Räddare i nöden

– Sommaren är besvärligare än vintern, säger Anders Eriksson, som är polis och samordnare för Fjällräddningen i Västerbotten.

Fjällräddningens vardagsinsatser handlar om stukade fötter, vandrare som inte vet om att de är försvunna och personer som inte vill bli hittade. De spektakulära operationerna, som den i samband med flygkraschen i Kebnekajse, väcker stort intresse, men är sällsynta.

Året har hunnit några veckor in i oktober. Vid foten av Grönfjäll, nära off piståkarnas Mecka Kittelfjäll, i Västerbotten tränar Fjällräddningen och polisen tillsammans.

I dag är det hundarna som ska examineras i den snåriga granskogen. Fortfarande är det barmark nere i dalgångarna, men fjällsidorna är vitpudrade och nätterna bjuder på åtskilliga minusgrader.

Under hela året, också under högsommar, kan det rasa häftiga snöstormar. Dåligt klädda, illa förberedda och uttröttade vandrare ger sig själva och polisen stora bekymmer när de felbedömer farorna. Det som till början är en trivsam promenad mellan mysiga stugor kan bli en mardröm när dimman lägger sig som ett lock eller solskenet ersätts av vind och snö.
– Vi har många försvinnanden, men framförallt handlar det om skador. Sommaren är besvärligare än vintern. Då har vi ju inte hjälp av skotrar utan är hänvisade till att gå eller flyga, säger Anders Eriksson, polis och samordnare för Fjällräddningen i Västerbotten.

På avstånd följer han hur den frivilliga fjällräddaren Siv Forsberg arbetar med sin hund Valander. Harry Nilsson, länshundbefäl i Västerbotten, övervakar på närmare håll. Med tordönsstämma ropar han ut direktiv i den tysta skogen. I samband med en kort paus konstaterar han:

– Det går bra det här, det går bra. Håll er lite avsides, inte för nära bara. Hundarna ska tåla att störas, det ingår men inte för mycket.

En figurant ska hittas under tidspress. Alla kan ha en dålig dag och åtminstone hundägarna är nervösa, ingen vet när nästa provtillfälle blir av. Men det går bra för Valander som får sju av tio i sökbetyg och är på gränsen till väl godkänd. Siv Forsberg pustar ut. Hon ser glad ut och berättar att hon var en av de fjällräddare som hjälpte till då Herkulesplanet störtade vid Kebnekajse.

– Det var jätteroligt och då menar jag förstås inte tragedin. Men att kunna göra en insats och få nytta av all träning känns verkligen bra, säger hon.

Hittills har 2012 varit ett hektiskt år för landets fjällräddare och de poliser som leder arbetet med att hjälpa nödställda och försvunna i fjällen. Framförallt uppmärksammades Kebnekajsedramat i mitten av mars. De fem personer som fanns ombord dog, men innan planet hittades följde ett stort mediauppbåd händelsen.

Bättre slutade det för den man i 60-årsåldern som gick bort sig i Åretrakten i juli. Efter två veckor återfanns han – av privatpersoner. Hungrig och utmattad, men oskadd.

För den 19-årige dansk som försvann i Ritsemområdet i Norrbotten i slutet av juli är emellertid hoppet sannolikt ute. Trots stora sökoperationer med många inblandade poliser och frivilliga är och förblir han borta.

Sommarens sista stora publika räddningsinsats i fjällen skedde i september då två män i tjugoårsåldern undsattes på Sytertoppen i Tärnafjällen. Trots att polis och fjällräddare hade en god uppfattning om var de nödställda befann sig tog det tid att få ner dem från det 1 700 meter höga berget.

– Problemet är att vi jobbar med så många varianter på temat. Oftast är det något trivialt som hänt. Men så finns det de andra fallen, säger Anders Eriksson.

Som exempel nämner han den unga dansken som försvann i Ritsem. Van vid vildmarken, förberedd och, enligt de hörda vännerna, på väg att göra en enklare toppbestigning. Ändå gick det fel. Senare skulle polisen få kritik för att ha avbrutit sökandet för tidigt.

– Med tanke på alla söktimmar som varit förgäves och andra omständigheter finns det bara en sannolik lösning. Han har gått genom isen och hamnat i vattnet. Kroppen kanske aldrig hittas.

Med andra omständigheter syftar Anders Eriksson på sådant som om den försvunne vill bli hittad, om han ens vet att han är försvunnen och inte lyckligt ovetande har åkt hem och fortsatt semestern någon annanstans eller om han utsatts för brott.

