Ingen vet hur ofta svenska poliser avlossar skott. Avrapporteringen fungerar inte, hävdar kritiska röster.

Ingen vet hur ofta svenska poliser avlossar skott. Avrapporteringen fungerar inte, hävdar kritiska röster.

Antalet tillfällen som svenska poliser avlossar sina tjänstevapen ökar dramatiskt. Enligt RPS egen statistik rör det sig om en fördubbling från 33 fall 2010 till 65 fall 2011. Men hur stor ökningen är egentligen är det svårt att bedöma eftersom inrapporteringen haltar, enligt flera personer som Polistidningen har talat med.

Per Engström, sektionschef vid RPS, säger sig inte känna till ökningen. Då han återkommer med statistik understryker han att siffrorna för 2011 är preliminära. Det finns fördröjningar i systemet, till exempel i samband med skottlossning som är föremål för internutredningar.

Men inte heller siffrorna för 2010 visar sig vara säkra. Inte ens då det gäller de mest långtgående konsekvenserna av att polisen använder sitt våldsmonopol – då en person skjuts ihjäl.
– Jag noterar att ingen gärningsman avled i samband med skjuthändelse 2010. Det verkar inte stämma, jag får försöka kolla och återkomma, säger Per Engström.
På frågan om han generellt litar på rapporteringssystemet svarar Per Engström:
– Allt kan ju bli bättre. Från och med februari hoppas vi få en ny avrapporteringsblankett som inkluderar all användning av hjälpmedel.

Ulf Petersson, länsinstruktör vid Skånepolisen, var med om att utforma den blankett som ska fyllas i vid alla skjuttillfällen och sedan skickas in till Rikspolisstyrelsen. Nu beskriver han ett system som präglas av anarki. Blanketterna fylls i för sent, om de alls fylls i. Uppföljande samtal blir inte av. Ulf Petersson påpekar att det enda sättet att få exakta uppgifter om polisens skjutvapenanvändning är att kontrollera själv. Med hjälp av sina kollegor i polismyndigheterna runt om i landet samlar Ulf Petersson in data.
– Via dessa informella kanaler skapar jag mig en bild. I Skåne hade vi 16 skjutningar 2011 mot normala tre. Vad ökningen beror på vet jag inte, men den är anmärkningsvärd.

Magnus Lövstedt vid RPS är huvudinstruktör och nationellt ansvarig för den svenska polisens vapenanvändning. Han konstaterar att inrapporteringen i vissa fall släpar efter och att han själv får kännedom om en del skjutningar först genom medias bevakning. Men han tror inte att mörkertal är något stort problem i slutänden.
– Snarare sitter man kanske onödigt länge på informationen ute i myndigheterna.

Lena Tysk, biträdande chef för RPS polisavdelning, anser att hanteringen av skjutningar har förbättrats betydligt under senare år. Bland annat hänvisar hon till den rapport som färdigställdes av professor Johannes Knutsson 2005 (se sidoartikel).
– Efter det blev vi ännu bättre. Min uppfattning är att polisen har ett mycket väl fungerande system för det här, säger hon.

”Det yttersta våldet”

 Johannes Knutsson, professor vid Polishögskolan i Oslo, är kritisk till hur svensk polis dokumenterar sin vapenanvändning.

– Det är mycket allvarligt. Det handlar om det yttersta våldet och medborgarna måste känna att de kan lita på polisens uppgifter, säger han.

2005 lade han fram en rapport med förslag på hur dokumentationen av skjuthändelser kan förbättras. Medförfattare var den nu pensionerade poliskommissarien Sven Silverudd, som under lång tid byggt upp en databas med information om skjutincidenter.
Enligt Johannes Knutsson hände sedan ingenting. Dokumentationen fungerar inte överrhuvudtaget, anser han.

Samtidigt ökar antalet incidenter.
– RPS har helt struntat i signalerna om att något inte stämmer. Om det fungerade vore det väl lätt att ta fram exakta siffror?
Johannes Knutsson anser att det är extra viktigt att polisorganisationen har ett strikt förhållande till vapenanvändning när samhället blir våldsammare. Efter dödsskjutningarna i Malmö höjs röster om strängare vapenlagar och strängare straff. Med tanke på det anser han att polisen bör föregå med gott exempel. Dessutom understryker han att det ökande antalet polisskjutningar måste utredas – och då krävs exakt och omfattande statistik.

Polisers rätt att skjuta

Polisers laga befogenhet att skjuta regleras dels i skjutkungörelsen från 1969, dels i Rikspolisstyrelsens allmänna råd och föreskrifter om användande av skjutvapen.

En polis har rätt att skjuta endast när ett omedelbart ingripande är nödvändigt för att:

• Gripa den som på sannolika skäl är misstänkt för något av vissa särskilt angivna allvarliga brott. Hindra någon från att rymma eller för att gripa någon som har rymt, om han har berövats friheten för ett sådant brott.
• Omhänderta en person som på grund av allvarlig psykisk störning, innehav av vapen eller annan anledning uppenbarligen är farlig för annans liv eller hälsa.