheten. Just nu arbetar jag som handledare i PUST-projektet där det är mycket förändringsledning, vilket jag arbetade mycket med tidigare – innan jag blev polis.

Motsvarar yrket vad du väntade dig?
– Haha, du menar förutom att det är byråkratiskt och lågavlönat! Absolut, det är spännande och den ena dagen är inte den andra lik – det gillar jag. Dessutom får man en möjlighet att göra ”skillnad” i samhället.

När någon riskerar att ha blivit drabbad av blodsmitta genom nålstick, spott eller blod önskar Mikael att följande ska fungera:

• Att myndigheten har tydliga rutiner.


• Att personen som drabbas får debriefing så snabbt som möjligt.


• Att det finns en stödperson som ordnar tid med läkare, debriefing och hjälp med skadeanmälan.


• Att det finns tillgång till en sakkunnig läkare.


• Att cheferna stämmer av hur man mår, även långsiktigt.