Partners in crime

– Vi vill också göra någon liten jävla nytta med våra böcker, säger Anders Roslund, som utgör ena halvan i författarduon Roslund och Hellström.

En dokumentärfilm, sex böcker och femton års samarbete. Författarna Anders Roslund och Börge Hellströms liv har flätats samman efter det första mötet, då Anders intervjuade Börge om hur det är att ta sig ur kriminaliteten. Tillsammans skriver de romaner som är så nära verkligheten att det gör ont.

”Vi är båda mer intresserade av konsekvenserna av brotten som begås i böckerna än vem som gjorde det. Så skrev inte någon annan när vi började.”

Vi möts i det som kan sägas vara epicentrum i Roslund och Hellströms romaner. Precis utanför kontorshuset där intervjun görs, ligger Klara kyrka där de hemlösa, utnyttjade och utsatta rör sig. I verkligheten och i romanerna. Under marken pulserar tunnelbanan som stadens jättelika aorta. Den leder bland annat till förorten Råby, som nästan finns i verkligheten, där den senaste boken ”Två soldater” utspelas. Och i tunnlarna under Kungsholmen, några hundra meter västerut, lever de gatubarn som det etablerade samhället knappt vill kännas vid.

– Det vi skriver är 50 procent verklighet och 50 procent påhittat, säger Anders Roslund.
Eller om det är Börge Hellström. Ibland är det svårt att veta vem som säger vad, för den ene tar vid där den andre slutar. Så där som det blir när man levt ihop länge. Eller jobbat intensivt tillsammans, vid ett skrivbord, framför en dator, på ett kontor eller i en bil.
– Det roliga med oss är att vi oftast är rätt överens i stort. Men när det gäller småsaker … Oj, vad osams vi kan bli, säger Börge Hellström.
– Vi är båda mer intresserade av konsekvenserna av brotten som begås i böckerna än vem som gjorde det. Så skrev inte någon annan när vi började, vi tog vår egen plats och tänkte ungefär som att ”ska vi ge oss ut och jiddra så ska vi hitta något som vi är bättre på”, berättar Anders Roslund.

Den som har läst Roslund och Hellströms böcker vet att det inte är pusseldeckare det handlar om. Poliserna, som man visserligen lär känna mer och mer, är inte huvudpersonerna trots att samma karaktärer återkommer genom böckerna. I stället får man som läsare kliva in i de utsattas värld, ta del av deras tankar och världsbild. Förövaren är sällan ensidigt ond, ingen psykopatisk seriemördare som går lös i småstadsidyllen.
– Vi diskuterade mycket innan vi började skriva. Vi hade en massa ämnen vi ville ta upp, där vi visste att det fanns något att berätta. Vi ville inte skriva svartvitt. Gärningsmannen kan samtidigt vara brottsoffer, precis som det är i verkligheten. Det är mycket intressantare att belysa den problematiken, förklarar Börge Hellström med tillbakalutad pondus.
– Men det får aldrig bli ett försvarstal för brottet, fyller Anders Roslund i.

Intervjun vecklar sig vidare på olika spår, flera tillräckligt spännande att skriva en hel artikel om. Moraliska dilemman, nyttan eller skadan med fängelsestraff, varför man hamnar där man hamnar i livet. Men en av de viktigaste, och kanske mest utmärkande, beståndsdelarna i duons författarskap är det där som sades i början. Att hälften är sant och hälften är påhittat. Då säger det sig självt att Roslund och Hellström lägger ner mycket tid och engagemang på research. De berättar om när de jobbade med boken ”Tre sekunder”. Titeln syftar på den tid det tar för en kula att nå sitt mål när den skjuts av en prickskytt från ett kyrktorn. I flera veckor försökte de få fram uppgiften från en av det svenska försvarets specialutbildade skyttar. När de inte fick respons satte de sig till sist ner för att själva räkna ut uppgiften. Och kom fram till ett svar. Två komma fyra sekunder.
– Men plötsligt hörde han av sig, när vi hade gett upp hoppet. Och så visade det sig att vi hade räknat ut det riktigt bra, nästan rätt faktiskt. Men för trovärdigheten hade det varit förödande om vi inte fått det rätta svaret – som ju var tre sekunder. Tänk om vi hade kallat boken ”Två komma fyra sekunder” och det hade varit fel, säger Börge Hellström och det ser ut som att han ryser vid tanken.

Den typen av research tär på tålamodet medan annat också tär på själen. Att skriva trovärdigt om utsatta, utnyttjade människor kräver att man satsar. Börge Hellström, som själv har erfarenhet av att vara både brottsoffer, ha suttit i fängelse och sedan jobbat med kriminella och missbrukande ungdomar, säger att numera kan hålla en viss distans. Det har han haft nytta av när han och kollegan har samlat information till böckerna. När de har mött de hemlösa barnen, flickorna som bor i tunnlar under Kungsholmen. För Anders Roslund har det varit svårare att hålla avståndet. Han beskriver det som att personerna de mött och pratat med också har följt med honom hem.
– De har funnits i mitt huvud, sovit i min säng, legat på mitt golv och suttit i min soffa. Dygnet runt ibland, förklarar han.

Tio år i terapi har det tagit att hantera det, berättar han. Samtidigt tänker jag att det kanske är just sårbarheten och öppenheten som bidragit till att göra böckerna starka och människorna i dem verkliga. Och kanske är det därför de verkar göra intryck, ibland också avtryck. Att de vill förmedla något mer än underhållning är tydligt.
– På ett sätt är ju syftet underhållning, men vi vill också göra någon liten jävla nytta med våra böcker, säger Anders Roslund.

Böckerna har varit osedvanligt vältajmade, vilket har inneburit att Roslund och Hellström har fått ta plats i debatten. Som efter debutromanen ”Odjuret”, då ämnet pedofiler diskuterades mycket.
– Där tyckte vi att det vi skrivit fick en effekt, när frågan blev så angelägen att vi fick debattera med Bodström, som var justitieminister då. Eller när vi skrivit om hemlösa barn – ett problem man inte ville kännas vid. Men efter debatten kunde borgarrådet i Stockholm i alla fall formulera att det finns gatubarn i den här stan, vilket också gjorde att det åtminstone året efter fanns en sådan post i budgeten, säger Anders Roslund.

Den, kan det tyckas, oundvikliga frågan när man har en författarduo framför sig, är ju ”vem skriver vad?”. Men jag har läst på innan att de inte vill svara på den, vilket även Börge rutinerat och tillbakalutat upplyser om redan tidigt under intervjun.
– Du kommer snart att ställa en fråga om vem det är som skriver vad i våra böcker. Men det är något vi aldrig svarar på, så det kan du låta bli.
Däremot berättar de att det är Anders som står för mycket av drivet i arbetet.
– Våra energier ser ut så, det skulle inte ha gått annars. I alla äktenskap är det en som drar. Om det inte varit så, hade vi slagit ihjäl varandra. Det här sättet att arbeta har mejslats fram, säger Börge.

Vad de har för planer för framtiden hör också till avdelningen frågor de inte svarar på. De har som princip att inte tala om hur många böcker de har tänkt skriva och vill inte heller skriva den typen av kontrakt med något bokförlag. De vill inte låsa fast sig. Men de redan från början, innan de skrev den första boken, hade de en lista med ämnen de ville skriva om. Några har de redan avhandlat, andra har försvunnit medan nya har lagts till. Så uttömd är den inte. Mer än så vill de inte säga, och med det blir det punkt.