Han är chef för världens största polisutredning, har jagat krigsförbrytare på Balkan och lett identifieringsarbetet efter terrordåd och katastrofer. Kriminalkommissarie Stig Edqvist har ofta hamnat i fokus – och tvingats lära sig att hantera det.Han är chef för världens största polisutredning, har jagat krigsförbrytare på Balkan och lett identifieringsarbetet efter terrordåd och katastrofer. Kriminalkommissarie Stig Edqvist har ofta hamnat i fokus – och tvingats lära sig att hantera det.
TEXT: Anna Hjorth
Med snart 40 års tjänst har Stig Edqvist sett mer än de flesta. Men om han hade vetat vad uppdraget som chef för Palmegruppen skulle innebära hade han nog tackat nej, säger han i dag – nästan 15 år efter att han fick erbjudandet.
– Jag var naiv och trodde inte att det skulle vara så turbulent, så långt efter mordet. Det finns ingen som kan förstå hur stort det är. Det har varit oerhört många påfrestande turer.
När Stig Edqvist tog över ansvaret för utredningen av mordet på Olof Palme 1997 fanns det två andra polisutredningar i världen som var lika omfattande – sprängningen av planet över Lockerbie och mordet på John F Kennedy. De utredningarna är avslutade, medan Palmeutredningen bara fortsätter att växa. I samband med 25-årsdagen efter mordet i februari kom det in 250-300 nya tips som måste gås igenom. Annars går mycket av de tre utredarnas tid åt att hantera alla förfrågningar om att lämna ut handlingar till privatspanare och andra intresserade.
– Det senaste året har vi varit överhopade med sekretessprövningar för att se om vi kan lämna ut dokument. Vi är ju tvungna att göra det, men det tar oerhört mycket tid.
Man kan fråga sig om det är någon mening att fortsätta mordutredningen. Stig Edqvist säger själv att det är komplicerat, eftersom Lisbeth Palme har pekat ut Christer Pettersson som mördaren. Och någon teknisk bevisning, utöver pistolkulorna som hittades på mordplatsen, finns inte.
– Men så sent som i går dök det upp en uppgift som vi måste kolla närmare.
I det läget vill jag, precis som varje reporter, förstås veta vad det är för typ av uppgift. Men där är det tvärstopp. Efter många år i mediafokus säger inte Stig Edqvist ett enda ord mer än han tänkt. Att vara lugn och ärlig är viktigt när man har med journalister att göra, menar han. En annan viktig sak är att inte lämna ut mobilnumret till någon. Han har varit tvungen att byta flera gånger, för att numret hamnat hos journalister som sedan ringt dygnet runt. ”Det blir för mycket”, konstaterar han i ett mejl inför vårt möte.
Den här torsdagen sker intervjun i Stig Edqvists arbetsrum på sjätte våningen i Rikskrims korridorer på Kungsholmen. Första gången jag intervjuade honom var på Phuket i Thailand, ett par månader efter tsunamikatastrofen. Då var vi utomhus, under ett färgglatt parasoll som skyddade mot solens stekande strålar, men inte mot lukt. Några tiotal meter ifrån oss brummade luftkonditioneringen i de tillfälliga obduktionsbarackerna. Även då pratade vi om hur det är att sköta ett jobb, som i sig ställer höga krav, under extrem press och i en kaotisk miljö. ”Det är som att hamna i en tornado” beskrev han läget den gången.
– Trycket var ju enormt, och man sitter klämd mellan flera intressenter – UD, Rikskrim, de anhöriga och medarbetarna. I det läget har man inte råd att göra bort sig, konstaterar han nu på sin trygga värmländska.
Men hur kunde du vara lugn i den situationen?
– Det är erfarenheten. Jag vet att vi klarar vårt arbete och det visste jag då också. Även om jag inte insåg från början hur stort det var, så visste jag att de svenskar som hittades skulle vi kunna identifiera. Det ville jag att de anhöriga skulle veta.
Och han fick rätt. Av de 543 svenskar som försvann i jättevågen har alla utom 16 kunnat identifieras. Stig Edqvist är stolt över insatsen och har medaljer från kungen och Rikspolisstyrelsen liggande på fönsterbrädan i arbetsrummet. Samtidigt är han märkbart berörd och berättar att han upplevde en ofantlig trötthet i flera år efter sina fyra månader i Thailand. Han beskriver det som att tanken var helt tömd.
