Laddad fråga
delar Norge

– Jag är bestämt mot beväpning, men samtidigt är det kanske dags nu, säger Oslopolisen Stig Kolstad till Polistidningen.

I Helgeland skedde det senaste polismordet i Norge. Här är det långt till förstärkning och det finns en social oro.
– Sådant gör att många poliser är för en generell beväpning, säger Roald Bjerkedal, polisinsatschef.

I kuststaden Mo i Rana i Helgeland har snön kommit och nästan försvunnit. Nordnorge, levande landsbygd och pengar som enligt kritikerna inte plöjs ner i den allmänna jorden.

Polisstationen vetter mot havet och ser nybyggd ut. Mycket glas, beskriver en äldre man som visar vägen. Som svar på frågan om han funderat över det faktum att norska poliser uppträder obeväpnade säger han att det har han inte. Sedan tillägger han att det känns självklart och att:

– Det är duktigt av dem. Tänk att ta hand om busar som kanske själva går med pistol.

Polisinsatschefen Roald Bjerkedal berättar att beväpningen är flitigt diskuterad, men han understryker att det rör sig om ett balanserat meningsutbyte.

– Slarvigt uttryckt kan man säga att ju mer operativ en polis är, desto större är hans benägenhet att kräva vapen.

Han gör ingen hemlighet av att han själv förespråkar en generell beväpning. Det var i Helgelandet som det senaste polismordet skedde då en knivbeväpnad man dödade en polis 2010.

– Men själv har jag aldrig saknat vapen i en specifik situation. Men det är svårt att säga, du vet ju aldrig vad som skulle kunna ha hänt …

Sedan säger Roald Bjerkedal att vi väntar på en av de mest operativa poliserna i Helgeland. Sturla Sturrö vid utryckningsenheten kommer in. Vi enas om att enheten motsvarar en svensk piketstyrka. Insatsstyrkan Delta i Oslo och livvakterna graderas som ett respektive två enligt en femgradig skala avseende vapenförhet. Sturla Sturrö och hans kollegor ligger på en trea.

– Ändå måste vi invänta polismästarens beslut innan vi kan beväpna oss. Varför ska norska poliser arbeta på ett annat sätt än poliserna i övriga världen?

Roald Bjerkedal tillägger att det finns speciella glesbygdsproblem och ser plötsligt mycket allvarlig ut då han säger:

– Vårt uppdrag är ju att skydda allmänheten. Ibland har vi en timme i bil till en händelse som eskalerar.

Sturla Sturrö nickar och säger:

– I värsta fall får vi sätta oss i bilen och köra hem efter vapen. När vi är på plats igen är naturligtvis allt över.

Ingen av dem upplever att det finns något kraftfullt krav från allmänheten om beväpnad polis. Det handlar om den egna säkerheten, om att vara förberedd, om att arbeta praktiskt. Sturla Sturrö nämner situationen då svenska poliser i samband med efterföljande åker in beväpnade i Norge för att arbeta med obeväpnade norska kollegor. Han anser inte att massakern på Utöya har påverkat processen. En terrorist ska inte få diktera hur norsk polis arbetar. Sedan säger Sturrö att det senaste året ändå inneburit praktiska förändringar. Tidigare fanns det bara ett polisfordon med vapen i hela Helgeland. En enda framskjuten deponi.

– Nu har vi vapen i de flesta bilarna och det beror på Utöya.

Men inte heller vapen i bilarna är en garanti. De båda tittar på varandra innan de växelvis berättar om en kollega. De vill inte lämna ut någon.

– Han darrade så mycket av adrenalin så han helt enkelt inte fick upp låset till vapnen. Det händer, säger Roald Bjerkedal.

Stig Kolstad arbetar som polis i Oslo. Han fastslår omgående: Journalisterna, politikerna och poliserna har hanterat Utöya bra, tragedin blev inget slagträ i vapendebatten.

