Passionerad
polisdebattör

Ordvalet debatt är mitt. För Gunno Gunnmo tycker inte att det är rätt beteckning på innehållet i den ström av artiklar, inslag och kommentarer om polisens arbete som flödar i så gott som samtliga medier.
– Nu står det bara en massa om hur dåligt man anser att polisen fungerar och hur dåliga resultat man når, men det är inte någon som sätter in de frågorna i ett större sammanhang, säger han.
– Vi har en polis som man anser inte är tillräckligt effektiv. Samtidigt är fängelserna överfulla och domstolarna kämpar med sina balanser.
Om polisen skulle klara ut dubbelt så många brott – då skulle domstolarna ha ännu mer att hantera. Hur effektiv vill man egentligen att polisen ska vara? undrar han.

Synen på brottsoffers upprättelse är också problematisk, anser Gunno Gunnmo. Han menar att det måste gå att uppnå någon form av upprättelse även när gärningsmannen inte döms för just det specifika brottet. För varken polisen eller det övriga rättsväsendet mäktar med att driva varje enskilt ärende om stöld, skadegörelse eller bedrägeri till sin spets. Därför blir det snett om varje nedlagd utredning ses som ett polisiärt misslyckande, även när det är en rimlig prioritering, resonerar han.
– Det blir en förljugen diskussion. Faktum är att på flertalet brott följer inte straff. Det är en realitet man får förhålla sig till som polis. Det gäller att få den som anmäler att känna att man ändå bryr sig.

Vi sågs första gången på Linnéuniversitetet i Växjö i november, när Gunno Gunnmo höll en föreläsning utifrån sina erfarenheter från över fyra årtionden inom polisen.

Nu träffas vi på Polisförbundets kansli, där ett inramat porträtt av honom pryder en av väggarna, tillsammans med bilder av de 14 andra män som hållit i ordförandeklubban innan Lena Nitz.

1966, när Gunno Gunnmo värvades till polisen, var det ont om kvalificerade sökande, enligt en artikel i Polistidningen från det året. Nu, vid den pågående ansökningsomgången, konkurrerar 25 sökande om varje plats.
Gunno Gunnmo tycker inte att polisen är bäst lämpad att sköta den gallringen. Han skulle helst se att urvalet skedde bland sökande som högskoleutbildats utanför polisväsendet.
– Då kan man rekrytera dem man behöver vid det tillfället. Det finns ju ingen anledning att anställa en brottare om det man behöver är en hacker.

Men helst vill Gunno Gunnmo föra upp debatten till en betydligt högre nivå än så. En tresidig tidningsartikel har sina begräsningar och jag tvivlar på att ens det dubbla skulle räcka för att ge en helt rättvisande bild av hans funderingar. Kärnfrågan är, enligt Gunno Gunnmo, varför folk begår brott.
– Kriminaliteten är ett samhällsproblem, men det är väldigt lätt – och politiskt bekvämt – att se den som polisens problem, säger han.
Fokuset i debatten borde enligt hans sätt att se vara samhällets ökande klyftor, segregation och utanförskap.
– Enda sättet att varaktigt bryta brottskurvan är att minska rekryteringen till kriminella grupper. Deras rekryteringsbas är tio­‑ tolvåriga pojkar i områden som präglas av ett stort utanförskap. De ligger utanför polisens ansvarsområde.
– Debattörer, poliser och politiker – hela den samhällsbärande gruppen – kommer från en socialt och ekonomiskt priviligierad medelklass. De har inga förutsättningar att förstå de här grupperna, sa Gunno Gunnmo vid föreläsningen i Växjö.

Själv har han ägnat mycket av sin tid de senaste åren åt att sätta sig in i romernas situation, som biträdande ordförande i delegationen för romska frågor. Nu arbetar han halvtid som sakkunnig i arbetet med en vitbok, en skrift som ska ge en bild av de övergrepp och särbehandlande åtgärder mot romer som ägt rum under 1900-talet.
Enligt Gunno Gunnmo är ett grundproblem när det gäller utanförskap det kommunala självstyret. Han utrycker stor frustration över att kommuner ”kommer undan med” att stora kullar av unga går ut skolan utan fullständiga betyg och hänger på stan i brist på fritidsgårdar.
– Om vi nu måste göra polisen till en enda organisation kanske vi borde diskutera om vi även skulle ha en organisation för hela landet, för att verkligen bekämpa och motverka utanförskapet.
– Är det rimligt att vi har en stat som inte har styrning över sitt territorium? frågade han retoriskt vid Växjöföreläsningen.

Dagen före intervjun lanseras nätmagasinet Paragraf, som tar upp kriminal- och rättsfrågor ur ett tydligt underdogperspektiv. Redaktionen bakom satsningen förklarar att de ”är väldigt trötta på att bara läsa polisens versioner av vad som har hänt”. Till tidningens krönikörer hör Gunno Gunnmo.
En av premiärartiklarna är en intervju med Jonas Bergdahl, som är Europapresident för MC-klubben Mongols. Han berättar bland annat att klubben täcker medlemmarna ekonomiskt om de hamnar i fängelse. Detta även om de dömts för bankrån eller mord.

Gunno Gunnmo är medveten om att folk tycker att det är ”pikant” att han väljer att publicera sina krönikor i de här sammanhangen. Men han anser att det är viktigt att polisen tar alla chanser att diskutera sitt arbete, oavsett forum. Han framhåller också att Paragrafredaktionen deklarerat att de tar avstånd från brott.
– Om de har en läsekrets som även innefattar kriminella, så har inte jag något emot att de får ta del av mina tankar, säger han.

Eva Schoultz

Gunno Gunnmo
om en enda polismyndighet:

2003: ”Ännu ett utspel från RPS.” 
Repliken saxad ur en SvD-artikel om att han lämnade uppdraget som länspolismästare i Stockholm. Detta på grund av en schism med dåvarande rikspolischefen Sten Heckscher.

NU: ”Vad man gör är att ge en enda person en mycket stark ställning. Men organisationen är inte nyckelfrågan. Det är i vilken utsträckning man skapar förutsättningar för den enskilde polisen att utföra sitt jobb och i vilken utsträckning man har ett styrsystem som lyssnar på individen.”