Den metod som svensk polis rekommenderar vid vittneskonfrontationer med barn har klara brister. Det kommer Gunilla Fredin, psykologiska institutionen vid Lunds universitet, fram till i sin avhandling ”Children as Eyewitnesses”.
Den metod som svensk polis rekommenderar vid vittneskonfrontationer med barn har klara brister. Det kommer Gunilla Fredin, psykologiska institutionen vid Lunds universitet, fram till i sin avhandling ”Children as Eyewitnesses”.
I Sverige används ofta så kallad sekventiell vittneskonfrontation. Den går ut på att ett vittne får se ett antal bilder, en åt gången, och därefter säga om någon föreställer gärningsmannen. Sedan ges vittnet möjlighet att se bilderna ytterligare en gång. Och det är denna andra titt som kan ställa till det ordentligt – när bilderna visas flera gånger är risken stor för att man tror sig känna igen någon som gärningsman, men som egentligen inte har något med brottet att göra.
I en experimentell studie som ingår i avhandlingen pekade hela 60 procent av barn mellan 11 och 12 år, och så hälften av vuxna försökspersoner, ut ”oskyldiga” vid sekventiella vittneskonfrontationer.
Pontus Ljunghill
