”Varför upptäckte
vi dem inte tidigare?”

Ett år för Stockholmspolisen att fånga Lasermannen. Sju år för Malmöpolisen att stoppa Mangs …
Varför är det så svårt att sätta stopp för serieskyttar?

Ett år för Stockholmspolisen att fånga Lasermannen. Sju år för Malmöpolisen att stoppa Mangs och elva år för den tyska polisen att upptäcka mördartrion som dödat tio människor. Varför är det så svårt att sätta stopp för serieskyttar?

I Tyskland står Beate Zschäpe åtalad för att sedan år 2000 ha hjälpt sina två nynazistiska kompanjoner att döda nio invandrare och en polis. Först i november 2011 greps hon, efter att hennes två kamrater tagit sina liv. Då visste nästan ingen i Tyskland vilka de var eller vad de hade gjort.

I en hemligstämplad rapport till åklagaren jämför den tyska säkerhetstjänsten trions metoder med en svensk föregångares – Lasermannen John Ausonius.

Nynazisterna valde sina offer på måfå, levde på bankrån och flydde brottsplatserna på cykel. Deras högkvarter låg i ett lugnt villaområde i den lilla staden Zwickau, några hundra meter från polisstationen.

– Ingen av oss förstår varför de valde vår stad. Det är väldigt obekvämt. Varje dag ställer vi oss frågan: Hur kunde de förbli oupptäckta? säger polisens utredare i Zwickau.

Han är chef över avdelningen som utreder politisk brottslighet och vill därför vara anonym. Han ställer samma fråga som resten av Tyskland. En fråga som ställts flera gånger även i ett Sverige drabbat av Peter Mangs och John Ausonius:

Varför upptäckte vi dem inte tidigare?

Serieskyttar som de tyska nynazisterna och svenskarna John Ausonius och Peter Mangs utmärker sig framför allt på två sätt. Mängden offer och tiden på fri fot.

På Rikspolisstyrelsens gärningsmannaprofilgrupp (GMP) arbetar utredaren Eiler Augustsson. I tidningarna har han kallats ”supersnut”. Han har varit delaktig i utredningarna av Lasermannen, Peter Mangs, Malexandermorden och mordet på Anna Lindh, samt varit chef för Stockholmspolisens cold case-grupp.

Hans kontor på GMP är åtta kvadratmeter stort. På väggen sitter en fantombild från jakten på John Ausonius med gul trenchcoat, glasögon och långt rött hår.

– Alla sa att det var fel på den där. Men när vi till sist fick fast honom hittade vi både glasögonen, jackan och en bild på när han färgade håret, säger Eiler Augustsson.

Ändå hade ingen känt igen Ausonius på bilden. Serieskyttar är ofta ensamvargar, med få blottor mot omvärlden. Chansen att de har någon i sin närhet som reagerar på ett avvikande beteende är liten.

– Ausonius och Peter Mangs, de är udda fåglar med få bekanta. Och ser du dem på gatan reagerar du inte, de sjunker in i allt annat grått, säger Eiler Augustsson.

En annan försvårande omständighet är serieskyttarnas till synes slumpmässiga val av offer.

– Det jag lärt mig av de båda utredningarna är att när man står där med en skjutning mot en person som är ”helt vanlig” och som befinner sig på en plats rent slumpmässigt. Då måste det ringa varningsklockor hos polisen, säger han.

I båda fallen har han i stället sett hur skottlossningar med dolda kopplingar till varandra drunknat bland andra resurskrävande brott.

– Ett spaningsmord tar 20-30 utredare i anspråk. Hinner man inte hitta en rimlig förklaring till varför någon blivit beskjuten så försvinner utredningen ofta i bruset av nya brott som tar resurserna.

I Tyskland misstänkte polisen länge att turkisk maffia låg bakom morden. De anade aldrig att ett nynazistiskt nätverk var skyldigt.  Även i Malmö trodde utredarna att det rörde sig om uppgörelser i den undre världen, berättar Mats Lassén, chefsutredare i Malmö.

– Under perioden var det kanske 120 skjutningar här. Det pågick ett gängkrig. Några av offren ingick i det, säger han.

Men under sommaren 2010 skedde flera skottdåd som inte kunde förklaras. Återigen var det slumpmässigheten som förbryllande.