Anders Eriksson delar in försvinnanden i tre kategorier:
Personer som inte vill bli hittade, det är inte ovanligt att människor söker sig till de stora nordiska ödemarkerna för att försvinna. En del inspireras av böcker och filmer och vill lämna civilisationen för längre eller kortare tid, andra mår psykiskt dåligt eller flyr från reella problem.
De som är försvunna men inte vet om det på grund av missförstånd eller förvirring. Typexemplet är en äldre person som dag efter dag fiskar vidare utan att märka att tiden går. Eller vandraren som rör sig ensam på Kungsleden och gör allt rätt – utom att meddela familjen där hemma att han eller hon är i trygghet på tåget till Stockholm.
Och så de äkta försvinnandena. Människor som rör sig i fjällvärlden och går vilse, skadar sig eller förolyckas.
– De flesta hittas faktiskt genom inre spaning. Du vet ungdomar som

sover över hos varandra, föräldrar som inte kommunicerar och så vidare, säger Anders Eriksson.

Polisens helikopter, som vanligtvis är baserad i Östersund, anländer. Under sommarens högsäsong har piloten Erik Strid och operatören Thomas Andersson och deras kollegor minst ett fjällrelaterat ärende om dagen. Jämtlandstriangeln som avgränsas av fjällstationerna i Storulvån, Sylarna och Blåhammaren är landets mest besökta mål för vandrare. Dessutom tas helikoptern i anspråk längs hela fjällkedjan.
-De flesta insatserna skrivs det aldrig om, annat än i lokalpressen, säger Erik Strid.

Thomas Andersson tillägger att det är märkligt att den mediala uppmärksamheten inte är större. Han nämner till exempel att ett tiotal vandrare försvann samtidigt i Sarek, Skandinaviens mest otillgängliga vildmark. Dramat hade allt som brukar engagera allmänhet och media – men ingen kände till det.

Det började med att hustrun till en vandrare slog larm. Hennes make, som var tillsammans med tre kollegor, skulle höra av sig när gruppen var tillbaka i Gällivare men något samtal kom inte.
– Området är jättestort och vi hade ingen aning om var vi borde leta, säger Thomas Andersson.

Ytterligare två vandrare rapporterades saknade. Sedan larmades om att ännu fler försvunnit. Som mest var tio personer, alla män, spårlöst borta.

Det tog polisen ett dygn att lösa gåtan. De försvunna var strandsatta i väntan på en båttransport som uteblivit trots överenskommelse. Slutkörda, proviantlösa och rädda slog de läger utan någon annan möjlighet än att vänta.
– När vi kom dit hade de en chokladkaka kvar som de delat i små portioner. Dessutom fanns det en flaska sprit som de drack en kork ur då och då, berättar Thomas Andersson.

Han tillägger att det var smått skrämmande och samtidigt intressant att se hur pressen påverkade olycksbröderna.

– Någon hade gett upp och i princip brutit ihop. Två stycken förberedde sig på att försöka nå civilisationen. Situationen hade snabbt blivit extrem och det kändes som om vi kom i rätt ögonblick.

Övningsdagen närmar sig sitt slut. Hundarna ska upp på en högplatå och vandra ner med sina ägare. Helikopterfärden tar bara några minuter, men där uppe råder vinterlika förhållanden. Vinden som drar genom passet är iskall. Kepsen blåser av när helikoptern lyfter och snart är det helt tyst.

Det är mycket lätt att sätta sig in i hur det skulle kännas att tappa orienteringen här. Skymningen och kölden är på väg, mobilen fungerar inte och kläderna är otillräckliga. Det finns ingen värme och inget skydd. Det är en öppen fråga om det går att överleva natten.

”Inte säkert att mycket
folk är effektivast”

Sökandet efter 19-åringen från Danmark avslutades trots att han fortfarande kunde vara vid liv. Nu granskar Rikspolisstyrelsen Polismyndigheten i Norrbotten.

Vid två tillfällen har polisen fått massiv kritik under sommaren i samband med sökande efter försvunna. Ena fallet var då en äldre man irrade runt under närmare två veckor och återfanns i närheten av Åre av privatpersoner.

– Men då var något konstigt. Han rörde sig nära kraftledningar och hade Åreskutan inom synhåll hela tiden, säger Matts Nilsson, Rikskriminalpolisens nationella samordnare för Fjällräddningen.

Det andra fallet gäller den unge dansk som försvann i Ritsemtrakten under sommaren och fortfarande saknas. Trots att polisen inte uteslöt att 19-åringen kunde vara vid liv bestämdes att sökandet skulle trappas ner. Efter häftig kritik, bland annat från anhöriga, beslutade Rikspolisstyrelsen om en granskning som ännu inte offentliggjorts.
– Jag tror inte att det finns allmän kunskap om hur ett eftersök i fjällterräng fungerar. Det är inte säkert att mycket folk är effektivast, kommenterar Matts Nilsson.
Han påpekar att då polisen avslutar sökarbetet betyder det inte nödvändigtvis att letandet upphör helt.

Kostnadsfrågan är också ständigt aktuell. Ett omfattande sökarbete är så dyrt att genomföra att det inte ryms inom den ordinarie budgeten.
– Någonstans går en gräns för vad som är motiverbart med tanke på utsikterna att nå resultat, säger Matts Nilsson.