Med fem helsidor fejkade bilder och en textmassa som ryms på en halv A4-sida skapar Polistidningen i nr 8 ren sensationsjournalistik kring Polisens informatörsverksamhet.
Under de tolv år jag har haft insyn i verksamheten, dels som Kutchef på LKP och dels som myndighetsansvarig kontrollant, har Polisförbundet fullständigt lyst med sin frånvaro och varit helt ointresserade av medlemmar som jobbar som hanterare och kontrollanter. När nu en missnöjd kollega bestämmer sig för att lätta sitt hjärta så kryddar tidningen berättelsen med bilder som hämtade ur en sämre agentroman.
Jag trodde i min enfald att Polistidningen höll sig god för att ägna sig åt ren kvälltidningsjournalistik, men där bedrog jag mig uppenbarligen.
Om Polisförbundet åtminstone lagt lika mycket tid på medlemmarna i verksamheten som det tar att gå till Buttericks och köpa fåniga masker och sedan låta fotografera sig i Brunkebergstunneln så hade man enkelt kunnat skaffa sig insyn i en för Polisen seriöst bedriven verksamhet.
Som presschefen Varg Gyllander påpekar så kommenterar myndigheten aldrig informatörsverksamheten eller andra mycket känsliga arbetsmetoder. Det hindrar mig dock inte att kommentera er presentation av artikeln.
Eftersom vi i Sverige, trots intensivt arbete, inte kan erbjuda våra informatörer tillräckligt skydd, så väljer verksamheten att begränsa insynen av informatörernas insatser till de som har att besluta om verksamheten, även om priset för detta blir en viss skepticism hos de som är utanför denna krets.
Som medförfattare till FAP 490-1 och Stockholms tjänsteföreskrift för informatörsverksamheten har jag underlag för att påstå att ingen annan polisiär verksamhet är så väl inspekterad, kontrollerad och reglerad som informatörsverksamheten. Att detta inte räcker för statsåklagare Nils-Eric Schultz har andra grunder än verksamhetsmässiga.
Om Polistidningen framhärdar i denna nya typ av journalistik så behöver ni inte skicka fler tidningar till mig.
Hälsar
Bengt Fredrikson
Kriminalkommissarie
Svar från chefredaktören:
Först och främst vill jag tacka för att du engagerar dig i det vi skriver och att du dessutom har tagit dig tid att delge oss dina synpunkter. Vi är alltid öppna för kritik, även om det förstås är tråkigt att du inte gillar det vi gör.
Tanken med reportaget om hanteraren var att försöka ge läsarna en inblick i en verksamhet som inte många, av naturliga skäl, känner så väl till. Naturligtvis är det i det sammanhanget problematiskt att polismyndigheterna inte kan kommentera arbetet. Men det är inte svårt att förstå varför de har den inställningen – eftersom det handlar om informatörernas säkerhet.
Det är också ett av skälen till att vi valde att presentera artikeln på det sätt vi gjorde – med bilder på en maskerad person. Vårt fokus var att inte lämna ut den enskilde polisen eller på något sätt riskera att hens identitet blev känd. Vi ville inte äventyra säkerheten vare sig för hanteraren eller för andra inblandade. Men journalistik och tidningsmakande handlar också om att locka till läsning och då är bild- och formspråk viktiga ingredienser.
Att det skulle handla om sensationsjournalistik håller jag inte med dig om. Vi har intervjuat en polis som arbetar som hanterare, erbjudit myndigheten att berätta om verksamheten men fått nej, samt intervjuat statsåklagaren som är kritisk till delar av arbetet. Det är en gängse journalistisk arbetsmetod som lever upp till de yrkesetiska kraven.
Vänliga hälsningar
Anna Hjorth
Chefredaktör och ansvarig utgivare Polistidningen
