Fanny Edstam varvar utlarmandet av jobb med att själv rycka ut – sex veckor i stöten.
– Jag kan inte tänka mig en bättre tjänst, berättar hon.
Fanny Edstam trivdes på LKC i Örebro. Samtidigt kände hon ett starkt sug efter att jobba ute igen. Nu varvar hon utlarmandet av jobb med att själv rycka ut – sex veckor i stöten.
Infarten till Lindesberg sägs vara en av Sveriges vackraste. Det vet inte jag och fotograf Magnus Laupa när vi kommer åkande, inför besöket på ortens polisstation. Men denna strålande julidag slås vi ändå av hur fint staden ligger vid Lindesjöns strand.
I kvarteren runt polisstationen gapar en del skyltfönster tomma. I det pampiga tingshuset huserar numera ett företag som sysslar med bland annat utbildning och jobbcoachning. Sedan 2005 är det i Örebro, fyra mil söderut, som tingsrättsförhandlingarna hålls, även när ärendena rör länets norra delar.
Det var egentligen inte till Lindesberg som Fanny Edstam hoppades få komma, när hon 2006 tog sin examen. Men som yngst av 19 aspiranter i Örebro län var det ändå här hon placerades. Något hon i dag är väldigt glad för, berättar hon. För här blev hon kvar och trivdes i fem år innan hon värvades till LKC i Örebro. Och efter ett par år som operatör är hon nu tillbaka på utryckningen i Lindesberg – varannan sexveckorsperiod.
– Jag kände mig inte riktigt färdig med utryckningen. Jag ville ju åka på de där jobben som jag larmade ut. På LKC pratar vi mycket med folk, men jag saknade att träffa dem. Och arbetet här i Lindesberg är så fritt, säger hon, medan hon visar oss runt i polishuset.
I närheten av avrapporteringsrummet huserar Morgan Beijer, som är operativ chef för poliserna i norra Örebro län. Han får frågan hur många de är.
– 42. Med Fanny blir det 43, eller 42 och en halv, svarar han, efter att för säkerhets skull ha dubbelkollat i sina rullor.
För siffran rör på sig. Nedåt.
– Det är svårt att behålla unga poliser på en liten ort. Ofta vill de antingen hem eller till en större stad. Förra året, när myndigheterna öppnade upp för sökande utifrån, så tappade vi en jädrans massa folk. Det här med 50/50 är ett sätt att göra tjänsterna lite attraktivare, säger han.
Arbetet som utryckningspolis i polisområde norr, som omfattar Lindesberg, Nora och Ljusnarsbergs kommuner, är inte så händelsestyrt. Till brottsligheten man tampas med hör metall- och dieselstölder, berättar Morgan Beijer. Man har också haft några fall där stora, avlägset belägna industrilokaler omvandlats till cannabisodlingar. Och högen med handräckningsärenden, där personer ska köras från någon av traktens flyktingförläggningar till förvaren i Falun, Gävle eller Märsta, tar aldrig riktigt slut.
Fanny Edstam är inte ensam om att intervalljobba på utryckningen. Sedan något år varvar två av hennes kollegor blåljus med utredningsarbete, huvudsakligen i sexveckorsperioder. Man kunde tro att de då skulle gå om varandra. Istället följs de åt och bildar ett rotelpar i utredningsarbetet, berättar Morgan Beijer.
Hur går det ihop, planeringsmässigt?
–Det är lite knepigt, men det fungerar. Visst, det här med att det blir mer logistik är väl överhuvudtaget nackdelen med 50/50-tjänster, men det är det värt. Det är utvecklande för verksamheten och man måste trivas på jobbet, annars blir man inte engagerad, säger han.
När kombinationstjänsterna utredare/ingripandepolis inrättades var det utredningssidan som behövde förstärkas upp. Nu är det tufft att få ihop bemanningen även på utryckningen. Därför är det väldigt välkommet att Fanny Edstam återvänt till Lindesberg, om än på halvtid, framhåller Morgan Beijer.
Till skillnad från de som varvar utredning och utryckning har Fanny två helt olika arbetsplatser, vilket gör situationen lite speciell för alla inblandade. Morgan Beijer sjunger flexibilitetens lov.
– Om Fanny är här sex veckor och LKC har jättedåligt med folk, då får man ändå försöka att stötta. Det här är ju en lagsport, säger han.
Även Maria Hård, som är chef på LKC, säger till Polistidningen att hon strävar efter att vara flexibel.
– Om det exempelvis är någon utbildningsdag på den andra arbetsplatsen, så försöker vi se till att den anställde får gå.
Andreas Johansson är skyddsombud och Polisförbundets arbetsplatsombud på LKC i Örebro. Han tror att LKC har vunnit mycket på att ge Fanny en 50/50-tjänst.
