Det är kallt i Lettland. De sista sovjetiska trupperna lämnade landet för 20 år sedan, men rysskylan håller Riga i ett fast grepp den här vintern. Och klimatet för de statsanställda, särskilt för poliser, har blivit rått i försöken till återhämtning efter finanskrisen. Fackordföranden Agris Suna beskriver läget som katastrofalt.Det är kallt i Lettland. De sista sovjetiska trupperna lämnade landet för 20 år sedan, men rysskylan håller Riga i ett fast grepp den här vintern. Och klimatet för de statsanställda, särskilt för poliser, har blivit rått i försöken till återhämtning efter finanskrisen. Fackordföranden Agris Suna beskriver läget som katastrofalt.
– Jag önskar att vi kunde göra mer för våra medlemmar. De är hungriga och kan inte försörja sina familjer på lönen. Vi har planer på att öppna soppkök, så att de åtminstone kan äta sig mätta när de har lunchrast, säger Agris Suna, ordförande i det lettiska polisförbundet, uppgivet.
Det tar en dryg timme att flyga mellan Stockholm och Riga. Eller 17 timmar med färjan från Frihamnen. Lettland är ett av våra närmaste grannländer, där spåren av svenskt inflytande är tydliga. I gamla stan i Riga finns den svenska porten från 1700-talet, som ett minne av de knappt hundra år då svenskarna ockuperade landet. På andra sidan floden Daugava, som ligger vit och stelfrusen, tronar Swedbanks skyskrapa som ett jättefinger i luften.
När muren föll och länderna bakom järnridån reste sig och borstade av dammet efter nästan 50 år av ockupation grydde optimismen. I Lettland, liksom de baltiska grannländerna Estland och Litauen, byggde man upp en ny demokratisk stat. Med mycket stöd från Skandinavien och den Europeiska Unionen. Planekonomi blev marknadsekonomi. Poliskåren moderniserades och polisutbildningen reformerades. Men det var då det. Finanskrisen 2008 slog hårt – inte minst mot Lettland.
– I mitten av 1990-talet hade vi 15 000 poliser här i landet. Nu är det 7 000 och det finns planer på att säga upp ytterligare 2 000. Och våra löner har sänkts med 50 procent de senaste två åren. Alla statligt anställda har fått sina löner sänkta, men inte lika mycket som vi, säger Agris Suna.
I Lettland tjänar en polis omkring 400 euro i månaden, vilket är mindre än medelinkomsten i landet. Många poliser lever under existensminimum och känner sig tvungna att ta extrajobb. De privata säkerhetsföretagen blir allt fler och vill gärna ha poliser bland sina anställda, enligt Agris Suna. Som en illustration till det han säger står en bil från ett säkerhetsföretag parkerad utanför polisstationen i Segulda, en något sömnig ort ungefär fem mil från Riga. Polismannen som har jouren kom direkt från sitt extrajobb och är redo att rycka ut igen när passet på polisstationen är över, sent på kvällen.
På en annan polisstation, i stadsdelen Parvaldes i Riga, arbetar Diana Sirdtina. Hon är polisinspektör och har jobbat som polis i tolv år. Tillsammans med kollegan Natalia Jesina bemannar de expeditionen den här onsdagsförmiddagen, sammanlagt jobbar runt 40 poliser här. Det är 19 minusgrader utanför de dragiga fönstren och på golvet på expeditionen står ett ensamt element.
– Man måste ju jobba, blir svaret på frågan om hon trivs.
Bakom en tunn, vit kontorsdörr finns stationens arrestlokal. Det är ett vanligt rum med slitna tapeter. Två stora järnburar tar upp större delen av ytan i rummet.
– Här får vi hålla personer i max 72 timmar, förklarar Diana Sirdtina. Det fungerar hyfsat, bortsett från toaletterna. Vi har bara en toalett som alla vi anställda måste dela med de intagna i arresten. Och ibland måste vi förvara bevismaterial och beslag där också, för vi har inte någon annanstans att placera det, fortsätter hon.
