Egentligen hade jag valt ett annat ämne för den här krönikan, men ett nattpass i helgen gjorde att berättelsen tog en helt annan vändning.
Jag och min kollega började fredagskvällen med att göra oss ett ärende till en kvinna i en liten by. När vi kom dit satt hon i sin bil och sov. Vi försökte väcka henne, men trots hårdhänt behandling fick vi henne inte att vakna. Nu ligger hon på en intensivvårdsavdelning och sover fortfarande. Ett livsöde… Naturligtvis känner jag till denna kvinnas bakgrund. Jag känner också till hennes familj. Kvinnan och hennes syster miste för ett antal år sedan sin bror och förra året dog systerns enda barn. När det hände syntes det tydligt hur allt ljus i systerns ögon var borta under en lång period. Det var bara tomt. Nu har ljuset kommit tillbaka, hon väntar ett nytt barn och är verkligen värd att vara lycklig. I stället är hon återigen drabbad.
Ytterligare ett livsöde under samma nattpass: Frampå morgonkvisten åkte vi till ett stugområde, mitt i skogen, till en trafikolycka med personskada. Det finns en man på platsen. Naturligtvis känner jag även till denna mans bakgrund. Jag känner också till hans familj. Hans dotter dog för många år sedan, och för tre år sedan dog ytterligare en son och en dotter, med tre månaders mellanrum. Han hade fyra barn och nu har han ett kvar.
Utan att gå in på detaljer kan jag meddela att vår närvaro på olycksplatsen gjorde hans liv ännu lite mer besvärligt att leva, speciellt som han hade gjort en insats vid olyckan.
”- Lisa, kan du tänka dig hur det är att mista tre barn?”
”- Nej… det kan jag inte. Det skulle vara det mest fruktansvärda som kunde hända.”
Och nu har jag lagt ytterligare ett ok på dina axlar. Trots att jag bara sköter mitt jobb.
Varför berättar jag nu detta? Alla människor har ett livsöde. Alla går igenom glädje och sorg. Som alla som läser detta vet, så möter vi poliser allt som oftast människor som går igenom någon form av trauma. I de flesta fall kan man bara spekulera om vad som hänt människan tidigare i livet. Men vi som jobbar på små orter vet oftast.
Vi känner dem vi griper för grov kvinnofridskränkning. Vi känner de slagna kvinnorna. Vi känner dem som vi lyfter ner i liksäcken efter ett självmord. Det har hänt att vi har gjort vårt jobb med den som har tagit sitt liv, för att sedan åka hem och gråta tillsammans med dennes familj.
Jag och mina kollegor får ofta frågan om hur det är att arbeta med och mot människor som vi känner. Jag har alltid gömt mig bakom devisen ”Det är inte vi som gör något fel, det är de”. Det är lätt att säga det när det rör sig om ren brottslighet, men så fort det kommer in en sorg i historien blir det inte lika lätt. Då kan det även göra ganska ont i det stackars polishjärtat.
När jag kom hem frampå lördagsmorgonen, efter ett omtumlande nattpass, andades jag in den varma doften från mina sovande barn och hoppades att den sovande kvinnan snart ska vakna och att ljuset i hennes systers ögon inte slocknar ännu en gång.
Lisa Ahlstedt
Polisassistent i Funäsdalen, Jämtland.
