Kan man prata sig till lugn på gatorna? Ja, det kan man, anser Ola Österling, dialogpolis och expert på att förebygga våld vid demonstrationer. Under snart sex år har han byggt upp dialoggruppen i Stockholms län. Med kunskap, kommunikation och respekt kommer man långt, menar han.Kan man prata sig till lugn på gatorna? Ja, det kan man, anser Ola Österling, dialogpolis och expert på att förebygga våld vid demonstrationer. Under snart sex år har han byggt upp dialoggruppen i Stockholms län. Med kunskap, kommunikation och respekt kommer man långt, menar han.
På Ola Österlings rum i polishuset i Stockholm står sju par svarta kängor i rad på ett skåp. De är sparade från tiden i piketen, uppradade minnen från ett annat arbetsliv. På en galge i samma rum hänger en väst med texten ”Dialogpolis”. Sedan 2005 är Ola Österling samordnare för dialogpolisen i Stockholms län.
– I piketen var jag nöjd när jag tränat ordentligt fysiskt. Nu är jag nöjd när jag läst och upplevt intressanta saker i stället, säger Ola som en illustration till skillnaderna mellan rollerna.
Dialogpolisen är en del av den särskilda polistaktiken och utvecklades efter att Göteborgskommittén förordade mer dialog från polisen i efterdyningarna av Göteborgskravallerna 2001.
– Dialog är ett informationsutbyte där man visar ömsesidig respekt, säger Ola, som är fascinerad av vad man kan åstadkomma med samtal, symboler och signaler mellan människor.
Dialogpolisernas uppgift är att knyta kontakter med grupper som demonstrerar och fungera som mellanhand mellan dem, polisen och samhället omkring. Alla demonstranter ska få samma stöd. Därför kommunicerar dialogpolisen öppet med olika grupper som genomför opinionsyttringar, till exempel extrem höger och autonom vänster, arrangörerna av Stockholm Pride och olika invandrarföreningar. Tanken är att alla ska ha möjlighet att använda sin rätt att samlas och yttra sig utan risk för ordningsstörningar eller brott. De som demonstrerar stillsamt, men riskerar att utsättas för våld av andra, ska skyddas.
Ola Österling och hans kollegor tar kontakt, utbyter telefonnummer, ordnar möten före demonstrationer och ser vad polisen kan erbjuda genom dialog. Kanske kan man ta bort trafiken på platsen om gruppen söker ett tillstånd?
– Vi lär känna personerna och bygger nätverk. Vi ringer upp och frågar efter deras synpunkter och behov, vidarebefordrar den information de vill ge den operativa chefen och framför meddelanden tillbaka. Vi förklarar vad vinsterna är med att kommunicera. Medling och förhandling är vanliga metoder. Alla vinner på en lugn demonstration. Annars skymmer bråket budskapet och polisen på plats kostar samhället stora pengar.
När en spontan demonstration uppstår känner Ola ofta redan dem som demonstrerar. Väl på plats är han och hans kollegor i regel civilklädda under Dialogpolisvästarna och samtalar med demonstranterna. Skulle situationen gå över styr brukar dialogpolisen backa. De ingriper inte själva om de inte måste.
– Det finns situationer när det kan vara tjänstefel att inte ingripa, men det har inte hänt hittills. I regel låter vi andra poliser gå in om läget blir ”gult eller rött”. Det finns lägen när det är väldigt svårt att genom kommunikation göra en situation lugnare, säger Ola Österling.
De närmaste tre åren ska Ola medverka som sakkunnig i ett EU-projekt lett av Rikspolisstyrelsen. Man ska genomföra cirka 15 fältstudier i samarbete med andra länder för att observera hur polisen använder sig av dialog och kommunikation för att lösa konflikter vid demonstrationer.
– Det känns jättehedrande, säger han om uppdraget som kommer att innebära många resor.
Ola Österling föreläser också på Uppsala universitet, Polishögskolan och universitetet i Århus om sitt arbete. Han tror att behovet av dialogpoliser ökar i takt med globalisering och nätaktivism som snabbt kan samla stora grupper till fysisk protest. Han tror också konfliktreducerande principer kan användas vid andra situationer än demonstrationer.
Polis blev Ola direkt efter lumpen och reservofficersutbildning. Men kanske började tankarna på polisyrket tidigare.