Att arbetsmiljön är miserabel för Lettlands poliser är förstås ett problem. Att lönerna är låga är ett annat. Att den högre, treåriga polisutbildningen har lagts ner, är ett tredje. Men det största problemet är nog ändå att inrikesministeriet, trots att det i dagsläget finns mellan 400 och 500 vakanta polistjänster, pratar om ytterligare nedskärningar inom polisväsendet.
– Det vi ser i Lettland kan inte längre betraktas som ett nationellt problem. Det här är ett problem som berör hela EU och Schengenområdet, säger Heinz Kiefer, som är ordförande i det europeiska polisfacket Eurocop.
Att problemen i Lettland inte bara rör det egna landet är tydligt. Som medlem i Schengen och i EU utgör landet unionens yttre gräns med grannar som Ryssland och Vitryssland. En tysk polis med lång erfarenhet av internationellt polisarbete säger att Lettland visserligen har många bra poliser, men att luckor i lagstiftningen och en omfattande välorganiserad brottslighet gör arbetet svårt. Landet fungerar som transitland för stulna bilar, med väl upparbetade vägar från väst till öst. I motsatt riktning strömmar narkotikan in över gränsen, liksom i hamnarna. I april förra året, till exempel, gjordes ett beslag av 400 kilo kokain i hamnen i Riga. Att Lettland inte är slutstationen är givet, i kölvattnet av unionens fria rörlighet flödar inte bara legala varor och tjänster.
Heinz Kiefer och Eurocop har diskuterat situationen i Lettland och andra länder i framförallt östra Europa på hög EU-nivå. Hittills utan resultat.
– Det är oerhört allvarligt. I och med Schengensamarbetet påverkas alla länder av att polisen är i kris i ett av medlemsländerna. Finanskrisen har lett till mycket hårda nedskärningar, framförallt i offentlig sektor och i synnerhet polisen. Risken för att organiserad brottslighet och korruption breder ut sig ännu mer är överhängande.
I Lettland har läget blivit så akut att hundratals poliser måste söka socialbidrag för att inte lönen räcker att leva på. Heinz Kiefer menar att det ofrånkomligen leder till korruption – därför måste man se till att förhållandena är acceptabla för poliser i alla EU-länder. Det handlar inte bara om löner utan även om social trygghet. De lettiska poliserna har inga sjuk- eller olycksfallsförsäkringar och är helt utlämnade om något skulle hända. Att utrustningen är undermålig förbättrar inte situationen – att en polis bär skyddsväst till exempel, hör inte till vanligheterna.
Heinz Kiefer och Agris Suna efterlyser båda en europeisk minimistandard för polisen, exempelvis när det gäller organisation och utbildningsnivå. Någon sådan finns inte i dag. Det arbetet sker på lång sikt, eftersom det krävs att flera medlemsstater driver frågan.
– Vi hade hoppats på att Stockholmsprogrammet skulle ha innehållit en sådan, men det blev en vag skrivning om en gemensam poliskultur. Men alla som bor i EU måste få samma rätt till en väl fungerande polis. Så är det inte idag, och därför måste vi kämpa för det, säger Heniz Kiefer.
Eurocop kommer nu att driva frågan på flera fronter. Ett sätt att förbättra arbetsmiljön för poliserna är att trycka på för att Lettland ska följa EU:s arbetsmiljödirektiv – som är bindande för alla medlemsstater. Enligt Jan Velleman, kanslichef på Eurocop, är det ett effektivt sätt att få ett land att åtminstone leva upp till en miniminivå när det gäller arbetsmiljön. En annan väg är att försöka påverka de stater som, tillsammans med IMF (Internationella valutafonden), har bistått Lettland med stora lån.
– Som det är nu har den lettiska staten egentligen inte någon möjlighet att prioritera, för villkoren i avtalen är så hårda. De måste skära så mycket i de offentliga utgifterna att även säkerheten drabbas, säger Jan Velleman.
