Att leverera kritik är svårt. Och i hierarkiska organisationer som polisen är det en ännu större utmaning.
Att leverera kritik är svårt. Ordet har för de flesta en negativ klang och i hierarkiska organisationer som polisen är det en ännu större utmaning. Det menar arbetslivskonsulten Lennart Lindén.
Lennart Lindén, specialist på kommunikation och konflikthantering, kan detta med gradbeteckningarnas psykologi bättre än de flesta. Han har bland annat varit FN-observatör, infanteriofficer och ledarskapsutvecklare inom marinen.
Det var på ett FN-uppdrag tanken på att börja föreläsa och utbilda inom konflikthantering väcktes. Rättare sagt taggades han av en vid första anblicken omöjlig uppgift.
Lennart Lindén var i Mellanöstern och skulle medla mellan israeler och egypter, fyra i varje grupp. Vid alla möten ägnade sig deltagarna åt hårdnackade, ändlösa anklagelser mot varandra.
– Det var som att ha ett möte med åtta bandspelare.
Lennart Lindén bytte strategi. Han visade en bild på sin familj och det var som om en låst, mental dörr blåste upp på vid gavel.
– Innan jag visste ordet av hade alla tagit fram liknande kort. Plötsligt struntade alla i konflikter och religiös bakgrund. Nu var vi stolta pappor. Efter det började vi kommunicera och lösa problem.
Att bjuda på en glimt av sitt privatliv, visa sig som människa, var i Mellanösternfallet vad som lossade spärrarna. Och det illustrerar nyckeln till lyckad feedback: förtroende.
– Feedback finns bara i miljöer med tillit.
I mycket hierarkiska miljöer är just detta en utmaning att åstadkomma, menar han. Gradbeteckningar cementerar rangordningen. Ledaren är tänkt att stå oemotsagd. Och krockarna är fler.
– Inom exempelvis försvaret har cheferna samma rekryteringsbakgrund, alla har varit värnpliktiga och legat i diken. Inom polisen har en del har aldrig varit ”ute i skiten” utan kommer från akademin.
Det här, menar han, naggar förtroendet i kanten rejält.
Lennart Lindén utbildar då och då poliser och rörde en gång upp starka känslor.
– På en föreläsning sa jag att bra chefer ser till att underordnade förstår att de inte helt och hållet ska lyda, utan använda sitt eget huvud.
En polistalesman satt i publiken, blev vansinnig och ”slog larm” om att Lennart Lindén uppmanade till illvillighet – till och med myteri!
Mer ”platta” verksamheter kan ha andra problem.
– Få människor har så god självkänsla att de kan ta kritik för vad det är. Värst är det inom service, vård med mera. Den sociala kompetensen är hög, men har känslighet som baksida.
Saker som får människor att ibland rusa hem från jobbet, ledsna och kränkta, handlar inte sällan om trivialiteter och missförstånd.
– Det finns en faktamottagare och en känslomottagare i oss. När känslomottagaren är för stark stängs faktadelen.
Kruxet är också att kritiken ofta är inlindad till oigenkännlighet. Problemen och frustrationen kvarstår.
Lennart Lindén arbetar utifrån ett så kallat feedbackhjul, med åtta ”tårtbitar”. Först av allt kommer syftet. Varför ger du kritik? För att bevisa att du har rätt, ge igen för något, trycka till någon eller sträva efter bra samarbete?
Att visa sig som människa återkommer också. En av tårtbitarna handlar om att visa sina känslor. Helt enkelt berätta för motparten hur du upplever hans eller hennes beteende. Andra delar handlar om att sluta övertolka saker, liksom att ge beröm.
Som allt annat kan vi träna oss i att bli bättre på feedback. Utgå från hjulet, menar Lennart Lindén. Träna bit för bit, gärna tillsammans med någon annan.
Ett av generalfelen hos den som ger kritik är att blanda ihop observation och tolkning. Kollegan som kommer försent till mötet är kanske inte oengagerad, slarvig och nonchalant. Kanske har någonting väldigt jobbigt just hänt. Iaktta personen och försök undvika egna, ofta felaktiga, tolkningar innan du väljer vad du ska säga.
Lotta Isacsson