– Hon är jättebra som operatör, plus att när hon jobbar ute är hon en ambassadör, genom att hon ändå trivs så pass bra att hon vill vara kvar halva tiden, säger han.
Maria Hård är också nöjd med lösningen.
– Fanny var ju inte klar ute. Då kände ju jag att vi måste erbjuda det här, annars skulle vi förlora henne helt. Och 50/50-tjänster är utvecklande för båda sidor – förståelsen ökar. Även om alla poliser på LKC har varit ute så förändras ju saker. Och om folk inte vågar ta steget att gå till LKC på heltid så är det här ett sätt att prova på vad det innebär, säger hon.
Men det bör maximalt handla om sexveckorsintervaller – längre än så ska man helst inte vara borta från LKC, om man ska kunna hålla sig uppdaterad, enligt Maria Hård.
Fanny Edstam är inte den första som fått en 50/50-tjänst på LKC i Örebro. Däremot är hon kanske den sista.
– I våras hade vi en rekrytering med skapligt många intresserade, men där drog man sedan in möjligheten till 50/50, för att man på högre nivå inte tyckte att det var en bra idé. Istället erbjöds de sökande 100 procent, och då föll många bort, säger Maria Hård.
Polisförbundets Andreas Johansson berättar att besvikelsen var stor när 50/50-möjligheten frös inne.
– Nu valde flera starka kandidater att tacka nej. Jag begriper att cheferna tycker att de blir av med en halv resurs, utan att få någon annan i stället. Nu är det ju tajt överallt. Men jag tror att den ökade förståelsen som de här tjänsterna för med sig är något väldigt positivt. Och trivs individen blir det en bra verksamhet.
Varför stoppades då 50/50-möjligheten vid rekryteringen till LKC? Frågan går till Mattias Gustafsson, som är HR-chef vid Polismyndigheten i Örebro.
– Det här var ett försök som vi sedan drog in. Vi såg att det var svårt att varva jobb som operatör med utredning eller ingripande, eftersom det då är två olika chefer som äger resursen. Och är man en längre period på LKC så riskerar utredningar att bli liggande. Är det däremot en kombinationstjänst utredning/utryckning så är det ytterst samma chef, och då är det lättare att lösa, säger han.
Men när det gäller framtiden för 50/50-tjänster är sista ordet inte sagt än, enligt Mattias Gustafsson.
– I fallet med Fanny är det en vinna-vinna lösning. I Lindesberg har vi ju haft svårt att få personal över huvud taget. Andra ställen har inte samma problem. Jag tror i grund och botten att det är bra, men det försvårar schemaläggningen och innebär exempelvis dubbla utbildningsdagar. Det kräver att man är väldigt öppen från båda berörda chefer.
Så möjligheten till 50/50 beror på vilken chef man har?
– Det kan inverka, men det är ju inte det som ska avgöra, och det är där jag menar att det sista ordet inte är sagt ännu.
Fanny är i alla fall väldigt glad för den möjlighet hon har fått.
– Jag älskar variation och nu får jag det. Jag kan inte tänka mig en bättre tjänst, säger hon.
Utreder två perioder i taget
Ola Olsson varvar arbetet som familjevåldsutredare med utryckning i Örebro.
– Vi kör 12 veckor ute och 12 veckor inne. Det passar bra, även om det ändå kan bli lite knepigt när man är inne på stora utredningar, säger han till Polistidningen.
Redan efter aspiranten undrade Ola Olsson varför man inte kunde ha delade tjänster. När möjligheten sedan dök upp valde han att nappa. Han har vid det här laget intervalljobbat 1,5 av de tre år som gått sedan han tog sin examen.
– Vi är nu tre personer inne i Örebro som jobbar på det här sättet, spridda på olika enheter. Fast grundtanken var väl egentligen att man skulle dela på tjänster.
Som utredare jobbar han var sjätte helg och arbetet sker huvudsakligen på dagtid.
– Jag har alltid lagt mycket nätter när jag jobbat skift och tyckt att det funkat bra, men nu när jag jobbar dagtid så märker jag vad mycket piggare jag är när jag är ledig, säger han.
Om det finns någon baksida med upplägget, så är det att han kommer längre från gruppen eftersom han gång på gång är borta från kollegorna i tre månader.
– Som utredare så arbetar man ändå ganska individuellt, var och en sysslar mer med sitt. Men jag kan tycka att det är svårare ute, där det är mer ett gäng.
Fördelarna överväger ändå, tycker Ola Olsson.
– 50/50 är en jättebra deal för mig. Jag ser det som kompetensutveckling. Plus att jag får komma in och jobba dagtid och blir av med några helger. Jag har jobbat på prov fram till nu och har just sagt ja till att fortsätta så här.