Själv är han egentligen mot vapen men följer förbundets linje i frågan. Ett beslut om vapen ska fattas lugnt och grundas på vetenskap, menar han.

– Jag är bestämt mot beväpning, men samtidigt är det kanske dags nu, säger han och fortsätter:

– Men vi ska inte göra det lätt för oss och bara luta oss på siffror om farligare brottslingar. Beslutsordningen ska vara byråkratisk och lite typiskt norsk. Forskningen ska ligga som grund.

Vapenfrågan splittrar Norge

Norsk polis står inför en av sina största förändringar i modern tid. Frågan om beväpning delar poliskåren och allmänheten.

I Norge är i princip alla poliser obeväpnade. Om situationen kräver kan polismästaren ge order om att vapen, som antingen förvaras i så kallad framskjuten deponi, det vill säga inlåst i ett fordon eller på polisstationen, ska plockas fram.

Enligt en färsk undersökning som gjorts på uppdrag av tidningen Bergens Tidene vill 54 procent av norrmännen ha en generellt beväpnad polis.

Nu vill också det norska polisförbundet, Politiets Fellesforbund, ha beväpnade medlemmar. Frågan har utretts i omgångar. 2000 och 2003 konstaterade förbundet att polisen skulle komma att beväpnas på sikt men att det ännu var för tidigt. Men vid sitt senaste landsmöte röstade Fellesforbundet igenom att det är dags att beväpna norsk polis.

– Centralt har vi sagt nej i alla år. Samtidigt har vi varit medvetna om att någon gång är det dags och dit har vi kommit idag, säger Sigve Bolstad, vice ordförande för Politiets Fellesforbund.

Den politiska inriktningen är emellertid inte samstämmig. Nyligen sa den rödgröna regeringen nej till generell beväpning och för närvarande pågår en utredning på justitiedepartementets uppdrag. Den första delrapporten skulle ha varit klar i december men försenades. I rapporten behandlas bland annat förutsättningarna för att införa vapen i samtliga patrullfordon och att operativa chefer och inte bara polismästare ska kunna ge order om vapenbruk. Den stora slutrapporten ska läggas fram i sommar.

Sigve Bolstad är osäker på hur tungt Fellesforbundets åsikt kommer att väga.

– En intressant fråga. Jag skulle säga att så länge ingen inom polisen officiellt ställde sig positiv gjorde inte heller politikerna det. Nu är processen igång och beslutsfattarna hänger på, säger han.

”Fördel obeväpnad”

Fortfarande hörs röster mot beväpning. Johannes Knutsson, professor i polisforskning vid Politihøgskolen i Oslo är motståndare. 2002 utredde han följderna av en eventuell beväpning, 2005 gjorde han en nordisk och 2010 en global jämförelse av för- och nackdelar med en beväpnad poliskår.

”Jag förespråkar inte en avväpning av svenska poliser.”

– Jag förespråkar inte en avväpning av svenska poliser. Det går aldrig att vrida klockan tillbaka. Bland annat därför anser jag att inte också norsk polis ska ta det oåterkalleliga beslutet, säger Johannes Knutsson.

Han menar att det inte finns någon större skillnad mellan svenska och norska polisers agerande då de arbetar i en situation som de vet kan eskalera våldsamt. Då anländer båda ländernas poliskårer beväpnade och arbetar med målet att inte behöva använda sina vapen.

Enligt Knutsson märks emellertid en stor skillnad då något oväntat sker. Hittills har den norska modellen gått ut på att dra sig undan, frysa situationen och hämta vapen. Enligt Knutsson agerar svenska poliser inte så. Resultatet blir att då norska poliser skjuter verkanseld är de längre från målet än svenska poliser är, de är fler poliser på plats och agerar mycket planerat.

– Det är viktigt att påpeka att de flesta svåra situationerna löses utan att ett skott avlossas. Därtill kommer risken för vådaskott och det personliga trauma som ofta drabbar en polis som tvingas skjuta i tjänsten.