– Mamma har visat en skoltidning som jag gjorde när jag var tio år där jag skrev om mitt besök på Karlstads polisstation. Jag minns det inte själv men det finns bevisligen en bild därifrån…
Olas väg till att bli ”dialogexpert” började 2005. Då blev han headhuntad efter 15 år vid piketpolisen för att starta ett dialogprojekt i Stockholm. Ingen hade velat söka tjänsten, men han hoppade på när han blev tillfrågad.
– Jag såg det som kompetensutveckling. Jag läste olika kurser på Södertörns högskola, om politisk extremism bland annat. Men jag kommer nog alltid sakna jobbet i piketen, det har ett halvromantiskt skimmer, men det här berikar mig på ett annat sätt.
Ola är i dag en av två heltidare på dialogpolisen i Stockholm. Han har en grupp medarbetare på 12 personer som har uppdraget på omkring 20 procent i sina tjänster. En del av arbetet innebär att läsa på, till exempel att följa utrikespolitiska händelser och deras historia. Kunskap om den andra samtalsparten är det viktigaste för att minska konflikter, enligt Ola.
– Man måste vara nyfiken som dialogpolis.
Bemötandet internt inom polisen har varit bra, trots en del tveksamhet i början.
– De första två åren fanns det en del poliser som ifrågasatte gruppens metoder. Nu tror jag de flesta poliser, i alla fall i storstäderna, känner till oss och tycker vi underlättar arbetet.
I dag ökar efterfrågan på dialogpolisernas kompetens, liksom antalet uppdrag.
– Man ser fördelarna med kvalificerade kommunikatörer på plats. Vi har inte haft några allvarligt skadade poliser vid allmänna sammankomster i Stockholm sedan starten 2005.
Det har dock förekommit skadade demonstranter och det finns ännu inte mycket hårda data kring dialogarbetet, något som kanske EU-projektet kan ändra på.
O la är själv brinner för sitt uppdrag.
– Ja, det skiner ju igenom, jag är inte svår att läsa. Jag vill utveckla kommunikation som operativ metod. I förlängningen arbetar jag för ett humanare samhälle.
Han trivs med att blanda olika arbetsuppgifter.
– Jag tycker det är givande när jag får intellektuella utmaningar. Att någon satt sig in i ett ämne och kan formulera en frågeställning. Att vara chef och utveckla medarbetare är också roligt, och att undervisa och föreläsa. Var sak har sin charm.
Ola Österling har fullt upp på jobbet. Dessutom är han pappaledig en dag i veckan. Det är inte alltid så lätt att få allt att gå ihop tidsmässigt.
– Jobbet är en utmaning och tar mycket energi. Men det ger mig mycket energi också att värna yttrandefriheten och ge medborgare ett bra bemötande. Jag har väldigt entusiastiska medarbetare som gör det lätt att jobba.
FAKTA: Ola Österling
Ålder: 45 år
Bor: Hus i Tyresö.
Familj: Hustrun polisryttaren Catrin, dottern Svea 1,5 år, bonusbarnen Hannes 18 år och Michaela 14 år.
Karriär: Reservofficer. 15 år inom piketpolisen i Stockholm, samordnare för dialogpolisen i Stockholms län sedan 2005.
Fritidsintressen: Vara hemma med familjen. Renovera och bygga på huset. Har spelat 25 landskamper i rugby.
Kopplar av: Packar motorbåten full och åker till en lugn skärgårdsholme.
Tumme upp: Självironi, människor som kan ändra ståndpunkt.
Tumme ner: Personer som vägrar ändra sin uppfattning.
Läser: Tortyrens återkomst av Mattias Gardell och Jorden de ärvde av Björn af Kleen.
FAKTA: Dialogpolisen
Det finns 40 dialogpoliser stationerade i Stockholm, Göteborg och Malmö, men bara ett fåtal sysslar med dialog på heltid. För att bli dialogpolis ska man vara utbildad i bastaktik, särskild polistaktik och gå en tiodagarskurs på Polishögskolan.
I fokus är kunskap om opinionsbildande grupper, deras historik och värderingar, lagar om medborgerliga rättigheter, yttrandefrihet, kommunikation och konfliktreducerande arbetssätt. V iktiga egenskaper är att kunna lyssna, vara ödmjuk och öppen för nya människor. Dialogpoliser ska ha en hög integritet, god självkänsla och våga stå för det de gör.
Källa: Polisen, Ola Österling
Elisabeth Richter
