I höstas kritiseradessåväl polis som ambulans i nyhetsmedia för att man inte ryckte ut på larm. Skriverierna om polisen stannade inte vid en enda artikel, utan de fortsatte och nådde till slut sådan höjd att verksamheten sades befinna sig i ett bedrövligt tillstånd, något som fick landets högsta polisledning att vakna till och bemöta kritiken. Precis som i andra sammanhang då det kommer till polisens komplexa verksamhet, så hade läsarna att bilda sig en egen uppfattning utifrån ett förhållande i vilket ordningsmaktens ord stod mot nyhetsmediernas ord.
För att kasta ljus över de påstådda förhållandena inleddes olika utredningar. SOS alarm granskades av Socialstyrelsen som senare kom att rikta allvarlig kritik förenat med krav på företaget samtidigt som Rikspolisstyrelsen (RPS) gav sin egen organisation godkänt. Polisen har med andra ord ingen utomstående aktör som utifrån ett tydligt mandat och en sanktionsfylld verktygslåda kan tillse att eventuella brister inom organisationen påpekas och åtgärdas.
Polisens egen utredning är lovvärd i sig och förmedlar bilden av att RPS tar det påtalade problemet på allvar. Samtidigt riskerar förfarandet betraktas som en ritual, vilken ger sken av att dämpa allmänhetens oro och vidmakthålla bilden av de egna myndigheterna som rationella, effektiva och ansvarsfulla. Även om de resultat som redovisas är sanna, så får de ändå ingen äkta trovärdighet, något som har att göra med det subjektiva sättet på vilket uppgifterna framkommit.
De påstått missade larmen innebär inte bara ett slag mot rättsväsendet i stort utan också mot de duktiga poliser och civilanställda som dygnet runt fattar svåra och sekundoperativa beslut vid landets länskommunikationscentraler. Precis som övriga polisanställda har denna personalkategori inte bara att förvalta medborgarnas förtroende, utan de måste också ständigt förtjäna det. Myndigheternas förtroendekapital kommer inte ensamt ur chefers och medarbetares agerande i enskilda fall, utan det kommer också som ett resultat av en större ordning.
Polisens utredningsförfarande av subjektivt slag kan skada det grundmurade förtroende som krävs för att verksamheten ska upprätthålla sin legitimitet. De påstådda missarna tillsammans med ett för utomstående icke trovärdigt utredningsförfarande, riskerar att resultera i en dubbel förtroendeskada.
Mot ovan bakgrund är det enligt undertecknad hög tid för Beatrice Ask att skapa en ordning vilken inbegriper en sanktionsutrustad myndighet som står för utomstående granskning och tillsyn av polisverksamheten.
Patrik Thunholm
polis och fil. mag.
