Polistidningen har träffat Johan Svanestrand, Södermalmspolisen som givit ordet stödstrumpor ytterligare en innebörd.
– Det finns en för stor rädsla inom facket att utnyttja de möjligheter till opinionsbildning som vi faktiskt har, säger han.
Han kallas för Svanen. I höstas gick han i spetsen för hundratals missnöjda Stockholmspoliser till Arbetsförmedlingen. Och när kollegor i Kiruna frös om fötterna såg han till att de fick ullstrumpor – samtidigt som han gav de ansvariga cheferna en känga.
johan svanestrand
Ålder: 37 år
Bor: i Hammarby sjöstad
i Stockholm, uppvuxen utanför Kumla.
Familj: Fru och tre barn
Karriär i urval: Tekniskt gymnasium, utbildad kulturvetare, med litteraturvetenskap som huvudämne, hemtjänstassistent i Stockholm, Polishögskolan i Solna med start våren 2004, yttre tjänst på Södermalmspolisen, huvudskyddsombud i City på halvtid. Fackligt aktiv sedan 2008.
Läser: Just nu en bok om löpning ”Born to run” av Christopher Mc Dougall.
Favoritmusik: Gubbrock, som Bob Dylan.
Fritid: Tycker om att skriva. Har en fotografverksamhet, springer och cyklar.
– Jag kollar på tv, men det kan man väl inte säga? Det roligaste just nu är ”En idiot på resa” på SVT, säger han.
Södermalmspolisen Johan Svanestrand är en bitvis försiktig general. Att hålla tal på Sergels Torg i samband med jobbsökaraktionen ”No more peanuts” var långt utanför hans bekvämlighetszon, berättar han. Att bli grillad av en journalist likaså. Det framgår redan före vårt möte, i ett inlägg på mikrobloggen Twitter:
”Lite nervös inför att imorgon bli intervjuad av @ESchoultz för Polistidningen. Tänk om jag säger nåt som alla tänker. Eller nåt än värre!”
För Johan Svanestrand är mycket för sociala medier. Peanutsaktionen organiserades via Facebook och nådde på så vis långt utanför Stockholm. Syskonmanifestationer ordnades parallellt i bland annat Göteborg, Malmö och Norrbotten. Tillsammans lyckades de fästa strålkastarljuset på arbetsvillkoren för poliser i yttre tjänst.
Engagemanget gjorde intryck på Polisförbundets förbundsstyrelse. De satte samman en utvecklingsgrupp, där Svanestrand och sju kollegor från ”peanuts” ingår, ledda av Erling Staxäng, förbundets andre vice ordförande. Vid ett par träffar har de spånat kring hur Polisförbundet kan förbättras.
Trots att Johan Svanestrand är fackligt aktiv sköter han vissa saker privat – däribland ”No more peanuts”. Risken fanns annars att manifestationen kunde uppfattas som ett brott mot fredsplikten.
– Det finns en för stor rädsla inom facket att utnyttja de möjligheter till opinionsbildning som vi faktiskt har, men visst, den aktionen var definitivt i gränszonen, säger han.
Vid sidan om de fackliga uppdragen har ”Svanen” och de andra yrkesverksamma poliserna i utvecklingsgruppen även dragit igång en sluten Facebookgrupp, UMF Sverige. Förkortningen står för underbetalda, missnöjda, förbannade. Forumet har nu över 4 800 medlemmar och tanken är att alla ska vara poliser. En del är chefer, men det är inte riktigt spikat hur hög position man kan ha och ändå vara välkommen i debatten.
– De som redan är medlemmar bjuder in andra poliser. Jag brukar kolla in några gånger per dag och det är alltid några nya inlägg. Vi som administrerar håller en väldigt lätt hand över forumet, säger han.
Vad är det då som ”alla” poliser tänker?
IFRÅGASÄTTANDE
”I dag måste du vara omtyckt av dina yttre befäl och din enhetschef om du överhuvudtaget ska ges möjlighet att kliva in i en befälsroll på den direkta nivån. Och den nivån lämnar du aldrig om du inte är väl sedd en trappa upp. Och så där håller det på”.
