Plötsligt hotas hela vår gemensamma tillvaro och vi berövas vår känsla av grundtrygghet. Den känsla som gör att vi litar på varandra, att vi har förtroende för dem som är satta att skydda oss och att de har förmågan att försvara oss.
Sommaren med den efterlängtade ledigheten är slut och jag hoppas att ni alla haft möjlighet att koppla av och samla kraft. Själv har jag varit i Dalarna med familjen och tillbringat mycket tid ute i naturen. Jag har haft tid att reflektera både över vardagen här och nu och framtiden. Och det som slår mig är hur svårt det är att förutse framtiden. Men en sak är säker, framtiden kommer alltid att innebära utmaningar för oss.
I sommar drabbades Norge och våra norska kollegor av den fruktansvärda tragedi som inträffade på Utöya och i Oslo. Att helt förstå innebörden av det går inte, men vi känner med det norska folket och våra kollegor.
Vi blev alla skakade av att en ensam person tar sig rätten att bestämma över liv och död, och med berått mod tar livet av så många människor. Plötsligt hotas hela vår gemensamma tillvaro och vi berövas vår känsla av grundtrygghet. Den känsla som gör att vi litar på varandra, att vi har förtroende för dem som är satta att skydda oss och att de har förmågan att försvara oss.
När det allra värsta händer är det till polisen vi ställer vårt hopp, till polisen som organisation och till människor bakom uniformerna. Det är polisen som är bärare av tryggheten i vårt samhälle. Därför är det så fundamentalt att förtroendet för polisen är orubbligt och att vi ständigt påminner oss om vikten av att förvalta det förtroendet.
Efter det mest akuta börjar ett tungt och svårt arbete. Det komplicerade utredningsarbetet, alla samtal med förtvivlade anhöriga, att behöva lämna dödsbud för tredje gången under en dag, att identifiera kroppar. Ett arbete som inte främst är fysiskt påfrestande, men tär djupt i själen på dem som arbetar under sådana omständigheter. Det vet varje polis.
I skrivande stund är arbetet i lönenämnden intensivt för att försöka få fram en förhandlingslösning. Polisförbundet har genom att säga nej till RPS slutbud i maj klart markerat att vi inte accepterar arbetsgivarens syn på värdet av våra medlemmars arbete. Att ha en fast och stark linje betyder att sätta ned foten, men också att ha tålamod och våga se lösningar växa fram. När avtalsarbetet är avslutat ska det ses mot bakgrunden av att det är ett led i Polisförbundets långsiktiga och strategiska arbete för höjda löner och förbättrade arbetsvillkor.
Under sommaren diskuterades flitigt i media polisens brister i brottsbekämpningen på nätet. Jag har redan tidigare talat om att det är viktigt att polisen patrullerar på nätet och det är bra att polisens bristande förutsättningar på området nu uppmärksammas. Polisen måste agera på alla de arenor där människor finns, oavsett om det handlar om synlighet i vardagen på gator och torg eller på nätet. Vi måste patrullera där brotten begås, där nyrekryteringen sker och där informationen finns. Och det handlar i det fallet om att arbeta mot vardagsbrottsligheten.
För att lyckas med den uppgiften behöver polisen utbildning och nya arbetsmetoder. Jag vet att det finns många av våra medlemmar som ”patrullerar på nätet” på ett effektivt sätt i sitt dagliga arbete. Den kunskapen och det engagemanget hoppas jag att RPS tar vara på.