Frisörens flicka i Borrby ville tidigt bli polis – och det blev hon, som en av de första kvinnorna i Sverige. Nu har Ewa-Gun Westford hunnit fylla 59 år och är skånepolisens ansikte utåt.
Frisörens flicka i Borrby ville tidigt bli polis – och det blev hon, som en av de första kvinnorna i Sverige. Nu har Ewa-Gun Westford hunnit fylla 59 och är skånepolisens ansikte utåt. Sorgedrabbad, varm, arg, glad och aggressiv är hon ständigt aktuell.
Ewa-Gun Westford
Ålder: 59 år.
Familj: Två döttrar i England, pappa, barnbarn.
Bor: Övraby, Skåne.
Intressen: Klassisk musik, läsa, hundpromenader, brodera, England.
Läser: Deckare.
Aktuell: Föreläser. Just utkommit med boken Mitt Wallanderland.
Svag sida: Har inte lärt mig att hålla käften.
Stark sida: Positiv, engagerad, inkännande.
Tisdagen den 21 juni 2011, Ystad. Klockan är tio och informatör Ewa-Gun Westford tar emot pressen i polishuset. Bredvid henne finns logiskt nog spaningsledare Mikael Björk och utredningsansvarige Dan Granvik. Spanat och utrett har man nämligen gjort under många långa år, enligt Rikspolisstyrelsens beräkningar till en kostnad av en miljard. Så mycket i kronor och ören gick det på att fånga och säkra bevis mot Ulf Borgström. Nu har hovrätten fastställt tingsrättens dom och mannen som länge bara kallades gryningspyromanen döms till åtta års fängelse.
”Ut och grip, kärringjävel!
Så kunde det låta. Polisorganisationen är fortfarande strikt maskulin. Det är bättre i dag, men för de som avviker från normen är det inte högt i tak.”
Det är omöjligt att inte se att det för Ewa-Gun Westfords del är en fantastisk dag. Det kanske rentav är hennes dag. Hon är barnfödd i Borrby och bor i närliggande Övraby. Såväl professionellt som privat har hennes vardag drabbats av pyromandåden. Håller hon hov? Kanske. Kontakten med journalisterna, uppmärksamheten och de smidiga lösningarna är hennes livsluft.
Men framförallt är hon glad över att presentera ett resultat. Polisen har levererat. Bevisen höll.
– Jag är en kontrollmänniska, jag kan inte släppa taget. Dessutom är jag polis och det har väl inte gjort saken bättre. Samtidigt är poliserfarenheten till stor hjälp, säger Ewa-Gun Westford.
Det har gått mer än ett år. Kommentaren gäller inte hennes förhållande till gryningspyromanen utan en personlig katastrof. Att hennes livskamrat Pelle dog av en hjärntumör för tre år sedan. Själv har hon kämpat sig tillbaka efter en hjärtattack.
– Jag har sett så mycket i jobbet och vet hur människor reagerar inför det hemska. När det nu gällde mig själv förstod jag att jag måste prata, prata och prata. Jag tog emot all hjälp som erbjöds.
Hennes berättelse drabbar häftigt. En plötsligt uppflammande kärlek till en inbiten ungkarl under livets andra halva. Fem lyckliga år och sedan sorg. Hon konstaterar att många män mjuknar med tiden och får större behov av värme och närhet. Det är aldrig för sent.
Det blir tyst, något som är ovanligt på gränsen till unikt i Ewa-Gun Westfords sällskap. Sedan tillägger hon:
– Problemet är att vi under lång tid, också inom polisen, hävdat att kvinnor och män är lika. Är det inte snarare så att vi är käpprätt olika och måste behandlas olika?
För den som läst Ewa-Gun Westfords nysläppta bok kommer frågan inte som en överraskning, möjligen slutsatsen. Delar av boken är en plågsam genomgång av händelser från det sena 1960-talet och framåt. Av hur en ensam kvinna var tvungen att försvara sig mot kollegornas trakasserier, också i fackliga sammanhang: Den engagerade Ewa-Gun Westford kommer in i ett sammanträdesrum. Ordföranden hälsar på männen och när han ser henne är kommentaren lika nedgörande som självklar. ”Blir det dans också?”