Ur en debattartikel, riktad till Carin Götblad, signerad Johan Svanestrand i tidningen Polisen
– Det finns ju så mycket. Från mitt perspektiv kan vi inte kräva mer pengar från justitiedepartementet, men det finns mycket som skulle behöva rättas till. Jag är inte smart eller insiktsfull nog att veta hur, för då skulle jag i stället vara rikspolischef, men man kan inte ha gjort sitt bästa med ingripandeverksamheten.
Ibland räcker det med en enda fråga för att en intervjuperson ska prata på. Så är inte fallet med Johan Svanestrand. Han är väldigt medveten om hur han uttrycker sig. Även när han på Facebook och Twitter kallade RPS ledning för imbeciller var det på intet sätt någon impulsiv formulering, förklarar han.
– Det väckte en del reaktioner, även från fackligt håll, men jag ser inte att jag och Bengt Svenson är jämlikar. Är man statlig myndighetschef, med en lön som är x gånger min, måste man kunna utstå kritik och ibland ganska frän sådan. Det här var ju apropå att förhandingarna om arbetstidsavtalet strandat. Kan man som ledning inte se hur djupa problemen är, då har man ingen större förståelse.
Det är ungefär här jag som reporter känner mig tvungen att ställa en imbecill fråga om vad, mer konkret, i arbetstidsavtalet som är problemet. Skälet till att jag frågar är att Johan Svanestrand, bland andra, i en debattartikel skrev att poliser som jobbar treskift arbetar 38,5 timmar i veckan, fast det efter arbetstidsavtalet från 2008 landar på 35-36 timmar.
– Jag behöver bli bättre på faktakoll, så är det. Jag behöver överhuvudtaget lära mig mer om avtal och lön och så vidare. Jag har också förstått att arbetstidsavtalet inneburit en gynnsam pensionslösning. Men ingripandepoliserna behöver kortare arbetsveckor, säger han.
Polistidningen får ögna igenom en bunt brev – 50 berättelser från anställda vid utryckningen på Södermalm. De skriver om dåligt humör, magkatarr och att knappt orka ha ett socialt liv. Sidorna andas ömsom frustration och ilska, ömsom uppgivenhet och sorg. ”All vaken tid förknippas med ångest och stress över att inte kunna sova”, skriver en av poliserna.
Johan Svanestrand, som numera är huvudskyddsombud i Stockholms City, gjorde i maj en tillbudsanmälan utifrån breven. I den skrev han: ”Arbetsgivaren måste till slut ta sitt arbetsmiljöansvar och avbryta det här sociala experimentet som pågått sedan 2008. Inför en arbetstidsförkortning som gör att folk i vart fall får uppleva sin pensionsdag även om de råkar vara poliser.”
– Attityden från ledningen är ”det här är vad vi har att rätta oss efter”. Man kunde åtminstone kommunicera att man förstår och ser att det sliter.
Johan Svanestrand har på grund av ryggont inte jobbat i yttre tjänst sedan i höstas. Uppdraget som huvudskyddsombud är ett halvtidsuppdrag. Andra halvan har han under våren varit utlånad till RPS, där han arbetat med en förstudie om en ny bäranordning för polisers utrustning. När vi träffas ska rapporten strax vara klar. Uppdraget var mer komplext än han först föreställt sig, berättar han.
– Det handlar ju bland annat om hur man ska bära tjänstevapnet. Det kommer att behövas mer förstuderande innan det kan bli aktuellt med en upphandling.
Men själv ska Johan Svanestrand vara pappaledig – på halvtid. Skyddsombudsuppdraget kommer han att fortsätta med. Han trivs väldigt bra med att vara facklig och funderar mycket på hur man ska kunna överbrygga de motsättningar som finns mellan poliser i olika delar av landet. Han poängterar att han uppskattar möjligheten han fått att påverka Polisförbundet, även på riksplanet.
– Jag vill ta ett stort ansvar för Polisförbundet och alla mina kollegor. Jag vill hjälpa till att stärka förbundet, för det behövs, säger han.
Saxat från mikrobloggen Twitter:
Johan Svanestrand (@svanen75) 2012-06-01 15:04 På förekommen anledning: Om jag betedde mig som en jävla idiot, så skulle jag vilja att någon sade det till mig. Trevlig helg allihopa! |