– Det var vanliga människor som befann sig på platsen av en tillfällighet. Då faller teorin att det skulle vara en intern gänguppgörelse, säger Mats Lassén.

Samtidigt som ovissheten kring en serieskytt ofta är stor kan utredarna vara säkra på något annat. Stora tidningsrubriker och en uppskrämd allmänhet. Utredarna hanterar det på olika sätt.

– Under jakten på Ausonius var vi så uppfyllda av att få fast honom. Det som hände vid sidan av, Carl Bildts tal till nationen och att Birgit Friggebo sjöng ”We shall overcome”, det har jag glömt på något sätt, säger Eiler Augustsson.

I Malmö beslutade polisen att avskärma spaningsledningen så mycket som möjligt från media, andra fick sköta kontakten.

– Trycket var helt enormt. Det ringde hela tiden. Det påverkas man väldigt mycket av, det blir svårt att hinna med något annat till slut, säger Mats Lassén.

Samtidigt inser polisen att gärningsmannen inte tänker sluta självmant. För utredaren är det alltid viktigt att sätta sig in i brottslingens perspektiv, men det är svårt med serieskyttarna.

– De som begår sådana brott har någon speciell drivkraft så klart, de ställer sig inte med armarna i luften och ger upp. John Ausonius såg sig inte ens som kriminell. Vi som poliser vet inte hur de tänker, säger Eiler Augustsson.

Han är ändå övertygad om att den svenska polisen har en god beredskap för att hantera serieskyttar.

– Det finns väldigt duktiga mordutredare i Sverige. Det är viktigt att de inte idiotförklaras om de försöker tänka utanför ramarna. Sker en svårförklarad skottlossning ska man få gå tillbaka i arkiven för att ta reda på om det finns kopplingar till tidigare händelser.

Lika viktigt som en förmåga att blicka bakåt och ha uppsikt efter nya kopplingar framåt i tiden säger Eiler Augustsson att det är att lyfta blicken

utanför sitt absoluta närområde.

– Sker det en skottlossning i ena änden av staden, och sedan en annan sex månader senare i andra änden, då sker inte jämförelse av hylsor med expressfart direkt.

Även de tyska delstaterna och olika myndigheterna misslyckades med att samordna vittnesuppgifter och tekniska spår. Tre höga polischefer har avgått efter anklagelser om att polisen haft informatörer i serieskyttarnas närhet, utan att trion stoppats.

I lilla Zwickau har huset där gruppen bodde rivits för att inte bli ett monument för likasinnade. Både stadens invånare och polis försöker gå vidare, men för resten av Tyskland är stadens namn för alltid sammankopplat med ”Zwickauer Trio”.

– Vi klarar av vanlig brottslighet, men jag tror vilken stad som helst i världen hade chockats om något liknande hände hos dem. Ingen kan vara helt förberedd på något som det här, säger polisutredaren.

Motiven bakom dåden

Peter Mangs, John Ausonius och serieskyttarna i Tyskland hade alla högerextrema motiv bakom sina dåd. Det anser Daniel Poohl, chefredaktör för den antirasistiska tidningen EXPO och expert på den främlingsfientliga idévärlden.

– Det finns förstås både psykologiska förklaringar och sociala anledningar till varför någon blir serieskytt. Men jag kan ibland känna att de ideologiska motiven glöms bort. Man tittar bara på de psykologiska aspekterna när ideologin är minst lika viktig.

Vad spelar den för roll?

– När man är i en politisk rörelse som hela tiden pratar om en revolution men utan att något sker, då bygger det upp en frustration. Då finns det de som känner att de är rätt person att ta tag i det. Att göra det ingen annan vågar.

Hur blir de här ensamvargarna högerextrema?

– Det stör mig när det pratas om självradikalisering. Som att människor sitter på sin kammare och radikaliseras på egen hand via nätet. Nätet innebär också en typ av socialt umgänge. Du kan få din bekräftelse, dina idéer och ryggdunkar tillfredsställda även där.

Tror du att just högerextremismen lockar serieskyttar?

– Jag kan inte bedöma om det är vanligare med högerextremt våld än från andra håll. Men jag tror att vi kommer få se fler våldshandlingar från extremt politiskt håll än tidigare.

Text: Mikael Delin och Anton Assarsson