Eller under utbildningen i Solna: ”Kvinnliga poliser gör bäst nytta på rygg”. ”Vill ni ha bra betyg? Infinn er på Baldakinen för lite rajtantajtan så blir det nog bra med det”.
Men det var i arbetet på gator och torg som utfrysningen blev ett säkerhetsproblem. Ewa-Gun Westford fick veta att hon skulle få ett helvete av det enda skälet att hon är kvinna – och det fick hon.
– Ut och grip, kärringjävel! Så kunde det låta. Polisorganisationen är fortfarande strikt maskulin. Det är bättre i dag, men för de som avviker från normen är det inte högt i tak.
Ofta ensam och i fysiskt underläge tvingades hon använda list – och ibland mutor – för att bemästra situationer och bus. Det senare låter allvarligare än det är och ska ses i ljuset av en annan tid.
– Faktum är att jag hade godis i fickorna. Följ med snällt, kunde jag säga, så får du en chokladkaka.
Telefonen ringer. Ewa-Gun Westford ska sälja bok och föreläsa i Skillinge. Hon avslutar snabbt och låter sorgsen då hon konstaterar att hon ändrades. Försökte bli värst och använde batongen i onödan, skrek, utdelade böter på löpande band och utvecklade ett intensivt manshat.
– När jag födde mina barn förstod jag att det finns stora skillnader mellan kvinnor och män. Vi har helt olika utgångspunkt. Då blev allt lättare.
Hon nämner Beirut under kriget 2006. Israeliskt artilleri dundrade och nerverna låg utanpå. Ewa-Gun var där som Räddningsverkets representant och hennes tid delades mellan att lösa uppgiften, kontrollera den egna rädslan och hantera kaptenen på evakueringsfartyget – en man som profilerade sig som extremt macho. Men konflikten brann ut efter ett långt nattligt samtal och en present.
– Det blev bra, vi blev vänner. Varenda gång han kom in i hamnen hade han min keps på huvudet.
Resultatet, det ordnade sig, det blev bra. Meningarna återkommer. Som för många poliser var det viljan att ställa till rätta som drev Borrbyfrisörens ordentliga dotter att fatta det på den tiden märkliga beslutet att bli polis. Kåren är hennes utvidgade familj och ingen mår sämre än Ewa-Gun Westford då någon i familjen missköter sig. Så motiverar hon sitt uttåg ur Polisförbundet. Den uppmärksammade händelsen då ”Farbror blå” – den bloggande polisen – fick behålla jobbet var utlösande faktor.
– Jag blev kränkt av Polisförbundets agerande, man brydde sig inte om mig som medlem, så var det med det. Men man ska aldrig säga aldrig, kanske ansöker jag om medlemskap igen.
Innan hon tar sig an en sista fråga tänker Ewa-Gun Westford efter länge. Svaret är lika oroande som journalistiskt oemotståndligt. Kanske studsar liknande oneliners ofta mellan väggarna i landets polishus men det gör den varken sämre – eller mindre oroande.
Vad är det värsta med polisyrket?
– Att alla ens fördomar bekräftas, utan undantag. Varje dag måste jag kämpa vidare och jobba med mitt eget förhållningssätt. Det är den stora utmaningen och jag vet ärligt talat inte hur jag lyckas.
Röster om Ewa-Gun Westford:
Tom Setterwall, räddningschef Sydöstra Skånes räddningstjänstförbund:
– En härlig och positiv person. Jag känner inte Ewa-Gun på ett personligt plan. Men under fyra år har jag samarbetat med henne en hel del, inte minst då gryningspyromanen härjade.
Per Gran, stationsbefäl i Kävlinge:
– Hon är kommunikation och mediahantering personifierad och brinner verkligen för jobbet. Min upplevelse är att hon generellt är mycket uppskattad både internt och externt.
Jakob Hydén, Katamaran media, tidigare nyhetschef på Skånska Dagbladet:
– Ewa-Gun svarar alltid, till och med när hon står i en provhytt och byter kläder. Hon har en genuin förståelse för journalistrollen och inser vikten av att polisen är öppen och utåtriktad.
