”Hur kan ni sitta och vräka i er det där kladdet, det är ju rena giftet?” Kollegan ser med lätt äcklad min på den rätt stora bit degig blåbärs- och vaniljlängd som jag just ska skyffla in i munnen.
”Hur kan ni sitta och vräka i er det där kladdet, det är ju rena giftet?” Kollegan ser med lätt äcklad min på den rätt stora bit degig blåbärs- och vaniljlängd som jag just ska skyffla in i munnen. Jag känner mig ertappad. Påkommen med handen i syltburken och med ens på gränsen till idiotförklarad. För vad svarar man på det? Klart att man inte borde, socker är inflammatoriskt, vitt mjöl är fettbildande och vanillin kommer väl från rutten barrved.
”Det är faktiskt inte upp till oss själva om vi blir sjuka eller friska.”
Samtalet vid fikabordet stannar av en sekund. Vi tuggar så ljudlöst som möjligt på den degiga bullen. Som alldeles nyss var så god, men som nu smakar… slapp och karaktärslös medarbetare, oförmögen att formulera en långsiktig strategi. På väg mot hjärtinfarkt, lite småfet och lite korkad. Ingen skön känsla alls.
Omärkligt glider samtalet in på skidåkning, på kommande löplopp, ömma hälsenor, inspirerande yogaklasser, om hur proppfulla alla gym är så här års. Det enda som gnager är frågan om det verkligen är en bra tid på milen, tonade överarmar och schysst kolesterolvärde som är själva grejen. Livet liksom.
Hälsomanin är som en religion som breder ut sig likt en bläckfisk, ingen kommer undan. Vart man än vänder sig så hittar man en hurtig typ i tighta, blanka kläder som ropar ”kom igen” eller en leende kock som lovar snabb viktminskning genom en diet på gojibär och grisfett.
Hälsobibeln växer ständigt med nya studier som visar hur illa det går om du tar ett snedsteg från hälsostigen och vilka risker olika beteenden ger för sjukdom. ”Du som hoppar över tandtråden kortar ditt liv med 2,3 år, stressiga morgnar 0,75 år”. Precis som om de visste. För här kommer haken:
Hälsoprofeterna kan, lika lite som religiösa profeter före dem, lova ett friskt och lyckligt liv bara för att du tror och lydigt följer de regler som de anger. Det är faktiskt inte upp till oss själva om vi blir sjuka eller friska. Det är inte en sanning att den som späker sig förblir frisk medan livsnjutaren bryts ner och dör i förtid.
Hälsohetsen är en trygghetsfälla. Hälsa är nämligen inget man förtjänar, som delas ut för lång och trogen tjänst på löpbandet. Risken att bli sjuk kan vi bara påverka till en liten del.
”De som ligger här har sig själv att skylla”, sa den unge läkaren jag träffade på intensivvårdsavdelningen. Jag blev lite illa berörd. Det förakt han visade patienterna var inte bara okänsligt, utan så förenklat så att det rent av kan betraktas som felaktigt.
Många som dör unga har faktiskt mest otur. Immunförsvaret, bakteriefloran och den genetiska sårbarheten kan man inte påverka. Lika lite som du kan ändra vad din mor hade för sig när du låg i hennes mage, eller vilken samhällsklass du föds i, faktorer som också spelar stor roll för livslängden.
Alltför många lever ett liv med ständigt dåligt samvete. Anstränger sig till det yttersta för att göra allt rätt in i minsta detalj, hatar sig själva när det ändå blir fel. Vi är ju informerade, vi vet ju vad som gäller. Eller gör vi det? Kanske tappade vi bort nåt på vägen.
Ulrika Hjalmarson Neideman
Journalist och programledare för P1-programmet ”Kropp och själ”.
