Ett arbete i det fördolda

Sam har tio års erfarenhet av att hålla kontakt med informatörer som rör sig i en kriminell miljö. Nu berättar han sin historia om arbetet som hanterare.

Hemliga, utsatta och omtvistade. Hanterarna och informatörerna utför ett känsligt och farligt arbete i rättssamhällets tjänst. Polisen Sam är i 40-årsåldern och har tio års erfarenhet av att hålla kontakt med informatörer som rör sig i en kriminell miljö. Nu berättar han sin historia.

Vi träffas på ett kafé i gamla stan, Stockholm. Sam har oavbruten uppsikt över omgivningen – om samma person passerar två gånger är han beredd att släntra därifrån. Sker det en tredje gång är det ingen slump, då reser han sig och går. Samtidigt måste han ha en historia färdig att presentera om någon råkar se oss tillsammans, någon som känner igen Sam från en helt annan miljö, någon som har skäl att vara mycket misstänksam mot allt som avviker från det invanda.

– Det är ett av problemen med hanterarverksamheten, Sverige är så litet. Förr eller senare springer du på en person på fel ställe och då gäller det att vara beredd, säger han.

Under tio år har han arbetat som hanterare i Mälardalen, en lång period i sammanhanget. De grundläggande sociala färdigheterna fanns där från början. Han är en naturlig talang. Och det övriga, specialkunskaperna om det psykologiska spel som styr kontakten mellan hanterare och informatör, har Sam tillägnat sig med tiden.

Vid något tillfälle under sin karriär har han funderat på att byta inriktning och kanske söka till yttre tjänst. Men det är inte bara att byta.

– Det handlar om en karantäntid och att slussas till en annan tjänst. Som vanlig polis kan jag ju komma i kontakt med en av mina gamla informatörer. Inte bra. Nu pratas det om att hanterarna ska pensioneras efter ett bestämt antal år, det låter rimligt, säger Sam.

Han anser att det är farligt om murarna blir så höga att inte enbart allmänheten utan också andra poliser undrar vad det egentligen är som händer bakom dem. Sams kollegor, som inte är hanterare, vet inte vad han arbetar med.

De vattentäta skotten kan resultera i praktiska problem. Hanteraren kanske ska träffa en informatör som han eller hon vet är föremål för andra polisers spaningsinsatser. Risken för polisiära intressekonflikter är därmed uppenbar.

– Vi löser det genom att utbilda källorna i hur de ska agera för att skaka av sig förföljare. Eller så ses vi på platser som är svåra att övervaka. Jag vet ju hur kollegorna tänker när de skuggar. Men situationen är naturligtvis inte optimal.

Hanterarna arbetar aldrig operativt som i filmens värld. Mycket tid går ut på riskbedömning, planering inför möten och efterbearbetning. Ofta är de beväpnade, ibland måste de lämna tjänstevapnet på stationen av praktiska skäl. De flesta är män.

– Kvinnliga hanterare är en bristvara. Synd, de kan närma sig intressanta personer i den kriminella miljön som män inte kan nå.

Sam betonar att mycket av hemlighetsmakeriet är nödvändigt, men han tycker att det bara borde gälla arbetsmetoderna. Inte det faktum att hanterare och källor är verksamma i Sverige, liksom i alla andra jämförbara länder.

– Det skyddsvärda är naturligtvis hur vi närmar oss källor, hur upphämtningar går till och allt som berör kontraövervakning. Att knappt bekräfta att vi existerar väcker bara nyfikenhet och föder nya frågor.

Att aldrig kunna tala öppet om sitt arbete är också påfrestande. En hanterare har få arbetskamrater att anförtro sig till.

– Idealet är att vara en social ensamvarg. Det kan vara tungt att inte kunna sitta med kollegorna och snacka jobb. Till slut tycker de att jag är hemlighetsfull och tråkig och jag tar kaffet på rummet i stället.

Sam och hans kollegor träffar regelbundet en psykolog. Syftet är att finna eventuella tidiga tecken på att en hanterare inte orkar längre och riskerar att bli en fara för sig själv och omgivningen. Enligt Sam är det lögnerna, om än i ett gott syfte, som tär mest. För den som inte ser upp är de lätta att ta till också i privata sammanhang, inför vännerna, barnen och partnern. Själv har han sambo och halvvuxna barn. Sambon vet ungefär vad han jobbar med men i övrigt finns det ingen.

– Allt bygger på en lögn och ju längre man jobbar desto trassligare blir det att reda ut vad som är vad. Uttalar man en lögn hundra gånger blir den som bekant till slut en sanning, därför ska man inte jobba för länge som hanterare.

Sam berättar att det utgör en psykologisk påfrestning att vara personlig med och komma på till synes vänskaplig fot med människor som lever i en grovt kriminell miljö. En symbolisk födelsedagsgåva till kåkfararen som aldrig har fått presenter är ett effektivt psykologiskt redskap. Samtidigt kan den där pocketboken eller tårtan i förlängningen tynga sinnet hos gåvogivaren. Sam konstaterar att just poliser, som genom sitt yrkesval har tagit ställning mot brottsliga handlingar, mår extra dåligt av att prata barnpassning, kärleksbekymmer och bemärkelsedagar med kriminella källor. Inte omedelbart, kanske inte efter ett eller ett par år men eventuellt i ett längre tidsperspektiv.

– Därför hör jag till de hanterare som försöker att inte ta med jobbet hem. Jag har kollegor som kan sitta i timmar i telefon och snacka skit med källor. Det tycker jag känns farligt, det går inte att prata länge utan att lämna ut sig, säger Sam.

Innan han skakar hand och går tillägger han:

– Vi får aldrig glömma att många som lever kriminella liv är lika bra eller bättre än vi på att läsa och manövrera människor. Samtidigt är många trevliga och funderar som vi andra mest på familjen och mjölkpriserna.

Obs: Sam är ett fingerat namn och har ingen koppling till den intervjuade polisen.

”Systemet är helt insynsbefriat”

Säkerhetstänkandet är a och o. Locket på gäller hanterarverksamheten.

Hanterarnas arbete är omgärdat av i det närmaste total sekretess. Alla frågor besvaras med en hänvisning till Rikspolisstyrelsens författningssamling (FAP).

– Det handlar om en extremt känslig verksamhet som bygger på förtroende mellan alla inblandade. Exponering av verksamheten riskerar att rubba det förtroendet och därmed ökar riskerna. Därför ger vi inga intervjuer i ämnet, säger Varg Gyllander, presschef hos Stockholmspolisen.

Men Polistidningen har fått fram uppgifter från källor inom Polisen om att de flesta  län har två till fyra hanterare, medan storstadslänen har fler. Dessutom har Säkerhetspolisen och Tullen egna hanterare. I samarbete med informatörerna fungerar de som polisens känselspröt riktade mot den grova brottsligheten. Det är inte heller helt ovanligt att hanterarna är de som uppdagar fall då poliser begår brott.

Statsåklagaren Nils-Eric Schultz har i sitt arbete ofta kommit i kontakt med informatörsverksamheten och är starkt kritisk till det han menar är en onödig brist på öppenhet. Han anser att ett grundläggande fel gjordes redan under 1990-talet. Då reglerades informatörsverksamheten i Sverige. Förebilden var England, där rättens ordförande bevakar att rättsäkerheten inte blir lidande när bevis som härrör från en informatör presenteras. Den domarfunktionen finns inte i Sverige.

– Kanske hade det varit bättre att snegla på Tyskland vars rättssystem liknar vårt. Nu är systemet helt insynsbefriat, säger Nils-Eric Schultz.