”Vad tycker du?” Det är en fråga jag ofta får som ordförande för Polisförbundet, nu när jag åker runt i landet och besöker så många årsmöten som jag hinner med. På den frågan är mitt svar – att jag inte vet, ibland. Jag och styrelsen har inte alla lösningar och ska framför allt inte presentera färdiga svar. Det är inte vi som lever i vardagen och bäst vet vad alla våra 20 000 poliser har för behov. Därför vill jag veta vad medlemmarna tycker, tänker och känner. Jag är en lagspelare och jag tror på att det är hela laget som vinner matchen. Konsten hos en ledare är att vara lyhörd, känna av dagsformen, ha koll på motståndarna och skapa så goda förutsättningar som möjligt. Som lagledare ska jag coacha laget och ta ut riktningen, oftast på ett sätt som skapar kraft och energi. Men ibland måste man som coach också ta de obekväma besluten, de som svider lite. Därför är jag glad att Polisförbundet i dag verkligen är ett lag, att vi spelar tillsammans för att vinna och anta de utmaningar som vi står inför.
”Polisarbetet är i många avseenden unikt.
På samma sätt förhåller det sig
med många av yrkets påfrestningar.”
Jag upplever att en fråga som särskilt lever är kravet på en högskoleutbildning. Den frågan dök tyvärr inte upp i rikspolischef Bengt Svensons debattartikel i DN den sjätte februari i år. I stället skrev rikspolischefen om en ny funktion för utvärderingsverksamhet, som ska inrättas på Rikspolisstyrelsen för att bättre ta vara på goda exempel ur verksamheten. Det är säkert bra, men räcker inte. Jag anser att högskolefrågan är färdigutredd. En ny polisutbildning har länge funnits på den politiska dagordningen. Den har utretts två gånger på fem år och båda utredningarna föreslog att polisutbildningen bör få högskolestatus. Polisförbundet har lyft polisutbildningsfrågan i en rad olika sammanhang och under Almedalsveckan i juli 2010 fanns en bred politisk enighet. Ett sätt att effektivisera polisens arbete är att göra polisutbildningen till en treårig universitetsutbildning, än mer forskningsbaserad än vad som är fallet i dag. Det är ett av de viktigaste stegen för att möta de krav på effektivisering som departementet och regeringen ställt. Ta ett beslut nu.
Något annat jag fått ta del av är att många poliser upplever att Rikspolisstyrelsen och politikerna är för långt ifrån själva polisarbetet. Att de påfrestningar som svåra situationer kan skapa, fysiskt och psykiskt, inte verkar mötas av en realistisk syn på det vardagliga slitet. Vi är nu 20 000 poliser i Sverige. Vi är utsatta för en tuff arbetsmiljö där vi möter människors lidande, lagbrott, våld missbruk, sjukdom och död i vår vardag. Vi har ett särpräglat yrke. Källorna till konflikter och problem är många och flera arbetssituationer vi ställs inför har inget facit. Dessa påfrestningar har blivit ett naturligt inslag i polisarbetet, som man inte kan acceptera vare sig de kan anses vara naturliga eller ofrånkomliga. Därför kommer jag och Polisförbundet ägna den fysiska och psykiska arbetsmiljön särskild uppmärksamhet under den närmaste tiden.
Nu väntar fler spännande möten och jag vill uppmana er att ta chansen och tala om vad ni vill. För att göra Polisförbundet till det moderna fackförbund svensk polis behöver är era åsikter viktiga. Jag lyssnar.
Lena Nitz
Ordförande i Polisförbundet
