Det är torsdag förmiddag och jag och kollegan Gunilla besöker 1-3:an i Funäsdalens skola. Frågorna och de barnsliga visdomarna haglar och Nellie, nio år, säger: ”Det är så roligt när ni är här. Jag älskar polisen!”
Det är torsdag förmiddag och jag och kollegan Gunilla besöker 1-3:an i Funäsdalens skola. Frågorna och de barnsliga visdomarna haglar och Nellie, nio år, säger: ”Det är så roligt när ni är här. Jag älskar polisen!”
Samma kväll läser jag ett inlägg från en missnöjd kvinna på polisens Facebooksida. En, för mig, okänd tjej kommenterar inlägget:
”Snutar är inget annat än ett jävla pack till horungar! Hatar de äckliga svinen dom älskar att ha makt o missbruka den.”
En ung tjej som ser polisen som en stor blå massa, bestående av maktgalna robotar.
”Lägg sedan till ett allt hårdare klimat, enkelheten i att sitta framför datorn och trycka på ”sänd” utan att behöva stå för konsekvenserna och … Media!”
Den skarpa kontrasten mellan förmiddagens självkänsleboost och den där kommentaren får mig att fundera över hennes, och många andras, starka reaktioner på polisens göranden och låtanden. Jag anar en känsla av revolt mot auktoriteter, som kanske beror på att vi föräldrar blir allt slöare i vår uppfostran och vårt engagemang i våra barn, eftersom vi har så mycket annat som ska hinnas med. Lägg sedan till ett allt hårdare klimat, enkelheten i att sitta framför datorn och trycka på ”sänd” utan att behöva stå för konsekvenserna och … Media!
Jag upplever att media, framförallt kvällspressen, spelar på ”auktoriteter göre sig icke besvär”-känslan hos många, och skapar en ”vi mot dem”-historia i vilken polisen väldigt ofta lyckas framstå som ”the bad guys”. Allt för att öka upplagan och synas mest.
Jag är stolt över vårt land, där tryckfrihetsförordningen är en av grundlagarna, och det är en självklarhet att vi poliser granskas. Men den klyschiga frågan ”vem granskar dem som granskar?” känns ändå befogad. Svaret på frågan är: vi som läser eller ser på. Jag tycker att vi föräldrar måste lära våra barn sunt förnuft och kritiskt tänkande. Mediakunskap är en mycket viktig del i skolans läroplan. Alla måste lära sig att tänka tanken att det finns någon som sätter ihop artikeln man läser eller klipper ihop bilderna på TV, att det hände något innan mobilkamerafilmen startade.
Jag tror även att många missförstånd skulle kunna redas ut, om vi poliser bara fick en chans att svara på kritiken som riktas mot oss. Men på grund av vår tystnadsplikt och att vi ska vara den större människan, får vi aldrig någon chans att rättfärdiga oss själva.
Det har ju dock öppnats en dörr för oss, att vända trenden och förmänskliga den blå massan som heter polisen. De sociala medierna ger möjligheten till dem som vill och vågar, att beskriva vår vardag utan omskrivningar. Två kollegor på Södermalm, som finns på Twitter under namnet YB_Sodermalm, hade fått följande positiva tweet:
”Igår hamnade jag i prat om @YB_Sodermalm ”För första gången börjar jag se polisen som människor” sa hen. Ett gott betyg.”
Inlägget är förstås en liten droppe, i ett stort hav av löpsedlar och nätupplagor, men det är ändå något. Och du, ett tips från mig till dig: Om du har möjlighet, förena nytta med nöje, besök en lågstadieskola och njut av samvaron med de medborgare som fortfarande förstår polisens funktion – att hjälpa andra! Det finns nämligen många Nellie, nio år!
Lisa Ahlstedt
Polisinspektör i Funäsdalen, Jämtland