Senare i vår ska Eurocop, tillsammans med polisfackets Agris Suna, föra samtal med lettiska politiker och inrikesministeriet för att även den vägen försöka få regeringen att inte skära ned så mycket på just polisen.
På det lettiska inrikesministeriet är Dimitrijs Trofimovs anställd för att arbeta med polisfrågor. Han är märkbart irriterad över kritiken från facket och den internationella uppmärksamheten.
– Vårt land har stora skulder och hårda krav på oss att skära i statsbudgeten. Alla har lidit av nedskärningarna, inte bara polisen. Vi för samtal med de fackliga organisationerna, men vi måste skära ännu mer. Hur och på vad vet vi inte idag, vi måste utreda frågan mer först – sedan kan vi fatta beslut, säger Dimitrijs Trofimovs.
Men medan inrikesministeriet funderar på hur de ska kunna skära ner och spara ännu mer på en polisorganisation som redan är på gränsen till kollaps, så måste arbetet gå vidare för Diana Sirdtina och hennes kollegor på polisstationen i utkanten av Riga. I ett hörn står en vattencistern, som det holländska polisfacket har skänkt till sina kollegor. Utan den skulle de inte ha haft rent dricksvatten på jobbet.
Tuff uppgift för polisfacket
Det lettiska polisförbundet står inför många stora utmaningar. Och förbundet är ungt, det var först 2006 som det blev lagligt för poliser i Lettland att organisera sig fackligt.
De viktigaste frågorna för Lettlands poliser 2011 är att ha en lön som det går att leva på och att inte fler poliser ska tvingas lämna sina jobb på grund av de stora nedskärningarna. Samtidigt kämpar polisförbundet för att få fler medlemmar än dagens 2 500 – en dryg tredjedel av landets 7000 poliser.
– Många ser inte att vi kan få till förändringar. Därför skulle vi behöva göra något som medlemmarna verkligen ser, något de har nytta av. Idag kan jag bara stå upp och försöka förhindra att de får sparken, säger Agris Suna som är grundare och ordförande för förbundet.
Det lettiska polisfacket har bara funnits i fem år, först då blev det tillåtet att organisera sig fackligt för poliser. Även i dag finns det en tveksamhet, och i vissa fall till och med en rädsla, för att tala om att man jobbar fackligt, berättar Agris Suna. Vilket också kan vara en orsak till att medlemskåren inte växer i den takt han skulle önska.
FAKTA: Lettlands ekonomiska kris
Mellan 2004 och 2007 var Lettland inne i en period av snabb ekonomisk tillväxt, främst i Riga. Tillväxten drevs till stor del av svenskägda bankers utlåning till konsumtion och fastigheter.
Löner och inflation steg också kraftigt och bankerna tvingades att bromsa utlåningen.
I slutet av 2008 var ekonomin i en allvarlig kris och i spåren av den internationella finanskrisen tvingades regeringen att ta krislån på 7,5 miljarder euro från bland andra EU, IMF (Internationella valutafonden), Sverige och övriga Norden. För att klara detta tvingades landet till stora åtstramningar, med bland annat sänkta löner för offentliganställda, samtidigt som skatterna höjdes.
Ekonomin slog i botten i början av 2010, men har sedan sakta börjat växa igen.
FAKTA: Republiken Lettland
Antal invånare: 2,3 miljoner
Huvudstad: Riga (720 000 invånare)
Språk: Lettiska (officiellt språk). Ungefär 30 procent av befolkningen har ryska som modersmål.
President: Valdis Zatlers
Valuta: Lats (1 lats = ca 13 kronor)
FAKTA: Eurocop
European Confederation of Police är en paraplyorganisation för 34 fack- och yrkesförbund för poliser i Europa. Eurocop företräder över en halv miljon poliser från 25 länder.
Sedan 2010 sitter Anna Nellberg från Polisförbundets styrelse med i utskottet för arbetsmiljöfrågor samt är adjungerad i Eurocops styrelse.
Källor: Eurocop, Utrikesdepartementet, Utrikespolitiska Institutet