– I början stänger man av syn- och luktintryck. Men på slutet ville jag helst inte gå in på området där vi undersökte kropparna, det blev för tungt. Man vänjer sig aldrig, ingen går oberörd genom något sådant.
Att åka iväg till en katastrofplats ställer stora krav på organisation. Så som ID-kommissionen är organiserad i dag, kan den som är chef kalla in den kompetens som behövs i varje situation. Till exempel debriefingpersonal och personer som möter medier och anhöriga, utöver dem som arbetar med själva identifieringen. Det blev extra tydligt efter flygolyckan i Milano, då ett SAS-plan havererade med många svenskar ombord. Några av dem var idrottskamrater till Stig Edqvists egna barn. Det resulterade i att han var tvungen att prata med förtvivlade föräldrar, samtidigt som han skulle försöka identifiera deras barn. Numera har han aldrig direkt kontakt med anhöriga.
Trots att uppdraget i samband med flygolyckan var tungt, precis som efter tsunamin, så var det inte det värsta Stig Edqvist jobbat med.
– Den här typen av jobb är aldrig lätta. Men i Thailand var inte döden ond, det var naturen som visserligen tog tusentals människors liv, men det fanns ingen ondska bakom.
Ondskan mötte han i stället på Balkan, under åren i mitten av 1990-talet då han arbetade för FN:s krigsförbrytartribunal. Trots att åren har gått är minnena lätt tillgängliga, i form av bilder i fotoalbum och på bokhyllan. Han visar, pekar och berättar hur det är att jobba med döden och bära med sig ett tungt bagage. Avlastningssamtal fanns inte tillgängligt, och det var inte något han önskade sig då.
– Det är ändå ingen som kan förstå vad det är man är med om. Men det hade säkert varit bra, för om det var något som kom upp för mig under debriefingen i Thailand och efteråt, så var det just händelserna på Balkan. Där var döden verkligen ond.
Stig Edqvist berättar hur han och kollegorna från alla världens hörn utredde systematiska våldtäkter. Hur de förhörde kvinnor som både blivit utsatta själva och som varit vittnen till övergrepp, mord och massakrer. Han berättar om krypskyttarna i Sarajevo och att han vid något tillfälle var tvungen att ta skydd under badkaret. Att han var med och öppnade massgravar och hur de jagade krigsförbrytare mitt under brinnande krig. Och att han ofta var rädd.
Kontrasten mellan det arbetet och det han gör i dag, som chef för Palmegruppen, känns knivskarp. Men Stig Edqvist menar själv att det faktiskt finns stora likheter mellan jobbet bland pärmar och byråkrati i Palmekorridoren, på krigets Balkan och i de provisoriska bårhusen på Bali eller Phuket. Och det handlar inte bara om att vara i fokus, utan om själva polisarbetet.
– I alla mordutredningar är noggrannheten A och O. Oavsett om det handlar om mord på en minister eller om krigsbrott och massavrättningar. Och det samma gäller i identifieringsarbetet – där måste man vara extremt noggrann och följa alla mallar. En felaktig identifikation är en katastrof.
STIG EDQVIST
Ålder: 63 år.
Familj: Gift, fyra vuxna barn, ett barnbarn.
Bor: I Bromma.
Uppväxt: I Torsby, där föräldrahemmet finns kvar. Åker gärna dit för avkoppling.
Utbildning: Reservofficer. Gick polisskolan 1973.
Karriär i urval: FN-tjänst på Cypern, ordningspolis och kriminalpolis i Stockholm, Riksmordkomissionen, Krigsförbrytartribunalen i Haag, chef för Palmegruppen sedan 1997, ID-kommissionen sedan 1998, Interpols styrgrupp för DVI (Disaster Victim Identification) sedan 2010.
Intressen: Jakt, fiske, Formel 1, utförsåkning.
Läser: Allt möjligt, det går i vågor.
Lyssnar på: Mycket i bilen, är allätare. Huvudsaken är att låtarna är bra!
Okänd talang: Skriver mycket. Kanske blir det en bok någon gång.
Stig Edqvist om:
– sig själv: Jag är envis till max, vilket både är en styrka och en svaghet. Om jag bestämt mig för något kan jag vara enormt enveten.
– sin karriär: Jag har haft ett fantastiskt yrkesliv. Det är få förunnat att få uppleva så mycket. Jag har bott utomlands, rest över hela världen och allt har varit väldigt speciella jobb.
– framtiden: Går i pension om två år. Då finns tid för mer skrivande, avkoppling i Värmland, jakt och fiske.
