… säger DN-journalisten Niklas Orrenius när han, något försenad, kliver in på Polistidningens redaktion… säger DN-journalisten Niklas Orrenius när han, något försenad, kliver in på Polistidningens redaktion.

Vi gjorde upp om den här intervjun redan i augusti. Syftet var egentligen att höra om Niklas Orrenius uppväxt som polisson.
Vad ingen av oss visste då var att han i slutet av september skulle skriva om Skånepolisens numera riksbekanta underrättelsesamling med tusentals romer.

Dagen innan intervjun har Justitiekanslern meddelat att hon inlett en förundersökning om misstänkt brott mot tystnadsplikten, eftersom DN uppenbarligen fått tag i handlingar belagda med sekretess. Niklas Orrenius berättar att han därför tänkt ställa in vårt möte.
–Men jag har aldrig pratat om någon källa, jag kan ju ha hittat registret liggande på gatan, säger han.

Även för mig känns intervjusituationen knepig. Jag hyser stor respekt för Niklas Orrenius förmåga att levandegöra människor på ett nyanserat sätt. Hans sätt att skriva gör att man verkligen kan identifiera sig med de romer som känner sig misstänkliggjorda när de får veta att de – och deras barn – finns med i polisens rullor.
Samtidigt lider jag med alla professionella poliser som nu kollektivt får bära hundhuvudet för ett register i Skåne, som enligt DN är olagligt och etniskt baserat.

Niklas Orrenius får samtal nästan varje dag från romer som undrar om de finns med i kartläggningen, något han inte får svara på. Han har också fått mejl från poliser som tror att han är ute efter att svärta ner Polisen, berättar han.

–Det funkar inte så. Jag försöker att hålla mig väldigt strikt. Jag kan inte låta hur något påverkar bilden av Polisen avgöra vad jag skriver. 2005 fick jag kritik för att jag skrivit om Sverigedemokraten Richard Jomshof, som förlorade jobb efter jobb på grund av sina åsikter. Det där hjälpte ju Sverigedemokraterna, säger Niklas Orrenius.
Han poängterar att han är uppvuxen omgiven av ”en massa snälla poliser”.
–Jag har faktiskt själv haft polis som tänkt reservyrke och jag hamnar ofta i diskussion med folk som jag tycker har ett onyanserat snuthat. Jag har väldigt svårt för den typen av kollektiviseringar.

Inslagen i media om ”romgate” har nu hunnit bli många och en rad parallella utredningar pågår i frågan.
Skånepolisen har sagt att kartläggningen inte skötts korrekt när det gäller gallring och att det saknats uppgifter om vilka individer som är misstänkta och inte.  När detta skrivs har man precis gått ut med att man tänker behålla den här underrättelsesamlingen, som man uppger inte har med personernas etnicitet att göra.

Niklas Orrenius berättar för Polistidningen att inga nya namn lagts till i kartläggningen de senaste två åren.

Tror du själv att grunden för kartläggningen är rasistisk?
–Jag har ingen uppfattning om det. Jag vet vilka de poliser är som ligger bakom, men när jag ringer kan de bara säga att det pågår en utredning.
Niklas Orrenius säger att han är övertygad om att materialet, som DN nu kommer att spara i ett kassaskåp, betraktats som ett romskt register.
–Många av de romer jag har varit i kontakt med har ingen aning om någon släktfejd. En kvinna sa: ”Jag tror kanske inte att de menade något ont, men vad kan registret komma att användas till?”

Eva Schoultz

”Även om det är uppenbart att någon har fel ska ingen dömas ohörd. Hur säker man än är kan det finnas förklaringar som man inte känner till. Hade vi gjort så här på Uppdrag Granskning så hade vi blivit fällda i Granskningsnämnden.”

Nils Hansson på SVT:s Uppdrag Granskning är kritisk till att Skånepolisen inte fick bemöta uppgifterna om det så kallade romregistret, innan publiceringen. Citatet är hämtat ur radioprogrammet Medierna, lördagen den 28 september.

Varför fick då inte Skånepolisen bemöta Dagens Nyheters påståenden om ”den olagliga massövervakningen” dag ett?

Så här svarar tidningens chefredaktör Peter Wolodarski: 

1. Publiceringen var extremt känslig och våra jurister bedömde att registret var olagligt. Vi var därför oroade att ge ut informationen till någon före själva publiceringen. Det viktigaste för oss var att säkerställa sanningshalten i materialet. Om vi inte varit 100 procent säkra på att registret existerade hade vi aldrig publicerat.
2. Detta var en omfattande publicering, och givetvis skulle polisen få en chans att kommentera vid flera tillfällen. Frågan var i VILKET läge vi skulle kontakta officiella poliskontakter. Vi började ringa natten mellan söndag och måndag – och då förnekade polisen till en början förekomsten av registret.
3. Vi gjorde andra efterforskningar för att i den första publiceringen redovisa varför polisen anser att registret är användbart. Dessa redovisas i tidningen dag ett.

Följ turerna om ”romgate” i twitterflödet på polistidningen.se