Det är viktigt att inte forcera fram en avtalslösning

Publicerad 2011-04-13

Ordförandeord Nu är den här, våren. Det är ljusare utomhus längre och klockan fick vi ställa fram en timme. Och nu är också min rundresa på förbundsområdenas årsmöten slut för den här gången. Det har varit lärorikt, spännande men framför allt uppmuntrande att höra och möta alla er ute i vår organisation som vill så mycket. Den kraft, beslutsamhet och engagemang jag ser inför vårt gemensamma uppdrag gör mig förhoppningsfull inför framtiden.

Och äntligen kanske vi går mot en slutuppgörelse i RALS-förhandlingarna. Förhandlingarna drar ut på tiden, det är inte ovanligt men naturligtvis skapar det en frustration som är berättigad. Det beror till viss del på att Polisförbundet och Rikspolisstyrelsen från början stod långt ifrån varandra i sina yrkanden. Dessutom anser arbetsgivaren att arbetstidsfrågorna inte är intressanta att diskutera. Det är en inställning vi inte kan acceptera utan vi håller fast vid att alla frågor ska upp på förhandlingsbordet för diskussion. Arbetstiden är en viktig del av vår arbetsmiljö. Att få en god arbetsmiljö har alltid varit – och kommer alltid att vara – en hjärtefråga för Polisförbundet. Den kommer alltid att diskuteras oavsett om det pågår en RALS-förhandling eller inte.

Och Polisförbundet har noterat ett betydligt kyligare och mindre flexibelt förhandlingsklimat från arbetsgivarsidan. Det är tråkigt ur förhandlingssynpunkt men kommer inte att påverka vår beslutsamhet på något vis. En förhandling handlar om att ge och ta och det viktigaste är inte att komma i mål så fort som möjligt utan att hitta lösningar med värden som gynnar så många som möjligt. Det är viktigt att inte forcera fram en avtalslösning utan fortsätta arbeta fokuserat mot de mål vi satt upp för pågående och kommande RALS-förhandlingar.

Och här vill jag betona att under alla mina möten med er medlemmar har jag fått en god inblick i hur vardagen ser ut för er alla ute i verksamheten. Hur ni brottas med arbetstider och brist på förutsättningar som sliter ut den enskilde individen och hur frånvaron av bekräftelse på det goda arbete som utförs hämmar utvecklingen av verksamheten och skapar grogrund misstrivsel. Det går helt enkelt inte att upprätthålla entusiasm och arbetsglädje när förutsättningarna inte finns.

Jag möter medlemmar som ger exempel på hur myndigheterna driver verksamhet och ledarskap på en hopplöst gammalmodig nivå. Om flextid och bevakning av lunchpauser, om brist på tillit och ett ökat kontrollbehov vilket går helt stick i stäv med all modern forskning om ett effektivt och modernt ledarskap. Ska polisen bli effektivare kan vi inte fortsätta med den jakt på siffror som nu pågår. Och det vill jag särskilt betona, Polisförbundet är inte nöjd med den inriktning arbetsgivaren driver för att öka effektiviteten, där man valt att styra med pekpinnar och kontroll istället för ökat ansvar över det egna arbetet och den egna arbetssituationen.

Polisen ska arbeta efter uppsatta mål och beprövade arbetsmetoder men det får inte bli ett ensidigt fokus på att uppnå målen och ingenting över till att reflektera över hur vi ska arbeta för att komma dit. Vi får ny teknik till hjälp, nya arbetssätt som införandet av PUST och snart kommer även polisen att arbeta i Office 2010 miljön. Och det var på tiden, det var tretton år sedan vi uppdaterade miljön. Att RALS-förhandlingar drar ut på tiden är ett problem, att arbeta i föråldrade it-system ett annat.
Självklart går det alltid att göra saker på ett bättre sätt men det finns inget som hämmar kreativiteten så effektivt som kontroll och jakt på siffror. Men signalerna går inte att ta miste på från arbetsgivaren. Resultaten måste bli bättre totalt räknat per anställd och i varje polismyndighet går att läsa i senaste numret av Svensk Polis. Det börjar nästan likna en tidstudiescen ur en gammal svartvit film över ett för länge sedan övergivet ledarskap.

Till sist vill jag säga att nu är det dags att leverera den politiska enighet man samtliga partier visade i Almedalen förra året när det gällde polishögskoleutbildningen. I februari 2011 fick lärarna sin yrkeslegitimation och nu är det dags för polisen att följa efter. En högskoleutbildning borgar för en annan typ av bredd i kompetensen hos framtida poliser och ger oss den efterlängtade polisforskning som saknas i Sverige. Det finns ingen anledning att vänta längre, nu vore det klädsamt att vallöftet infrias. Polisförbundet kommer inte att nöjdförklara sig förrän vi har polishögskoleutbildningen på plats.

Lena Nitz
Ordförande Polisförbundet