(UR ARKIVET) Varför bildas gatugäng? Den frågan har polisen och forskaren Amir Rostami analyserat i en färsk avhandling.
Vad är det som gör att det bildas gatugäng? Det är frågan som polisen och forskaren Amir Rostami analyserat i sin avhandling ”Tusen fiender”.
FORSKNINGSFAKTA:
”Tusen fiender – en studie om de svenska gatugängen och dess ledare”.
Licentiatavhandling i socialt arbete av Amir Rostami, Linnéuniversitetet i Växjö.
Avhandlingen bygger bland annat på en studie av de sju gatugäng som enligt polisen är Sveriges största och mest aktiva. Det handlar om gäng som byggt upp en stark identitet, vars medlemmar visar sin tillhörighet med exempelvis tatueringar.
Stockholmspolisen Amir Rostami delar sin tid mellan polisarbete mot gängkriminalitet och forskning om gängen. Bland annat har han under flera års tid åkt runt på häkten och anstalter och intervjuat gängmedlemmar och deras ledare, för att gå till botten med vad som gjort att de hamnat där.
Först trodde Amir Rostami att det skulle vara svårt att få folk att ställa upp. Men tvärtom har lusten att berätta varit påtaglig – hittills har ingen tackat nej.
Finns det inte en konflikt mellan polis- och forskarrollen? Vad gör du till exempel om du får höra om brott som faller under allmänt åtal?
– Jag har varit tydlig med att jag inte frågar efter detaljer, utan mekanismer. Jag har väl också haft tur som inte hamnat i det dilemmat.
Skulle Amir Rostami vid ett annat tillfälle, i egenskap av polis, ingripa mot samma individ, så har gängmedlemmarna förståelse för det, menar han.
Amir Rostami har med egna ögon sett hur unga män gått från att vara småkriminella till att bli gängmedlemmar med ett tungt brottsregister. Detta både under uppväxten och i sitt arbete som polis.
I intervjuerna uttryckte många gängmedlemmar en stark frustration över samhället.
”Alla är ute efter oss. Vi säger bara vad folket i gettot känner. Ni kan inte komma i vårt område och tro att ni kan styra över oss” uppgav en av de 24 gängmedlemmar som citeras i Rostamis uppsats.
Flera skyller på att de lockats av karismatiska ledare. Några har valt den kriminella banan som en väg ur social misär, medan andra haft välutbildade föräldrar och klarat sig bra i skolan.
”Det de haft gemensamt är emellertid att de saknade hopp om framtiden. De har haft en romantiserad bild av hur de ska uppnå den amerikanska drömmen i det svenska välfärdssamhället” skriver Rostami.
Fakta om bland annat ålder, etnicitet, brottsregister om 239 gängmedlemmar har också analyserats. Åldersspannet var 15-49 år. Kön är ingen variabel – alla de som klassats som fullvärdiga medlemmar i de största svenska gatugängen är män. De olika kvinnorna ”runt dem” nämns inte i avhandlingen.
– Men jag har märkt att kvinnor ändå kan ha en väldigt central roll. Det är många gånger kvinnor som till slut ger dem en anledning att göra något annat, att ta sig ur gängen, säger Amir Rostami.
Vilken är din viktigaste slutsats?
– Att det är många olika individuella faktorer som gjort att gängmedlemmarna har hamnat där de har hamnat. Ska vi jobba mot dem måste vi vara flexibla.
För Amir Rostami är inte huvudfrågan hur man ska stoppa nyrekryteringen till gängen.
”Vi ska ställa oss frågan hur vi ser till att det inte finns några individer för gängen att rekrytera. Hur ska vi förebygga bort grogrunden till gängkriminalitet? Det är två snarlika frågeställningar, men som kräver vitt skilda åtgärder.” skriver han.
”När polisen kommer, radar upp oss varje dag, behandlar oss som kräk och behandlar alla som bus och gängmedlemmar även om snubben är på väg hem från universitetet, då är det lätt att rekrytera.”
Gängmedlem
Fotnot: Hela avhandlingen kan läsas här
