Samlad styrka

– Att ha socialen i huset är en enorm fördel, säger P-O Göthberg, som är stationsbefäl i Nacka.

Samarbete mellan poliser och socialarbetare blir vanligare. Delvis på grund av nedskärningar, delvis som ett sätt att nå bättre resultat.
– Att ha socialen i huset är en enorm fördel, säger P-O Göthberg, stationsbefäl i Nacka.

Polismyndigheter och kommuner arbetar alltmer överlappande, bland annat genom att teckna brottsförebyggande samverkansavtal. I mars förra året gav regeringen dessutom Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utse tolv kommuner där så kallade sociala insatsgrupper ska inrättas.
I Nacka, Stockholm, är samarbete ingen nyhet. I sex år har socialjouren delat lokaler med polisen. Det är tidig eftermiddag en fredag strax före jul och utsättning inför kvällens arbetspass. Teoretiskt har solen inte gått ner ännu men på andra sidan fönstren är det ändå mörkt och duggregnet faller.

Någonstans där ute befinner sig en medelålders mor med sitt barn. Mamman dricker för mycket, det finns misstankar om att barnet far illa och Marie-Anne Egerö och Susanne Gustavsson som jobbar på socialjouren har flera gånger letat efter den lilla familjen på restauranger och pubar i närheten. Vid utsättningen passar Marie-Anne Egerö på att nämna barnet och mamman för poliserna som ska arbeta under natten. Övriga händelser – avklarade och förväntade – tangerar allt från måttlös fylla och illegala skjutvapen till en vält slambil.

Dessutom har ett tips kommit in: Enligt säkra källor förbereds ett rån. Maskerna är redan införskaffade och polisens hypotes är att en utsatt butik kan komma att rånas ytterligare en gång.
– Statistiken är tydlig, vi vet ungefär inom vilken radie det är troligt att flyktbilarna står utplacerade. Kolla, håll ögonen öppna, säger Lulu Eriksson som är yttre befäl.�
Stationsbefälet P-O Göthberg inflikar att det snart är årsdag för den första självmordsbombningen i Sverige. Ytterligare ett skäl att notera allt som är ovanligt.
Han nämner också att en man har arresterats misstänkt för kvinnofridskränkning, ett brott som ofta aktiverar de sociala myndigheterna. Marie-Anne Egerö och Susanne Gustavsson förhör sig om ifall mannen redan har talat med socialtjänsten. Sannolikt har han inte det och de går in till honom.

Mötet blir bra. Den misstänkte vill få kontakt med en mansmottagning för att komma till rätta med sin aggressivitet. Han säger att han har försökt få hjälp vid tidigare tillfällen.
 När häktesdörren slår igen konstaterar Marie-Anne Egerö:
– Efter något dygn ungefär brukar det bli lättare för oss att nå fram. Då har de flesta hunnit tänka efter en smula.

 I samarbetet mellan polisen och socialarbetarna är ”hjälpa” ett nyckelord. Under kvällen återkommer Marie-Anne Egerö till att många poliser har ett ”socialt tänk”, att de bland annat är duktiga på att medla vid familjebråk. Samtidigt påminner hon om att det handlar om två yrkesgrupper som inte sällan närmar sig en situation från helt olika håll.
– Det händer ju att vi måste få understöd rent fysiskt. Då blir det tydligt att vi har olika utgångspunkt även om målet är detsamma.

Polisernas säkerhetstänkande och syn på misstänkta och offer skiljer sig från Marie-Anne Egerös och hennes kollegors.
– De måste ju agera. De identifierar ett hot och ett offer som ska skyddas medan vi nog även kan se förövaren som en individ i behov av hjälp.
Situationen blir tydlig i ljuset av anmälningsplikten. Socialjouren måste polisanmäla brott med minst två års fängelse i straffskalan. Barnmisshandel anmäls alltid rutinmässigt. Men det existerar en gråzon. Om en tonåring anklagar sina föräldrar för misshandel finns det inte sällan flera faktorer som socialjouren måste ta hänsyn till. Att agera kan ställa till stor skada, att inte agera kan vara en katastrof. Dessutom är det vanligt att socialtjänsten går vidare efter det att en förundersökning lagts ner då brott inte går att bevisa men det är tydligt att ett barn far illa.

Stationsbefälet P-O Göthberg tycker att det finns en inbyggd problematik i samarbetet med socialtjänsten. Ändå anser han att det positiva överväger med råge.
– Den personliga kontakten betyder allt. Att ha dem i huset är en enorm fördel enligt min uppfattning. De problem som kan uppstå löser vi efterhand.

Problemen är dels lagtekniska, dels praktiska eller känslomässiga. Medan socialarbetarna måste anmäla vissa brott ska polisen å sin sida ibland kontakta sociala myndigheter då en förundersökning inleds. Kvinnomisshandel är ett exempel. Dilemmat är att det strikt yrkesmässigt kan vara en polisiär nackdel att förvarna en misstänkt om den pågående utredningen – något som sker då socialtjänsten involveras.
– Därför är det viktigt med en dialog. Polis och socialtjänst måste vara överens om att den misstänkte sa underrättas, säger P-O Göthberg.

 Han nämner också det intryck som en polis gör då han eller hon är i sällskap med en socialarbetare. Yrkesrollerna riskerar att suddas ut. Ett typexempel är då en kvinna vill hämta kläder i samband med en separation. Socialtjänsten är inkopplad men det finns inga brottsmisstankar mot mannen och polisen har ingen juridisk rätt att bruka maktmedel för att tvinga honom att släppa in sin före detta partner. Ändå vill socialtjänstens personal ibland ha med sig poliser – ifall något händer, om mannen visar sig vara aggressiv.
– Allmänheten ska inte uppleva att polisen har en diffus makt utan lagstöd. Därför är vi noggranna med att inte följa med om det inte finns någon tydlig hotsituation.

Marie-Anne Egerö och Susanne Gustavsson ringer ett par avslutande samtal och byter några ord i köket med polisaspiranten Minna Westgaard vars dag är speciell. Hon har just fått ett efterlängtat besked från sina instruktörer och handledare. Hon är godkänd och kommer snart att arbeta som polis. Att hon är glad går inte att missa.
– Det är läskigt och roligt på en gång. Nu ska jag stå på egna ben. Om allt blir som jag hoppas kommer jag att jobba kvar här, säger hon.

Dörren till den försvunna flickan och hennes mammas bostad är låst. Där inne är det mörkt och tyst. En rundvandring på det lokala köpcentret och en försiktig kontroll i några butiker och på ett kafé ger inget resultat.
– Det var inte någon större chans att de skulle vara där, men vi måste försöka. En riktig högoddsare. Ibland fungerar det, säger Susanne Gustavsson.
Hon är inte direkt orolig. Flickan finns i närheten och har det sannolikt bra. Men hon vill veta. 

Nästa utryckning är typisk – förutom att inga barn är direkt involverade. En man i tidig 40-årsålder har ägnat fem dygn åt att supa. Hans brottsregister rymmer misshandel och olaga vapeninnehav. Enligt polisens bedömning rör det sig om en potentiellt farlig person. Nu vill han få vård men ambulanspersonalen vägrar att agera på egen hand på grund av riskerna.

Det regnar fortfarande och det hade varit kolmörkt om skogen kring mannens ensligt belägna villa inte var upplyst av ljusen från polisens och ambulansens fordon. Han följer med utan motstånd, till synes tacksam. På väg tillbaka till polisstationen blir Marie-Anne Egerö uppringd flera gånger. En pojke har rymt från paragraf 12-hemmet där han bor och säger att han ska livet av sig. Efter att ha talat lugnande lägger hon på.

Det är dags att göra ett sista försök att hitta den försvunna flickan. Nu öppnar hennes mamma dörren. Allt är bra och på väg mot bilen beskriver Marie-Anne Egerö hur svårt och känsligt det är att arbeta med barnfamiljer. Balansgången mellan att klampa in i privatlivet och bry sig för lite är hårfin. Det är fredagskväll och i var och varannan lägenhet eller villa, i slott och koja – för att använda Marie-Anne Egerös ord – pågår hektiskt fredagsmys ibland förstärkt med rejäla mängder alkohol.
– I socialt etablerade grupper är man ofta duktigare på att dölja ett missbruk, säger hon. Men barn till föräldrar som dricker för mycket far illa oavsett vilken socialgrupp de tillhör, säger hon.

Kvällen övergår i natt och morgontimmarna närmar sig. Fisksätra centrum ligger öde. Det enda som stör lugnet är ett ungt berusat par som vacklar fram under oavbrutet skrattande. Välkända personer enligt polisinspektör Ove Brolund. Han är van vid att samarbeta med de sociala myndigheterna. Speciellt då den så kallade Linköpingsmodellen följs. Det vill säga att polisen aktivt söker upp unga som misstänks för missbruk.
– Då är det en styrka att ha med socialjouren, säger han och följer eftertänksamt det berusade paret med blicken.

Socialt polisarbete
ökar i krisens spår

Poliserna blir socialarbetare när ekonomin kraschar. Färsk svensk forskning saknas, men i Storbritannien är trenden tydlig.

Jan Andersson är filosofie doktor och före detta generaldirektör för Brottsförebyggande Rådet, Brå. Under 2000-talets första år deltog han som expert i en utredning om en polisverksamhet i förändring. Nyare svensk forskning som visar i vilken mån polisens och socialarbetarnas jobb överlappar varandra finns inte.
– De samverkansöverenskommelser som numera finns mellan kommuner och polis är en bra väg att gå. Socialtjänstens och polisens roller förtydligas, säger Jan Andersson.

 I Storbritannien och USA har den ekonomiska krisen tvingat fram debatt och forskning om hur polisorganisationen kan bli effektivare. En slutsats är att förebyggande insatser i form av socialt arbete ger goda resultat.

En annan situation är då polisen mera slumpmässigt belastas med ickepolisiära uppgifter då ingen annan har tid och möjlighet.
– Poliserna är ju alltid i tjänst. Men jag tror att man ska vara försiktig och inte göra om dem till någon sorts socialarbetare, säger Jan Andersson.